Corona – förnuft och rädsla


Det är fantastiskt hur politiker, media och medborgare enar sig i kampen mot corona. Vilken kraft! Det är också intressant att se, att i skarpt läge är överstatliga organisationer som EU och FN rätt tandlösa. Till och med i Sverige är det nu nationalstaten som gäller. Regeringen talar till folket med fanborgar bakom sig och nålar med svenska flaggan på rockuppslagen. Nu hyllar de den nation som de annars, i globalismens och överstatlighetens namn, ägnar sig åt att motarbeta. Alla ni som drömmer om en gränslös värld, välkomna till verkligheten!

Men givetvis det finns också det som är djupt oroande – utöver att bli sjuk i Covid-19. Restriktionerna är på många ställen stenhårda. I teve fick vi se hur i Kina dörrar till nedsmittades hem svetsades fast – med de sjuka på insidan. Polis och militär har i flera länder kallats ut på gatorna. I Johannesburg i Sydafrika öppnade polisen eld med gummikulor, när det blev trängsel i kön till en mataffär. I länder som Storbritannien, Frankrike och Schweiz riskerar man böter om man bryter mot reglerna. Även i demokratier blir gränsen mellan frivillighet och tvång oklar.

För att hålla sig till vår den av världen, häromdagen sattes Nyland och Helsingfors i karantän. Finland hade då nio eller tio som avlidit och förmodligen var det så att de som dog gjorde det av andra sjukdomar, som fick lite hjälp av corona. I Sverige är snittåldern på de döda 82 år, men det är samma snittålder som vi har även utan corona! Och de flesta blir inte så sjuka att de ens behöver läkarvård.

Här är två intervjuer med en mycket kunnig tysk immunolog och toxikolog, som bland annat sänts i en etablerad närradiokanal i Berlin-Brandenburg. Min tidigare skrivarkollega Gunnar Sandelin gör en sammanfattande översättning:

”Professor Stefan Hockertz säger att corona är mer eller mindre som en vanlig influensa, förloppet är till hundra procent detsamma. Han anser att det som nu händer är märkligt eftersom corona varken är pest eller kolera. Covid-19 är inte värre än mässlingen, som han anser vara farligare. De som drabbas får bara lätta symptom, sjukdomen är farlig för fem procent och dödligheten ligger på max en procent. Vi dör inte av corona utan med corona, menar han. Detta eftersom många drabbas av olika former av sjukhussjuka när de läggs in. Det höga dödstalet i Italien beror främst på att deras sjukvård sedan länge har varit i ett katastrofalt skick och inte klarar av den högre belastningen. Detta gäller till stor del också Spanien.

Vidare säger han att vårt immunsystem känner till det här viruset, det är inte nytt utan en lätt förändring av tidigare coronavirus. De som även drabbats lindrigt utvecklar en immunitet på minst ett år. Han poängterar att vi har fått en annan bild därför att vår nyhetsrapportering är upptrissad. Media lyfter såväl virus som sjukdom ur sitt sammanhang och skrämmer upp oss med bilder på likkistor och de hårdast drabbade.

Boten är värre än soten, coronaviruset angriper hela vår samhällsexistens. Som exempel nämner Hockertz att de drastiska åtgärder som det tyska samhället vidtagit hotar mötesfriheten, som är en grundlagsrättighet. Människor får inte träffas i grupp längre. Många av hans kollegor har samma uppfattning men den medicinska vetenskapen är hierarkisk och man följer sina överordnades direktiv, går mainstream för att värna sina karriärer. Därför sprids bilden till befolkningen av Covid-19 som en livsfarlig pandemi. Hockertz spår att de politiska och ekonomiska skadeverkningarna för samhället kommer att bli betydligt värre än virusets härjningar.”

Så långt den tyske experten. Det han säger stämmer väl överens både med vad andra experter säger och med mediarapporteringen av viruset och dess härjningar. Det reser frågan varför konsekvenserna blir så enorma. Politiker över hela världen, såväl i demokratier som i diktaturer, reagerar likadant. Vi får skadeverkningar på tre plan, alla mycket allvarliga: socialt, ekonomiskt och politiskt.

För att börja med det sociala så är det en närmast katastrofal värdeförlust när människor inte längre kan träffas utan restriktioner. Människan är ett flockdjur och att leva utan ständig och nära kontakt med familj, släktingar och vänner – det gör nästan inte livet värt att leva. Ska vi inte ens samlas till bröllopsfester, till att vid begravningar ta avsked av våra närmaste, på ett självklart sätt dela plats med varandra under transporter och på offentliga platser? Skadorna drabbar också våra yrkesliv. Blir det inte längre möjligt att träffas för att producera och skapa tillsammans, stämma samman våra kunskaper och åsikter?

Och för hur lång tid ska vi leva detta ”icke-liv”. Ingen vet och vad värre är, ingen vet ens om restriktionerna gör något mer än att sakta ner den hastighet med vilken viruset sprider sig över hela världen. Vi vet heller inte om länder som genom drastiska åtgärder stoppat upp förloppet – som Kina – är säkrade. Det är fullt möjligt att en andra våg av Covid-19 drabbar landet. De riktigt pessimistiska befarar att de olika försöken att stoppa viruset endast förlänger plågan. Det tar bara längre tid innan vi blir av med coronaviruset.

Det som medierna, utöver alla insjuknade, är bäst på att rapportera om, är de ekonomiska konsekvenserna. Handeln ser i flera branscher nära 90-procentiga nedgångar. Turismen som dör, industrier som permitterar eller avskedar sin personal. I USA blev fler än tre miljoner personer arbetslösa bara i förra veckan. Vi riskerar dominoeffekter. Arbetslösa som inte kan betala sina höga bostadslån, en finansmarknad som knäar, redan djupt skuldsatta kommuner som drar ner på så gott som all samhällsservice, en bostadsmarknad med prisras, vilket får bankerna att reagera därför att de inte längre har full säkerhet för sina lån etc. Den recession som redan har inletts skrämmer. Antagligen kommer den att åstadkomma oerhört mycket mer lidande och bekymmer än coronaviruset.

Emellertid, när det gäller ekonomin finns det ingen anledning att tro annat än att världen reser sig igen, som den alltid tidigare gjort efter recessioner. De politiska konsekvenserna är ändå de som bekymrar mest.

Hur vet vi att det övervaknings- och kontrollsamhälle som nu byggs upp skrotas, när corona är över? Drönare vakar lite varstans över offentliga platser. Storebror ser dig! I Israel kör de till och med ansiktsigenkänning för att kolla om invånare bryter mot karantänförbudet. Även om dataföretagen påstår att de data som samlas in är anonyma så går det att komma ner på individnivå. Vi lämnar alla elektroniska spår efter oss, framför allt från de mobiler som vi bär med oss. Det verkar inte finnas något motstånd eller någon tveksamhet någonstans mot övervakningen. Alla är rädda och det är väl snarare så att folk ropar på hårdare restriktioner än tvärtom. Media hetsar på.

Det blir inte bättre av att varken journalister eller mediakonsumenter verkar riktigt förstå sig på höga tal. Italien har tiotusen döda. Herregud vilken skrämmande siffra! Men tiotusen av en befolkning på 60 miljoner, där en procent är 600.000. En promille är 60.000. Demografiskt är 10.000 ingen hög siffra, i synnerhet eftersom det är de äldsta och skruttigaste som stryker med. Detta sagt utan att vara cynisk. Möjligen är det så att Italiens, i jämförelse med andra länder, höga dödstal hänger samman med att de kolibakterier som attackerar ett svagt immunförsvar är multiresistenta, som ett resultat av att italienarna länge har använt antibiotika i sin uppfödning av grisar. Kolibakterier kommer just därifrån. Jag hittar en uppgift om att så många som en tredjedel av de som drabbats av Covid-19 kan vara antibiotikaresistenta.

Nu är jag framme vid Corona och rädsla. Medierna gör klart för oss alla att det här handlar om ett virus som kan drabba alla, också statsministrar, journalister och kändisar. Det är inte en tredjevärldenplåga, inte en sjukdom som gäller bara gäller för de fattiga eller som med aids – för de promiskuösa och i synnerhet de homosexuella. Hur mycket pengar du än har, hur uppburen du än är, hur skötsam du än är kan du också drabbas. Och även om Covid-19 liknar en vanlig asiatisk influensa, så är den inte det. Trots att det inte är sant, påstås det att detta är ett nytt virus, en hemsökelse som inte liknar någon annan av de som tidigare drabbat mänskligheten. Som en konsekvens sprider sig rädslan som en löpeld över världen.

Man kan stänga in sig i sitt hem, desinficera allt som kommer in i huset, bära handskar när man tar i något som kan vara kontaminerat, tvätta händerna med sprit varje timme etc. På så sätt minimeras risken, men vad får då man för liv? Problemet är ju att Coronasmittan (ännu) inte är avgränsad i tiden. Den kanske kommer att finnas kvar tills i stort sett hela världen är nersmittad, alternativt tills det finns ett vaccin. I båda fallen tar det tid. Själv tänker jag och många med mig att det priset är för högt. Visst, vi begränsar vårt risktagande, dels därför att vi inte själva vill bli smittade, men också för att inte ta med smittan hem och sätta den egna familjen i riskzonen. Det betyder att vi undviker folksamlingar, så gott det går håller avstånd, bär mask (mest symboliskt) och tvättar händerna ofta, helst med sprit.

Oavsett vad vi gör finns risken finns kvar. Den kan vara stor, den kan vara liten, men den går inte helt att desarmera med ”rätt beteende”. Vi vet heller inte när risken är stor eller liten. Vi ser ju inte viruset. Det innebär att även om staten av ekonomiska skäl – en regelrätt samhällskollaps är ett alltför högt pris – släpper på alla restriktioner och säger att nu kan folk gå tillbaka till jobbet, nu kan vi äta ute på restaurang som förut, nu kan vi resa till andra länder etc., så kommer väldigt många ändå att inte göra det, om de har de ekonomiska möjligheter att låta bli. Många går tillbaka till jobbet därför att de är tvungna, men de kommer inte att gå på restaurang, resa eller besöka platser där många människor samlas. Det är helt enkelt ett onödigt riskbeteende. Förståndet sätts ur spel när rädslan styr. En tröst är dock att rädslan inte kan vinna över tiden. Vi varken vill eller kan vara rädda ”för evigt”. Allt kommer med andra ord att bli ”som vanligt”, men hur detta ”som vanligt” kommer att se ut, det vet vi ännu inte.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.