Könsapartheid

I dag återkommer Rolf Oward med en text som visar att galnast är man nog numera på högskolorna.

Dottern har slutat gymnasiet och funderar på vad hon ska läsa. Hon gick Naturvetenskapsprogrammet och har visat intresse för både matematik och fysik. En ingenjörsutbildning ligger därför nära till hands. Faktiskt slutade hon gymnasiet redan förra året, men ville inte rusa iväg utan istället vara helt säker på vad hon skulle lägga kraft på de kommande åren. Så inför beslutet har hon pluggat lite (spanska), jobbat en del och tagit körkort.

När det så var dags att kolla utbildningsutbudet – det skedde i februari i år – sorterades det mesta bort utom just ingenjörsprogrammen. Elektro dök upp, liksom Energi, Informationsteknik, Teknisk fysik och Datavetenskap. Dagens mest PK-certifierade ord var givetvis med nästan överallt – hållbarhet – utom i en utbildning: Teknisk fysik. Kanske inte helt oväntat!

Urvalsprocessen landade i att dottern bestämde sig för att läsa datavetenskap. Ansökan skickades in och veckorna gick. Så dök ett vanligt snigelpostbrev upp. Det var, minst sagt, märkligt. Det kom från Institutionen för Informationsteknologi vid Uppsala Universitet och inleddes med följande rader:

Välkommen till Inspirationsdagen 2020
Du är inbjuden till en inspirationsdag för kvinnliga och ickebinära sökande till Civilingenjörsprogrammet i Informationsteknologi och Kandidatprogrammet i Datavetenskap vid Uppsala Universitet.

Ickebinär sökande? Jag hittar följande förklaring i Aftonbladet:

Pim är en icke-binär transperson. Varken kvinna eller man, varken det ena eller det andra av de två kön som alla barn i Sverige tilldelas vid sin födsel. Vissa icke-binära känner sig som båda, eller som en blandning. Andra känner sig som inget alls. Grundläggande för icke-binära personer är att de inte identifierar sig som bara man eller bara kvinna.

Tilldelas vid sin födsel? Om vi ska födas som män eller kvinnor, det är ingenting som ”tilldelas” utan det avgörs ungefär nio månader innan vi föds. Jag kan undra om den som författat uppropet hört talas om könens genetiska ursprung och X- och Y-kromosomer. Emellertid, jag tror mig förstå vad man är ute efter och imponeras över förmågan till nyord hos de PK-certifierade.

PK-certifierad betyder att institutionen helt har anammat de önskvärda exkluderingar som PK-ismen kräver. Som framgår av inledningen av brevet är således män inte välkomna till inspirationsdagen.

Så här fortsätter brevet:

Vi hade gärna bjudit hit dig till Uppsala för att se vårt campus, få information om studierna och träffa andra tjejer som har sökt och studerar på programmen. Men under rådande omständigheter är det tyvärr inte möjligt att bjuda in till en fysisk träff.

Nu blir det än konstigare. Förutom att män inte har på inspirationsdagen att göra finns möjligheten att ”träffa andra tjejer”. Det torde innebära att de ickebinära sökande klassas som ”andra tjejer” – någon annan tolkning är inte möjlig.

Tyvärr blir den här typen av könsapartheid allt vanligare. Uppsala Universitet levererar här ett praktexempel på konsten att göra skillnad på folk, baserat på biologiska egenskaper. Jag ser det som ett uttryck för det som vanligen benämns De låga förväntningarnas rasism.

Tydligen tror inte Institutionen för Informationsteknologi på Uppsala Universitet att tjejer (och ickebinära) har förmåga att tillgodogöra sig utbildningen utan att först utsättas för en egen inspirationsdag, där män icke är tillåtna att närvara.

Varför denna särbehandling? Varför är det viktigt att skapa splittring? Förmågan att lösa Maxwells ekvationer eller använda Fouriertransformationer sitter knappast i, vad ska vi kalla det, studenternas biologiska utrustning. Vidare torde den enskilde studentens sexuella böjelser/behov/läggning/status vara fullständigt irrelevanta parametrar för möjligheterna att klara utbildningen.

Givetvis ska alla som har sökt eller kommit in på en utbildning bjudas in till de tillhörande evenemang som Uppsala Universitet ordnar. Biologin bör rimligen inte vara en bortgallrande faktor, något som används för att utesluta vissa grupper.

Varför håller Uppsala Universitet på så här? Är det månne så att Institutionen känner sig tvingad att vara PK-följsam och således är bakbunden av värdegrunder, rasifiering, intersektionalitet och dylika PK-påhitt? Kanske är antalet frihetsgrader så litet att man helt enkelt inte vågar sticka ut. Istället lallar man med, som vilken medlöpare som helst.

Därför måste man (som Institutionen) markera att man är på den rätta sidan, att man anammat PK-ismen och är god. Därför skjuter man fram biologiska egenskaper, som får fungera som ett slags godhetsmarkör. Troligen är det bekvämare och säkrare rent politiskt för Institutionen att göra som alla andra – följa flocken – och visa sin förmenta godhet på ett sanktionerat sätt, exempelvis genom biologisk diskriminering och bortsortering av icke önskvärda.

Jag skulle önska att det kostade riktigt mycket att på det här sättet ignorera vad generationer av forskare tidigare kommit fram till. Istället verkar det vara tvärtom, kostnaden drabbar dem som anser att vetenskapliga landvinningar ska respekteras, också vid Uppsala universitet.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.