Woke


Det är frestande att översätta begreppet woke rätt av och säga att en woke person är en person som vaknat upp, men det handlar inte om ett uppvaknande i den mening som jag skulle tro gäller för er som läser den här bloggen. Istället refererar begreppet woke till unga personer som är födda in i en politiskt korrekt miljö, men som vill driva den politiska korrektheten ett steg längre. Unga kvinnor, mellan femton och trettio år, dominerar. Woke betyder att de är aktivister och slår larm så fort de stöter på något som inte passar samman med deras världsbild.

Woke är en slags upptrappning av politisk korrekthet till en ny nivå, en giftigare sort. Vissa åsikter får du helt enkelt inte ha. Massinvandring får inte diskuteras och naturligtvis inte heller islam. Den som är woke är en auktoritär puritan, som dömer andra människor. Han eller hon tål inte att det här i världen finns människor som tycker annorlunda.

PK-generationen och woke-kulturen syns tydligast på universiteten. Lärarna är PK och studenterna är woke. I synnerhet finns dessa wokestudenter vid de mest prestigefyllda universiteten i Storbritannien och USA. Även om de ser sig själva som revolutionärer, så är de nästa generations myndighetschefer, politiker, journalister och maktelit.

Forskning är samhällets mest avancerade form av ”sanningssökande”, vilket betyder att när en forskare eller ett forskarlag klarlagt vad som är sanning inom sitt forskningstema, är det meningen att nästa generation ska kunna ta vid, bildlikt stående på den föregåendes forskargenerationens axlar. Resultatet blir en ständig kunskapstillväxt, en ständig samhällsutveckling. Det är inte kontroversiellt att konstatera att de vetenskapliga metoderna under bara några hundra år resulterat i framsteg för mänskligheten, som dessförinnan var otänkbara. Den som vill ha det mest tillförlitliga svaret på en eller annan fråga, vänder sig till forskningen, inte till religionen, medierna eller politiken, för att ge några alternativ.

Under 1960-talets slut och under 1970-talet skedde ett paradigmskifte, som tog sin start i studentvärlden. Nya krav ställdes på i synnerhet humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Forskarna skulle välja sådan forskning som gagnade samhällsutvecklingen. De skulle bl.a. verka för jämlikhet och jämställdhet. Dessutom var det önskvärt att forskarsamhället i sig gick före med lika många män som kvinnor, löner och privilegier som var rättvist fördelade etc.

I dag växer det fram en ny klyfta mellan å ena sidan universitetens forskare och disputerade lärare, de som bejakar klassiska forskningsideal, och en studentgeneration som starkare än någonsin tidigare ägnar sig åt rättvisefrågor. Samtidigt som universitet och högskolor är den samhälleliga plats där det vetenskapliga tänkandet hör hemma, så har det vuxit fram en studentgeneration som är mer känslig för social rättvisa än någonsin. Detta betyder att vid västvärldens universitet och högskolor äger en av det postmoderna och mångkulturella samhällets kraftigaste kollisioner rum – den mellan det vetenskapliga och det identitetspolitiska tänkandet. Vi vet att det föregående paradigmskiftet gjorde den motkultur som växte fram bland studenter hegemonisk och det finns all anledning att tro att det också kommer att ske med den nuvarande studentgenerationen.

Politisk korrekthet har vi ju nu levt med ett bra tag och även bland dem som ängsligt följer regelboken finns det en medvetenhet om politisk korrekthet som ett negativt och kritiskt begrepp. Även om man är aldrig så PK, så vill man inte bli klassificerad som en PK-person. Woke däremot, är en klassificering som anhängarna, till skillnad från de politiskt korrekta, trycker till sitt hjärta. De som tillhör woke-kulturen är stolta över det.

Det som är både mest paradoxalt och mest giftigt med woke är att det förväntas att den som är woke alltid och under alla förhållanden är medveten om vad den egna rasen, könet och sexuella tillhörigheten betyder, liksom vilken ras och vilket kön andra människor tillhör. Människor karakteriseras efter sina ärftliga drag och sin sexualitet. Tvärtemot vad de som är woke verkar förstå, återupprättas på så sätt rasismen. Ras blir den viktigaste kategoriseringen i vårt samhälle och du får därför aldrig tappa bort att se livet som det pågår genom ett rasistiskt (ja, faktiskt) filter. Det där är en vit person, det där är en svart person, det där är en svart transperson etc. När du inte kan blunda utan ser den rasism som ständigt utspelar sig i vardagslivet, då är du woke.

På så sätt går woke på kollisionskurs med den progressiva samhällsomvandling som ägde rum under i synnerhet sextio- och 70-talet. Då skulle allt det som vi har gemensamt lyftas fram. Ras och kön skulle inte spela någon roll. En svart man kunde bli vad som helst, likaså en kvinna, en transperson etc. Vi skulle alla hjälpas åt för att komma över, minimera och bortse från sådant som skiljer oss åt. Det landade i den något absurda hållningen att raser visserligen inte fanns, men att det var viktigt att bekämpa rasismen.

Wokekulturen är en attack på den äldre motkulturen och man kan säga att woke betyder att man går varvet runt och knyter an till den extremkonservativa rasistiska och koloniala kultur som vänstern gjorde uppror mot under 1960- och 70-talet. Woke har anammat samma idékomplex, men utan att begripa det.

I woke-eran är identiteten viktigare än din karaktär, din egen personliga uppfattning. Det är precis tvärtemot vad exempelvis Martin Luther King verkade för. Han drömde om en värld där din kompetens, dina kunskaper och åsikter var viktigare än din hudfärg.

Den nya woke-generationen hävdar att de för vidare gårdagens progressiva strider. Det är inte sant. De kräver inte att vi ska behandla alla lika utan tvärtom olika, med referens till i första hand hudfärg och kön. De tvingar tillbaka människor in i de biologiska kategorier som sextio-talets och sjuttio-talets progressiva rörelse ville befria dem ifrån. I diskussioner inleder de vanligen med ett identitetspolitiskt avstamp, det vill säga de refererar tillbaka till sig själva som en vit person, en svart kvinna, en homosexuell man, en transperson etc. Om man inte har rätt identitet är man nämligen inte tillåten att framföra sina argument.

Om du uttalar dig i en fråga utan att ha rätt kön, rätt hudfärg, rätt sexuell läggning etc. gör du dig skyldig till det brott som kallas appropriering. Du tar dig friheten att uttala dig om sådant som du saknar egna erfarenheter av. Jag undrar om de, som tycker detta är en rimlig begränsning, förstår att det är rena dödsdomen åt skönlitteratur, åt konst och kultur, hela det humanistiska perspektivet som säger att vi är alla människor och vi bor i samma värld och vi kan leva oss in i och beskriva också sådant som inte är självupplevt. En vit skönlitterär författare kan exempelvis aldrig skapa en svart karaktär, eller om han är man, så får han inte i sin prosa beskriva och blåsa liv i en kvinnlig aktör. Ytterst handlar det om kulturell renhet. Vit kultur ska hålla sig till vit kultur och svart till svart, svarta homosexuella till sin sort etc.

Visserligen säger woke-personer att de måste känna sig själva, men det är inte den form av självkännedom och distans som befriar, utan det handlar om att känna sig själv som man, som kvinna, som svart, som homosexuell etc. det vill säga att gå djupt in i och smälta samman med identitetsperspektivet. Det gör woke-personer distanslösa och oförmögna att byta perspektiv. De är helt övertygade om att de har rätt. Många av de här människorna förstår inte att de anslutit sig till en sekt. Det känner sig verkligen fysiskt angripna av idéer de inte håller med om. Den sociala infrastruktur, det PK-samhälle de har vuxit upp inom, har med andra ord skadat dem ganska ordentligt.

Framför allt på 60- och 70-talen var de flesta rätt liberala och villiga att experimentera, redo att sparka mot auktoriteterna snarare än att kräva att auktoriteterna skyddade dem från idéer de ogillar.

Woke är ett fullt utvecklat totalitärt perspektiv. Du som vit man kan bara uttala dig om det som du i egenskap av vit man har erfarenhet av. Som svart kvinna likadant. Det är totalförbjudet att försöka representera något annat än sitt eget perspektiv. Män är till exempel inte tillåtna att ha åsikter om aborter, eftersom de saknar uterus. Den som inte håller med måste tystas. Unga människor var inte alltid så här. Framför allt på 60- och 70-talen var de flesta rätt liberala och villiga att experimentera, redo att sparka mot auktoriteterna snarare än att kräva att auktoriteterna skyddade dem från idéer de ogillar.

Identitetsperspektivet ger möjlighet till unga urbana medelklassmänniskor, som i realiteten lever ett rätt privilegierat liv, att spela rollen av offer. De känner sig skändade av andra uppfattningar. De vill förbjuda ord som kan skada dem, de behöver säkra rum så att de slipper möta kritik och andra människors perspektiv. Identitetspolitiken rymmer också ett påtagligt klassförakt. Vanliga människor som ingenting begriper är bara stön och bläh! De är högerreaktionära och populistiska, trash helt enkelt.

Det är för att vanliga människor är korkade och lättlurade som de röstar på partier som sverigedemokraterna. De fattar ju ingenting och framför allt förstår de inte politik. När de röstade för Brexit i England så var det för att de var hjärntvättade av demagoger som Nigel Farage. Det folkförakt som nu står i full blom fanns redan under PK-perioden. Man sa ju negrer och allt möjligt annat som var totalförbjudet. Woke är inte bara snobberi, det är värre än så, det är klasshat.

Vi ser hur myndigheter och företag hänger på woke-kulturen. De vill visa att de tillhör samhällets goda krafter. Exempelvis har det stora förlaget Random House börjat kvotera sina anställda och författare efter könstillhörighet, etnicitet, sexuell läggning, klass och funktionshinder. Att på så sätt prioritera ned författarkompetens kommer att skada förlaget mer än de begriper.

Förändringen handlar inte bara om en irrationell ny generation. Jag tror det västerländska samhället har tappat tron på sina grundläggande värderingar: upplysning, demokrati, frihet och öppenhet. I stället hamnar teknokrati, begränsad yttrandefrihet och staten som förälder i första rummet. Det är inte så överraskande att unga människor som föds och uppfostras i en sådan miljö blir därefter.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.