PK-sjukan

I dessa coronoatider är det viktigt att inte glömma bort en äldre och mycket smittsam pandemi, som fortfarande härjar. Därför återpubliceras denna text, som första gången var med på bloggen för drygt tre år sedan.

PK-sjukan

Allmän beskrivning
PK-sjukan är en identitetsbaserad social psykos som tar formen av kulturellt självskadebeteende. Sjukdomen är främst spridd i den västerländska kulturkretsen. Enstaka nedslag förekommer i andra kulturkretsar, men där är smittsamheten avsevärt lägre eller obefintlig. Verklighetskontakten bland de smittade är starkt nedsatt – de hävdar att verkligheten är en social konstruktion och förespråkar en språklig och normativ föreställningsvärld, dit endast ”det goda” får tillträde. Hur verkligheten ser ut förväxlas med hur den bör se ut. Skillnaden mellan sanning och lögn samt rätt och fel är relativiserad – för den sjuke finns det endast åsikter, vilket leder till att vissa betydelsefulla personers åsikter är särskilt värdefulla, oavsett hur illa verklighetsförankrade de är. Sjukdomen är epidemisk och de medborgare som har kapacitet att bygga upp en intellektualiserad bild av verkligheten, är särskilt utsatta för risk.

Drabbade individer och grupper uppfattar den egna västerländska gemenskapen, i synnerhet männen, som mänsklighetens förtryckare. Medlemmar av andra gemenskaper: nationer, etniska minoriteter, kulturer och religioner, förstås som offer. Det gäller också för förövare av olika slag. De PK-smittades förklaring till deras destruktiva beteende är att samhället har misslyckats med att fostra förövarna till empatiska och goda individer. Som ett resultat fokuseras intresset på att hjälpa de felande, istället för att – vilket är normalt för friska människor – hjälpa brottsoffren.

Förklaringarna till kriminalitet, våld och andra destruktiva handlingar löper för de PK-sjuka alltid tillbaka till förtryckarna. I synnerhet bär vita män, med sitt cyniska, kapitalistiska, patriarkala och exploaterande samhällsideal, skulden för olika tillkortakommanden. Det gäller också för relationerna mellan män och kvinnor. De senare uppfattas axiomatiskt som förtryckta av männen. Denna uppfattning kombineras med föreställningar om alla människors lika värde och mångkulturell överlägsenhet, utan att de smittade själva uppfattar den kognitiva dissonansen.

För de PK-sjuka är grupper som tilldelats offerstatus sankrosanta. Deras medlemmar anses ofta oförmögna att diskriminera eller begå andra destruktiva handlingar. Och gör de det, så är det alltid någon annans fel. Den som smittats har en individualiserad människosyn och ser dem som urskiljer olikheter mellan olika grupperingar, liksom mellan män och kvinnor, som onda. De PK-sjuka beskriver dem i nedsättande termer som nazister, rasister, främlings- och kvinnofientliga, gubbslem etc.

De PK-smittade ivrar för ett språk som inte gör skillnad mellan människor. Exempelvis kallas såväl män som kvinnor för hen. Ett färskt svenskt exempel är att de PK-smittade i Uppsala vill döpa om stadens tjänstemän till tjänstepersoner.

Sjukdomsinsikt
De drabbade har låg eller ingen sjukdomsinsikt. De ser sig själva som goda och beskriver osmittade människor som onda och moraliskt defekta. Nationer som prioriterar den egna befolkningen och försvarar sina folk mot massinvandring – exempelvis Ungern, Tjeckien, Australien och Schweiz – kritiseras hårt av de PK-smittade. Politiker i dessa länder anses ”inte ta sitt ansvar” för världens flyktingsituation.

När de PK-smittade kritiseras för att inte prioritera de egna gemenskapernas intressen, kallar de sina meningsmotståndare för faktaresistenta, främlingsfientliga och högerextrema. Detta trots att de inte klarar att bygga under sina känslostyrda åsikter med rationella argument. De smittade ser sig själva som en balanserande motrörelse som ska rädda världens alla människor från den onda och i grunden rasistiska vita kulturen.

De PK-sjuka har lätt för att känna sig skändade vilket i synnerhet i högskolemiljöer lett till krav på triggerwarnings och säkra rum. Den föreläsare som tänker säga något som kan uppfattas som anstötligt bör i förväg varna för det som komma skall. Säkra rum refererar till behovet av miljöer, där de PK-sjuka kan slippa att bli kritiserade eller ifrågasatta på grund av sina, vanligen extrema, åsikter.

Eftersom sjukdomsinsikt är liktydigt med ett tillfrisknande, bekämpas all kritik efter principen ”argumenteringen svag, höj rösten och se arg ut”. Meningsmotståndarna placeras av de PK-sjuka in på en politisk höger-vänsterskala, där all kritik som hotar att förändra de PK-smittades verklighetsbild, klassificeras som högerextrem. I mer godartade fall kallar de sina friska medmänniskor för populister, också det ett förklenande begrepp. De insjuknade tillämpar inte samma politiskt grundade värdeskala på sig själva, utan anser att det är de som bär upp samhällsmoralen. För den PK-sjuke är världen befolkad av onda och goda människor. De onda måste bekämpas på alla fronter, vilket innebär att det är endast de goda som kan beviljas tillträde till den offentliga arenan. PK-sjukan är en samhällsdestruktiv sjukdom, där de smittade inte förstår att de i humanismens och empatins namn verkar eroderande på den västerländska civilisation och förespråkar ett socialt självmord.

Symptom
Patologiskt förhöjd empati med utgrupper och åsiktsfränder
Oxytocinberoende (godhetsiver)
Pathos ersätter Logos
Faktaresistens
Likhetsfeminism
Förnekar rasers existens
Oförmåga att prioritera den egna gemenskapens intressen
Försämrad verklighetskänsla
Språkcensur
Värdegrundsförespråkare
Överhetslojalitet

Dogmer
Massinvandring är lönsamt
Alla människor har lika värde
Mångkultur är berikande
Vi har råd!
Förtrycket är strukturellt
Alla människor kan bli vad de vill
Kön är en social konstruktion

Intressefokusering
Antirasism
Globalism
Antinationalism
Feminism
Genuspedagogik
Kvotering
Normkritik
Klimat- och miljöfrågor
Mänskliga rättigheter

Högriskgrupper
Journalister
Politiker
Kvinnor, särskilt unga kvinnor
HBTQ-personer
Opinionsbildare
Författare, konstnärer, musiker och andra intellektuella
Stå-upp-komiker
Högskoleutbildade, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap
Beteendevetare, särskilt psykologer
Myndighetsföreträdare

Smittspridare
Expo
Författarförbundet
Journalisthögskolan
Universitet och högskolor, särskilt Södertörns högskola
Politiska ungdomsförbund
Media, särskilt kulturredaktioner
Fackföreningstidningar
Public Service, i synnerhet SVTs nyhetsrapportering och P1, Sveriges Radio
Bibiliotek och andra kulturinstitutioner

Behandling och konsekvenser
Vaccin saknas. Terapier och medicinering har inte visat sig särskilt verksamt. Eftersom PK-sjukan är identitetsbaserad och strävar efter kortsiktigt förhöjande av välbefinnandet värjer sig de smittade mot alla typer av behandlingar. På lång sikt kan emellertid inte de PK-sjukas socialt konstruerade verklighetsbild besegra verkligheten. När deras verklighetsbild krackelerar och de samhälleliga skadeverkningarna visar sig, läker sjukdomen därför ut. Ofta är en lång efterbehandling nödvändig, efter att den PK-sjuke kommit in i först chockfasen och därefter omorienteringsfasen. Frågan är hur pass stora skador som samhällsbygget då har åsamkats. Prognosen är särskilt dålig för välfärdssamhällen. Alla tecken tyder på att de inte kan överleva mer omfattande epidemier av PK-sjuka.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.