Värdegrundssekten, sprattelgummorna och de kraftlösa männen II

Per Hagenäs återkommer med del II av sin analys av Värdegrundssekten

Hur har den nya sektens dogmer på så kort tid kunnat ta över samhället? Det är som om vi ockuperats av en främmande makt. Den har tillsatt lojala på alla centrala samhällspositioner och i stalinistisk anda förflyttat främmande folkgrupper till Sverige, för att minska medborgarnas motståndsvilja och identitet. Det gamla samhällets sammanhållning och svenskfokus ska med alla medel förstöras. Vi känner också av ockupationen på de nya makthavarnas krav att alla läroplaner, anslag och direktiv alltid ska kopplas till Den rätta värdegrunden. De viktigaste posterna för att kontrollera det erövrade folket är press, etermedia, rättsväsendet, politiska poster, administrativa övervakande poster, kyrkan och skolan. Min fråga: Vilka sitter där nu?

Svaret är att dessa institutioner alltmer domineras av kvinnor. Män sköter fortfarande den fysiska produktionen av vägar, bostäder, vardagens konsumtionsföremål, livsmedelsproduktionen, försvar och polis medan kommunikation, lärande och ”de moraliska institutionerna” domineras av kvinnor. Kvinnodominansen har betydelse för värdegrundssekten eftersom kvinnor lättare än män kan sympatisera med omvårdnadsdogmerna. Allas lika värde-frasen kan tolkas som att alla ska ha lika rätt till omvårdnad, men att dessa ”alla” då först måste komma till Sverige.

En möjlig hypotes som kan förklara dessa kvinnors behov av flyktingar och ensamkommande barn är att familjesplittring och kommunal barnomsorg får kvinnor att söka efter nya omvårdnadssubstitut. För sektledningens kvinnor är omhändertagandet en rituell handling som måste göras i Sverige för att visa den rätta värdegrundens överlägsenhet. Själva omvårdnadsjobbet, skola, omsorg, sjukvård görs dock av samhällets andra kvinnor vilket förklarar flodvågen av utbrändhet. Att männen, vars biologiska könsroll inte fokuserar på omvårdnad, inte protesterar mot denna meningslösa invandring kan kanske bero på att de tror att deras kvinnor behöver denna eller att männens biologiskt naturliga könsroll idag klassas som förtryckande enligt en av sektens huvudföreställningar.

Ser man till andra länders press och ledare i västvärlden så verkar konfliktlinjen gå just mellan den nya värdegrunden, centrerad till tankar om identitetspolitisk ojämlikhet och de som försvarar sin egen befolkning efter traditionellt manliga principer.

Men hur kan det som sker vara kvinnors vilja då samhällsomvandlingen främst drabbar kvinnors välfärd, ekonomi (ex pensioner) och vardagsliv med otrygghet i samhället och stress i överbelastade institutioner? Ännu mer märkligt är att maktens män spelar med, de som enligt sin traditionella könsroll borde kunna förstå vad som händer när det egna landet och svenskarna inte försvaras.

För att se klarare måste jag öka kontrastnivån ytterligare.

Fram träder då en manlig elit som förstått att utnyttja kvinnokortet för att säkra sin makt. Med detta vädjar de framgångsrikt om lojalitet från både män och kvinnor. Den som drar kvinnokortet talar alltid för alla kvinnor, med en sorts referens till att män förtrycker, vilket har förmågan att stoppa alla invändningar, i alla fall från män.

Det verkar vara lättare att få sektlojalitet från kvinnor speciellt om sektens pseudoreligiösa budskap innehåller moraliska tankar om omtanke och omvårdnad. Det blir på så sätt ett mäktigt vapen för maktelitens behov av samhällsdominans då den tränger in i varje hem och varje relation, speciellt beträffande kvinnors relationer till män. Enligt sektens logik är de ”andra” onda och som i alla sekter uppmuntras ett avståndstagande till familjen för att undvika dubbla lojaliteter. Det innebär att makteliten i samhället så att säga bakvägen får kontroll över männen, trots att många av dem förstår vartåt det barkar. Rimligen oroar sig många för framtiden men av familjeskäl är de ändå lojala mot värdegrundssekten.

Huvuddragen i denna maktbalans är således att en manlig elit styr eller accepterar en kvinnlig elits världsbild med mål att skapa sektens polariserande funktion. Detta sker förstås intuitivt, inte helt medvetet. Polariseringen åstadkoms genom deras gemensamma ideologiska aktivism som ska plantera den rätta värdegrundens syn på orättvisor och förtryck i samhället. De får många kvinnors sektlojalitet som i sin tur styr deras manliga omgivning.

Ett huvudproblem verkar därför jämlikhetstankarna vara. Som jag ser det nedvärderas mannens speciella könsbundna förmågor och intressen, nämligen att värna sin grupp och sina närmaste till förmån för framhävandet av den jämlika viljan att ta hand om alla. Den senare är illusorisk eftersom alla inte tas om hand samt att jämlikhetssträvandena bara manifesterar sig i en rituell symbolpolitik som ska ge förmåner åt en kvinnlig elit. Nittio procent av den svenska folket kan exempelvis bara drömma om politikers löner och förmåner. Var är jämlikheten?

Jämlikhetstankarna behöver utredas. Varför är vissas jämlikhet viktig och inte andras? Sannolikt har jämlikhetsbegreppet ursprungligen definierats av en kvinnlig elits egna behov och sen generaliserats till alla kvinnor i samhället vars liv, dess livsval och åsikter idag kan sägas styras i en närmast talibanliknande grad genom skatter, bidrag, lagar och den allestädes närvarande propagandan.

Min uppfattning är att feminismens popularitet hos politiker beror på dess förmåga att få män att backa inför anklagelsen om att de förtrycker kvinnor. Det vill ingen man höra och har inte heller några bra motargument. Tystnaden som uppstår är sedan en utmärkt kondenspunkt för utökning och radikalisering av ideologin, vilken därför expanderat till andra grupper i samhället. Feminismen är som en påse för skenbara kvinnofrågor på vilken det står: ”Här ska mannen inte ha en åsikt och försöka lägga sig i och förtrycka”. Ägaren av påsen kan fylla den med lite av varje och räkna med att män inte törs ha en åsikt.

Drivkraften som fört oss till det svenska tillståndet finns hos media. De är politikers enda kanal till sina väljare, vilket ger medierna en enorm makt. Politiker är idag karriärister och fungerar som skådespelare vars repliker författas av partiledningen. Det är oerhört viktigt att politikerns rollprestation samt den värdegrund den ger uttryck för får bra recensioner i media. Detta likriktar aktörerna vilka nu alla har samma värdegrund. De blir alla klimatalarmister, feminister och HBTQaktivister och alla tycker illa om de som tidningarna drevar emot. Att inte hålla sig medias diktat framkallar en enorm vrede och ett konstant drev. Exempel är Donald Trump, Jimmie Åkesson, Viktor Orbán och Vladimir Putin.

Media och politiker har skapat samhällets intoleranta värdegrundssekt genom att polarisera svenskarna, dvs genom att bannlysa vissa människor som ideologiskt otrogna. Denna härskarmetod blir extra tydlig i klimathotsfrågan eftersom den borde vara värdegrundsfri. Det är den inte, vilket vi vet eftersom de påstår det själva.

När värdegrundslojal media kommenterar saklig kritik mot klimathoten, så sägs kritikerna vara klimathatare, klimatförnekare. I DN visar vetenskapsjournalisten Karin Bojs upp ett helt knippe av härskartekniker. Kritiker är förstås styrda av ryssarna, de är troll, företrädesvis män, ibland ”förhållandevis intelligenta”. Karin Bojs för fram värdegrundens narrativ, att problem i samhället beror på de manliga patriarkala, främlingsfientliga och konservativa strukturerna. Hon pekar också på ett projekt på Chalmers med uppdrag (!) att bevisa ovanstående påstående. Den uttalade målsättningen, som också spiller över på klimatforskningen, är hårresande och uppdragets blotta existens visar i själva verket på hur politiserade högskolorna blivit.

En svensk tonåring har nått världsberömmelse genom pressen i väst. Hon kan naturligtvis inte tillföra något i sak i klimatfrågan, hon går ju inte ens i skolan, utan är ett eko av den alarmistiska pressen. Hon har fått en rad priser och fyller ett enormt politiskt och medialt behov. Journalisterna hade lika gärna kunnat ge priserna till sig själva. De har skapat en dockteater med en replikväxling mellan hånade klimathotskritiker och ett barn som säger att hon företräder forskarna. På så sätt har de som styr replikväxlingen, journalisterna trollat bort sig själva och skapat en polarisering mellan barnet, dvs framtiden som representerar det goda laget, kontra de onda förnekarna. Andra barn som media utnyttjat för att polarisera är den drunknade pojken Alan, de apatiska flyktingbarnen och de ensamkommande afghanska ”barnen”.

Ett annat exempel är när etablissemangets regelbundet översätter invandringskritik mot politiker och journalister till främlingsfientlighet. När Fredrik Reinfeldt sa till Jimmie Åkesson ”du ska alltid skylla på invandrarna” så var det tänkt att fokuset för lyssnaren ska vändas bort från Reinfeldt och regerande politiker med ett direktiv för sektlojala att föra en konstruerad strid mot de främlingsfientliga. Sektlojal media nappar omedelbart på betet och vägrar utrymme åt kritikerna. Varför? Ja de är ju främlingsfientliga.

Expressen chefredaktör Klas Granström anställde nyligen Cissi Wallin som krönikör. Hans motiv var att ge hennes samhällsperspektiv i tidningen. I sin första krönika krävde hon könsseparata tider på allmänna badhus för alla kvinnor, underförstått att kvinnorna måste fredas från männen. Detta inlägg var alltså det perspektiv som mannen Klas Granström efterfrågade. Man kan fråga sig varför detta perspektiv är så viktigt när inget motperspektiv nånsin funnits i Expressen. Expressen polariserar, medvetet eller omedvetet.

I Aftonbladet fanns Linnea Claesson vars utspel mot män antagligen på samma sätt ska ses som kvinnans perspektiv. I SVT har vi Alexandra Pascalidou. Alla tre är påkomna med att hitta på, ljuga och fuska för de vet vilka perspektiv deras beställare efterfrågar och varför de arvoderas. De förstår att de är en del av en kamp mot sektens fiender. Kanske är de riktigt trevliga i det privata, när de inte behöver producera hat. Oavsett vad de avslöjas med kommer de alltid tillbaka till den offentliga scenen. De är den manliga eliten sprattelgummor och skapar Sveriges kraftlösa män så att etablissemanget inte angrips.

Jag inbillar mig att vi styrs av de instinkter som formats oss under flera hundratusen år. Mannen har alltid haft försvaret av sitt samhälle som en huvuduppgift. Vi vet att det går att lura instinkten. Det är exempelvis inget problem att dränka kattmammans nyfödda eller ta kalven till slakt bara man först blir vän. Det är klart att det också går att lura männens instinkt att inte försvara sitt land och folk, göra dem kraftlösa. I vår tid använder etablissemanget kvinnokortet. Polariseringen av könen är medias och politikers mäktigaste vapen.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.