Mönstermedborgaren

Under 1900-talets andra hälft var Sveriges mönstermedborgare en person som kombinerade arbetsamhet och skötsamhet, med siktet inställt på att förbättra sin och den egna kärnfamiljens materiella standard. Den kollektiva identiteten var självklart nationell och politiskt härskade socialdemokratisk välfärdspolitik. Moraliskt var det religionen, det vill säga kristendomen i en av sina varianter, som fortfarande satt i högsätet, men den var varken på tillväxt eller stabil, utan avklingande. Välfärden blev för flertalet svenskar ett mål överordnat himmelriket.

Länder som Sverige var lyckligt lottade, dels genom sin etniska homogenitet, men också genom sin protestantiska arbetsetik – att man ska göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Vi odlade också en klassisk skuldkultur. Skillnaden mellan en skam- och skuldkultur är att i skamkulturer kan det förhålla sig hur som helst, bara ytan är snygg, medan medborgarna i en skuldkultur är mer angelägna om att göra rätt för sig ”på riktigt”, det vill säga, det räcker inte med en snygg yta utan samvetet måste tystas.

Länder med hårt klimat, som de skandinaviska, formar dessutom en personlighetstyp som planerar långsiktigt. Det gäller att inte svälta eller frysa ihjäl under vintern utan fylla visthusbodarna, ordna så att boskapen överlever och se till att bostäderna är varma. I sammanfattning såg de svenska idealen ut så här:

  1. Etnisk homogenitet/solidaritet/tillit
  2. Demokrati/majoritetssamhälle
  3. Nationellt/etniskt/religiöst förankrade medborgare
  4. Arbete och skötsamhet prioriteras
  5. Materialism och tillväxt
  6. Planering och långsiktighet
  7. Skuldkultur

För många medborgare ser idealet fortfarande ut på det här sättet, men dessa drag karakteriserar inte längre den mönstermedborgare som sätter den svenska och västerländska agendan. Den etniska homogeniteten är genom mångkulturell politik och massinvandring satt ur spel. Sverige är inte längre ett etniskt homogent samhälle, vilket givetvis har konsekvenser. Främst genom att solidariteten och tilliten mellan medborgarna försvagas, och ofta begränsas till att gälla den egna etniska gruppen. Detta gäller naturligtvis för alla grupper, men eftersom vi lever i ett Sverige som för inte så länge sedan var etniskt homogent, så är det en kvalitetsförsämring att inte längre med samma tillit kunna relatera till andra medborgare. Mångkultur och massinvandring är dråpslag mot en samhällstyp som förutsätter att ”de närande” är solidariska, det vill säga tar ansvar för och delar med sig till ”de tärande”.

Under efterkrigstiden kom nazismen och förintelsen som varnande exempel att styra västerlandet, i synnerhet skuldkulturer som den svenska, mot en uttalad antinationalism. Det var inte bara nationalismen som kom i vanrykte, utan också nationalstaten. Till detta ska läggas efterkrigstidens starka ideologiska rörelser som antiapartheid och mänskliga rättigheter. Lågprisflyg gör att unga människor, backpackers, i en helt annan utsträckning än tidigare generationer ges en chans att upptäcka världen.

Också jämlikhetsidealet och materialismen styr åt samma håll och eroderar det socialdemokratiska samhälle, där folkmajoriteten, i form av en arbetarklass, styr både tillsättningen av politiker och de politiska idealen. Statsindividualism blir det politiska idealet, en grundförutsättning för jämlikhet och jämställdhet. Mönstermedborgaren tar i första hand ansvar för sig själv och i andra hand för sin kärnfamilj, medan övrigt ansvarstagande faller på välfärdssamhället. Barnen tar förskola och skola hand om under arbetstid. De skruttiga föräldrarna får samhället ta hand om och diverse släktingar, hur det går för dem, det är deras eget bekymmer.

Också materialismen styr åt det hållet. Den arketypiske medborgaren blir en individ som optimerar sin materiella konsumtion. Det är inte bara jämlikt utan också tillväxtbefrämjande. Politiken förlorar sin folkliga förankring och blir ett yrke. Den som inte är politiker är inte bara befriad från ett ansvar för andra samhällsmedborgare utan också från den i landet förda politiken. Han eller hon bör rösta vart fjärde år, men kan i övrigt intressera sig för annat, framför allt sin egen konsumtion och välfärd.

Tillväxten är därvid oerhört viktig. Jämlikhet skapas helst inte genom att ta från de rika och ge till de fattiga, utan genom att de fattiga får det bättre genom tillväxt. Här är det lämpligt att påpeka att Sverige i dag just inte har någon tillväxt utan i det avseendet placerar sig bland Europas bottennationer. Som ett resultat minskar inte samhällsklyftorna utan de ökar.

Detta blir också ett samhälle som inte övergår från skuld till skam, men däremot blandar skuld och skam på ett nytt sätt, till en ny samhällsmoral. Den protestantiska skuldkulturen föreskriver att vi i västerlandet känner skuld och ångest för vad som ses som tidens ödesfrågor, det vill säga flyktingfrågan och klimatet. Men samtidigt finns det ett skamperspektiv på den nya moralen. Även om experter och vetenskapsmän visar att vi – exempelvis – inte påverkar klimatet med vissa åtgärder, att vinsterna är försumbara, så ska de genomföras. Och trots att det varken finns bostäder eller jobb för nykomlingar måste vi hänga fast vid en asylpolitik som inte alls är skapad för dagens situation utan avsåg att på ett moraliskt anständigt sätt ta hand om flyktingar efter andra världskriget. Plakatpolitiken växer. Det som ser bra ut är bra, även om det inte alls är bra.

När det gäller det slags människa som dominerar i offentligheten, som sätter det västerländska samhällets agenda, sker ett paradigmskifte. Den nya människan är inte nationalist utan anti-nationalist, antirasist och kosmopolit. Det politiska målet är en värld med öppna gränser, och helst också utan nationalstater. EU är ett uttryck för detta, liksom FN och drömmar om en värld i evig fred, utan konflikter, ledd av en världsregering i FN:s regi. Vår tids mönstermedborgare ser ut så här:

  1. Mångkulturell
  2. Sekulär
  3. Kosmopolitisk
  4. Urban
  5. Rättighetsfixerad
  6. Apolitisk/identitetspolitisk
  7. Individualistisk

Ser ni vad som saknas? Ingenting mindre än meningen med livet. Det blir ämnet för en kommande bloggtext.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.