Staten och medborgarna


Är det möjligt att i tio punkter ställa upp de viktigaste riktlinjerna för det som staten ska ta ansvar för i ett bra samhälle, utan att ta stöd i en eller annan ideologi? Jag prövar och landar i följande, varvid den demokratiska nationalstaten är den självklara geopolitiska enheten:

  1. Ett yttre försvar, vilket inbegriper bevakade gränser mot omvärlden.
  2. Ett gentemot politiken fristående rättssystem med en tillräckligt stor, potent och kompetent polismakt, för att staten ska klara att upprätthålla sitt våldsmonopol.
  3. En stat där politikerna prioriterar sin roll som befolkningens valda ombud, framför parti och ideologi.
  4. En stat som kräver att medborgarna aktivt verkar för ”nationens bästa” istället för att sätta sig på läktaren och överlåta jobbet att driva samhället åt politiker och myndigheter.
  5. Ett beskattningssystem som medger för en familj att klara försörjningen med en arbetande förälder.
  6. Ett skolväsen som lär det uppväxande släktet stolthet över sitt eget land samt de faror som riskerar att omvandla demokratin till ett totalitärt välde.
  7. En bostadsförsörjning som inte tvingar medborgarna till djup skuldsättning och där familjebildning inte försvåras eller omöjliggörs av bostadsbrist.
  8. En landsbygdspolitik som möjliggör en levande landsbygd och optimerar landets självförsörjning.
  9. En journalistkår som fokuserar uppdraget att i medborgarnas intresse granska makten och avstår från att söka fostra medborgarna, efter ett eller annat ideologiskt recept.
  10. Ett samhälle som bejakar vetenskaplig forskning, förnuft och verklighetsförankring.

Ovanstående sammanställning tog mig en kvart att skriva ner. Om jag skulle följa mina vanliga rutiner, så skulle den bara utgöra en skiss och så skulle jag åtminstone under ett par dagar vrida och vända på den, inte minst för att ställa upp punkterna i rätt prioritetsordning. Några punkter skulle säkert försvinna och ersättas av andra som jag vid närmare eftertanke fann viktigare. Det gör jag emellertid inte den här gången. Jag vill ändå hävda att ungefär som ovan ser min lista ut.

Nu vill jag gå vidare med en kort kommentar till punkterna för att förtydliga dem. Avslutningsvis frågar jag om det finns någon möjlighet att revidera vårt galna samhälle, så att det återigen hamnar på rätt kurs. Det är den fråga som utlöste den här texten.

  1. Statens första uppgift är alltid det yttre försvaret. Den måste med andra ord bygga upp en militärmakt och ett gränsskydd som är så effektivt och avskräckande att medborgarna kan känna sig trygga. Ingen ska släppas in i landet om det medför risker för invånarna. Vad sägs om det som myndigheterna i många andra sammanhang älskar: En nollvision! I dessa coronavirusets tider står det klart att det också handlar om att kontrollera återvändande medborgare. Jag skulle, utan att behöva konsultera någon extra litteratur, kunna skriva tjugo sidor om hur svenska politiker missköter denna uppgift. Det är svårt att förstå att medborgarna accepterar denna maktelitens inkompetens.
  1. Den här punkten borde kanske ha delats upp i två. Det svenska rättssystemet håller på att ideologiseras, vilket skrämmer eftersom det alltid (se Sovjet, Östtyskland, Kina, Nordkorea) handlar om att tysta medborgarnas kritik av makteliten och hur denna sköter sin uppgift. Vi ser det främst i åtalen för ”hets mot folkgrupp” men också i hur rättsväsendets jurister, på samma sätt som tjänstemännen på andra myndigheter, skickas på olika ideologiska kurser och tvingas att hålla sig till den politiska korrekthetens dogmer, för att inte mista jobbet. När det sedan gäller det våldsmonopol som polisväsendet inte klarar att upprätthålla i så kallade utsatta områden, så är det ytterst allvarligt. Om inte staten kan sätta stopp för kriminalitet och medborgarnas övergrepp mot varandra blir ”gated communities” och ”white flight” resultatet. Ingen som kan välja ett annat boende vill stanna kvar i en samhällsbildning där ungarna, därför att de är ”svennedjävlar”, riskerar att bli rånade, misshandlade och pissade på, på vägen fram och tillbaka till plugget – för att bara ta ett exempel.
  1. Demokrati har ingenting med partier eller ideologi att göra. Det betyder folkstyre och det är mer en procedurteknisk än ideologisk fråga hur man på bästa sätt säkerställer folkstyret. För att spetsa till det, partier är till för politikerna, inte för folket, vilket i svensk politik framför allt visas av att partierna tvingar riksdagsledamöterna, som skall representera folket, att istället lyda dem. Den politiker som sätter folkviljan framför partiet kan säga adjö till den försörjningskällan. Det där med ideologier är också svårt. Kommunism och socialism är ideologier (med rötter i Rousseau, franska revolutionen, revolutionsåret 1948, Marx, Lenin, Stalin, Mao, kulturmarxism etc.). Kapitalism är inte på samma sätt en ideologi utan, tillspetsat, frånvaron av en styrande ideologi. Kapitalismen behöver styrning, vilket är statens uppgift, men den behöver inte ideologier som förespråkar ett alternativ (som planekonomi). Erfarenhetsmässigt vet vi att då går det käpprätt åt helvete. Vän av ordning kanske frågar vad socialdemokrati är för en slags ideologi. I dag är det ett amoraliskt yrkesnätverk för proffspolitiker men före Palmes tid och när svenska industrier var svenska, var det just detta, ett statligt kontrollsystem för kapitalismen.
  1. Det här är en punkt som skiljer ut sig, genom att inte lägga det yttersta ansvaret på politikerna och inte heller på medierna, utan på medborgarna. Demokrati, återigen, betyder folkstyre och då kan inte folket, som nu, sätta sig på läktaren och överlåta jobbet åt politikerna. Med andra ord, medborgarna har ett ansvar att vara informerade och aktivt motsätta sig såväl politikernas vanstyre som mediernas censur av information som inte passar in i deras världsbild, liksom mörkläggning av vanstyret.
  1. Ett samhälle där alla vuxna medborgare, för att klara sin familjeekonomi, ska vara yrkesarbetande, helst på heltid, får demografiska djupt problematiska konsekvenser. Det gäller inte bara för Sverige utan för hela västvärlden, plus en del andra avancerade samhällsbildningar, med Japan i spetsen. Normen bör vara att männen är familjeförsörjare och att kvinnorna utan ekonomiskt risktagande kan välja att föda två, tre eller fler barn och ta hand om dem. Ja, jag vet att jag nu låter som en kvarleva från en äldre tid men om det kan jag bara säga att det dels var en väldigt lång tid, nästan hela mänsklighetens existens, och att det förmodligen var en bättre tid, om man ser till vad kvinnor är biologiskt skapta till och vad som gör dem lyckliga. Plus att den manliga stoltheten är lättare att upprätthålla i ett samhälle där männen tilldelas rollen och ansvaret som familjeförsörjare.
  1. Ett samhälle överlever inte på sikt om medborgarna (inklusive makt- och mediaelit) inte sätter den egna nationella gemenskapen i första rummet. För att detta ska kunna ske behöver vi en skolundervisning som lär ut nationens värde, som försvårar identitetspolitik och omöjliggör för politikerna att korrumpera demokratin, på det sätt som sker i dagens Sverige. Om inte folket ens vet vad demokrati är för något, hur ska de då klara att styra sina politiker? Och om inte folket förstår att nationen är demokratins förutsättning, ja … detta har jag tjatat om så många gånger att jag inte tänker skriva om det en gång till (men nu har jag gjort det).
  1. Jag misstänker att så gott som alla som läser denna blogg känner till Göran Perssons bevingade ord: ”Den som är satt i skuld är icke fri”. På attraktiva bostadsorter lånar medborgarna miljontals kronor för att kunna köpa sig bostäder. Det betyder att de inte kan protestera mot den förda politiken eller göra sig själva politiskt obekväma utan att därmed sätta hela sin och familjens existens på spel. Detta är ett storstadsproblem, eftersom det finns rätt gott om bostäder i resten av landet, i synnerhet på landsbygden. En politik som resulterade i att medborgarna i realiteten kunde välja om de ville bo i städer, små tätorter eller på landsbygden skulle antagligen lösa de större städernas bostadsbrist. Kunde man bo var som helst och försörja sig, till och med bygga upp ett dra-åt-helvete-kapital, skulle det betyda mycket för medborgarnas kontroll av politikerna.
  1. Den här frågan är rätt bortglömd i svensk politik. Idealet är att bo i en storstad, ha ett jobb där man inte blir smutsig, bo med alla moderna bekvämligheter och (tyvärr) vara skuldsatt upp över öronen och ha tummen mitt i handen. Landsbygdens dugliga män och kvinnor, som tog hand om en krävande vardag, i hög utsträckning var självförsörjande och planerade sina liv i medvetenhet om att det alltid kommer sämre tider, är ett minne blott. I dag går det nästan inte att bo på landsbygden för vanliga människor. Man kan inte bara flytta ut från stan, lägga av med att ta selfies och sluta med Facebook, för att bli hantverkare eller driva ett ekonomiskt bärkraftigt lantbruk. Det finns inte skolor, inte polis, inte vårdcentraler i närheten och bensin och diesel är så högt beskattat att vanliga människor ekonomiskt inte klarar av ett landsbygdsliv. Den som tror att detta är en landsbygdsfråga har inte förstått problemets djup.
  1. Medierna är den moderna nationalstatens blodomlopp. Visserligen har de fått konkurrens från nätet och kanske är det en korrekt bedömning att de på sikt är chanslösa i den konkurrensen. Men ännu är vi inte där, långt därifrån. Problemet är att medierna vänder sig mot folket. Dels bejakar de makthavarna, dels vill journalisterna själva ha makt, därför att de i journalistutbildningen skaffat sig ideologiska förankringar. När Viktor Orbán målar ut medierna som ett problem och när Lew Kuan Lew i Singapore begränsade mediernas makt, så handlar det inte om totalitära drivkrafter eller fascism, vilket journalisterna i eget intresse påstår, utan om att dessa ledare, som har folket bakom sig i en utsträckning som svenska politiker bara kan drömma om, ser hur medierna på egen hand ideologiseras och blir fiender till den politik som de själva för och – viktigast – som har folkligt stöd. Detta är en utbildningsfråga. Jag vill påstå att journalistutbildningen är skadlig när den spottar ut ideologiskt indoktrinerade journalister. Det borde vara tvärtom, att utbildningen försåg journalisterna med ett skydd mot politisk indoktrinering.
  1. Det vetenskapliga förnuftets och forskningens framsteg, med rötterna i 1700-talets upplysningstid, är det tänkande som ligger som grund för vår tids fantastiska framsteg i så gott som alla avseenden. Det är inte trolleri som lyfter flygplan och sätter människor på månen, utan det är systematiskt ackumulerad kunskap, det vi kallar vetenskap. I dag står den inte högt i kurs bland politiker och journalister, i synnerhet inte när den går på tvärs med politiska dogmer. Politikerna styr i dag forskningen genom medelstilldelning och indoktrinering av forskarna. Vi lever i en vetenskapsfientlig tid där 16-åriga flickor hyllas för det som de påstår sig veta om klimatet – för att bara ge ett exempel. Och jag, som tillhör den gamla stammen av forskare (även om min utbildning inte är så märkvärdig) ser till min förskräckelse hur universiteten blir till ideologiska drivbänkar. Lägg ner hela skiten och börja på nytt, tänker jag i mina svartaste stunder.

***

Käre läsare, det samhälle som jag skisserat på i de tio punkterna, det har aldrig funnits men Sverige på femtiotalet låg bra mycket närmre än det samhälle som svenska politiker i dag levererar till medborgarna. Går det att återvända? Nej, det går inte. Det finns inga politiker som levererar ett program som ens är i närheten av tiopunktsprogrammet ovan och om de försökte det skulle de bli tillintetgjorda av medierna. Den folkmajoritet som ännu tror på den reguljära politiken skulle fråga vad det var för tokerier som detta nya parti (om det nu var ett parti) föreslog.

Det tillhör den mänskliga existensens öde, att livet bara mal på. Riktningen går enbart framåt, aldrig bakåt. Sedan, att framåt i verkligheten kan beskrivas som bakåt eller till och med en färd mot stupet, det hjälper inte. Det som systrarna McGarrigle sjöng om kärleken, gäller också för svensk politik:

When you bend it
You can’t mend it

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.