Förbjudna berättelser


Berättelser är inte bara underhållning och verklighetsflykt. Med en början, ett slut och en däremellan följbar handling, är de våra ojämförligt viktigaste verktyg för att förstå verklighetsflödet. Varje samhälle och tidsålder har sina berättelser. Före modernismen brukar favoriten vara den som anger ett stolt eller ”paradisiskt” ursprung. Västerlandets största ursprungsberättelse är naturligtvis bibelns om paradiset, som Adam och Eva tvingades bort från. Håller vi oss till Sverige så var göticismen sedan slutet av medeltiden och i synnerhet under stormaktstiden den mest omhuldade berättelsen. Den svenska kungalängden ansågs börja med Noaks sonson Magog, varefter många Kung Karl och Kung Erik radar upp sig för att förgylla och förlänga Sveriges historia.

Svenskarna påstods härstamma från de goter som under folkvandringstiden härjade i Romarriket. Det var en lycklig tid och goterna var hjältar. Under 1600-talet lanserade den kreative Olof Rudbeck den äldre med Atlantican en alternativ berättelse. Sverige var i själva verket det sjunkna Atlantis och därmed urhemmet för hela världen. Det finns många kul ”bevis” för att det förhöll sig så. Bland annat fick Eva sitt namn därför att Adam blev så förvånad när han fick syn på henne att han sa ”Eh,va?!” Peloponessos hade fått sitt namn efter Pelle på näset och Hercules kom av det svenska namnet Härkalle. Västgoter och Östgoter härstammade från Väster- och Östergötland och cimbrerna från Simrishamn.

Under 1700-talet bleknade denna ursprungsmyt, men den dog inte utan tog ny fart, efter att Sverige förlorat Finland i kriget 1808 – 09. Götiska förbundet bildades 1811 och kan väl närmast betecknas som en litterär klubb. Goterna försvann och ersattes av vikingar. Det var till exempel nu som man uppfann vikingahjälmar med horn, något som det inte finns några arkeologiska belägg för.

Under 1900-talets modernism får Sverige en annan berättelse, som vänder blicken från det förflutnas storhet till framtidens möjligheter Det är Västerlandets stora berättelse om framsteget, som Sverige förbehållslöst bejakade. Framsteget blir tidens mått och individen, samhället, tekniken, konsten och vetenskapen går mot allt större fulländning. Men det fanns tvivlare, även om de inte var särskilt många. S. Beckett och T.S. Eliot är de mest namnkunniga.

I början på nittio-talet skrev den finske filosofen G.H. von Wright en bok med titeln ”Myten om framsteget”, där han menade att det moderna samhällets utveckling var ohållbar. I en recension skriver kulturjournalisten Lars-Olof Franzen:

… han ifrågasatte om inte vetenskapen och tekniken som varit en sådan välsignelse för människan och underlättat hennes liv är på väg att bli hennes yttersta fiende. Framsteget löper amok. Tillväxttänkandet är en metafysisk föreställning som framkallar sin motsats. Mänskligheten är en av alla de arter som uppstår och går under. Möjligen är hon särskilt misslyckad därigenom att hon själv bereder sin bortgång.

Nietzsche är bland annat berömd/beryktad för sitt påstående att Gud är död. Dostojevskij tillade att ”Om Gud är död är allting tillåtet”. Det går att göra ytterligare ett tillägg: ”Om allting är tillåtet så uppstår en stor förvirring”. Mänskligheten förefaller inte kunna leva utan moraliska ledstänger. Det som von Wright säger och som blir än klarare under den framträdande postmodernismen är att ”Om Framsteget är dött är allting tillåtet.”

Det betyder att också lögnen är tillåten och hamnar på samma nivå som sanningen. Vad som är sanning kan ingen veta. Språket fungerar inte längre som sanningens verktyg, och förresten vem bryr sig? Det är till och med så att ”sanningen” framstår som en av flera ideologiska konstruktioner. Det logiska resonemanget trumfar inte över det ideologiska tänkandet. Förnuftet rår inte på känslan. Modernismens stora berättelse ersätts av postmodernismens många mindre berättelser. Ur dessa går det att sila fram tre berättelser som viktigare än de övriga:

  • Patriarkatet och feminismen
  • Rasismen och dess offer
  • Klimathotet

Postmodernismens berättelser är inverterade. Vi är störst och starkast, men också sämst, därför måste vi göra bot. Det är inte våra fiender som ska besegras utan vi ska besegra oss själva. I synnerhet måste vita män med makt avhålla sig från att använda sin styrka, därför att den skadar andra människor. Förhållningssättet fångas perfekt i Bamses valspråk ”Är man stark måste man vara snäll”. Inversionen är det verktyg som ska producera rättvisa.

När något händer, som passar in i en av postmodernismens favoritberättelser så krattar offentligheten manegen. Paolo Robertos sexköp är en sådan händelse, den blir till en bekräftelse av hur männen förtrycker och exploaterar kvinnor. Han påstås ha gjort sig skyldig till ”oaktsam våldtäkt”, vad nu det kan vara. I GöteborgsPosten har Adam Cwejman skrivit en mycket bra ledare om den ideologiska styrningen av offentlighetens syn på gärningsmän.

När Paolo Roberto avslöjas som sexköpare så stöder det tanken att det finns en orättmätig patriarkal struktur. Han bekräftar mannens onda natur, att alla män begår övergrepp mot kvinnor, bara de får chansen. Det skrivs spaltmil och Adam Cwejman konstaterar att nu retuscheras Paolo Roberto från offentligheten. Men Cwejman lyfter också fram en berättelse som inte kan infogas i den om patriarkatets struktur. Den tillhör de förbjudna, de som visar på invandrares våld. En man mördas i Härnösand och den misstänkte gärningsmannen åtalas också för att under samma natt ha begått två våldtäkter.

Den mördade är infödd svensk, mördaren har utländsk bakgrund. Det kan inte länkas in i någon pågående berättelse om Sverige. Snarast anses uppmärksammandet av brottet problematiskt eftersom det kan misstänkas nyttjas av högerextrema. /…/ När Abraham Ukbagabir mördade två personer på Ikea i Västerås för fem år sedan valdes de ut för att ”de såg svenska” ut. Men hur skulle det se ut med solidaritetsmanifestationer för kollektivet ”svenskar”? Trots att brott förekommer där gärningsmännen skrikit ‘jävla svennar’ har ingen dömts med hatbrott mot svenskar som motiv.

Berättelsen om hur svensken Tommie Lindh mördas i Härnösand hanteras i den svenska åsiktskorridoren som rasistisk, eftersom den misstänkte gärningsmannen är afrikan. Den vänder sig mot en av postmodernismens viktigaste offergrupper, invandrarna … förlåt, flyktingarna menar jag. Den angriper dessutom en annan stark postmodernistisk berättelse, den om den berikande mångkulturen. Ska den alls berättas i MSM, så blir det motvilligt, i synnerhet i jämförelse med de spaltmil som skrivits om Paolo Robert. Detta trots att Paolo Roberto varken är den förste eller siste mannen som köper sex. Och den kvinna han köpte det av, är varken den första eller sista ”eskortkvinnan” som bor på Östermalm i Stockholm och har råd att köra omkring i en tysk prestigebil.

Medan modernismens stora berättelse är den enda giltiga – alternativa berättelser är ointressanta – så är postmodernismens alternativa berättelser förbjudna. De förbjudna berättelserna är också kritiskt granskande, men de skjuter in sig på hålen i postmodernismens berättarväv. De förbjudna berättelserna handlar om

  • Politisk korrekthet: hur språket blir viktigare än verkligheten
  • Feminism: det kvinnliga tänkandet som samhällsdestruktivt.
  • Flyktingar som inte är flyktingar utan välfärdsexploatörer
  • Kriminalitet: Invandrare som är kriminella, våldsamma och begår sexuella övergrepp.
  • Klimathotet som är mera politik än vetenskap.

Den för både mord och våldtäkt misstänkte och häktade afrikanen kan länkas till en av postmodernismens förbjudna berättelser. Här är en förbjudna berättelse. Den får inte berättas i svensk offentlighet:

I en studie från år 2010 jämfördes elva EU-länder. Där konstaterades att i Sverige anmäls 46 våldtäkter per 100.000 invånare. Det är dubbelt så många som i England och Wales, fyra gånger fler än i de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike och upp till 20 gånger fler än vissa länder i Syd- och Östeuropa.

Enligt FN-organet UNODC har Sverige länge legat i täten, såväl inom EU som bland världens nationer, när det gäller anmälda våldtäkter. UNDOC mäter både polisanmälda våldtäkter och sexuella övergrepp per 100.000 invånare. Här är siffran ännu högre. Sverige befinner sig år 2012 med 180 polisanmälningar på andra plats, efter ön Saint Vincent i Västindien. Det enda land i världen som i övrigt kan mäta sig med Sverige är Costa Rica med 138 anmälningar. Norge ligger på 54 och Finland på 60 polisanmälningar per 100.000 invånare för våldtäkt och sexuella övergrepp.

Att Sverige i verkligheten skulle ligga tvåa i hela världen är knappast sannolikt. Den skrämmande höga siffran beror förmodligen på att benägenheten att anmäla skiljer sig starkt mellan olika länder och kulturer. Men Sveriges ”topplacering” är under alla omständigheter en ytterst allvarlig information. När denna skrämmande statistik presenterades för socialdemokraten Margot Wallström skrattade hon bara och lär ha sagt: ”Vad är det här för tokiga siffror!”.

Sverige har inte bara flest anmälda våldtäkter i Europa utan ligger dessutom illa till när det gäller att klara upp våldtäktsbrott. Går vi ett år framåt i tiden är bilden fortfarande mörk:

2011 polisanmäldes 6 509 våldtäkter i Sverige – men bara 392 i Danmark som har ungefär hälften av Sveriges befolkning. I Sverige gör myndigheterna allt för att dölja våldtäktsmännens ursprung, men siffror från Danmarks Statistik visar att mer än hälften av de dömda våldtäktsmännen 2010 hade invandrarbakgrund. Under sju år visade det sig att mer än var tredje våldtäktsmän var en invandrare eller en invandrares barn: 156 av 450 dömda hade invandrarbakgrund, trots att invandrare endast utgör cirka 10 procent av befolkningen. Särskilt vanligt förekommande bland de dömda våldtäktsmännen var irakier, iranier, turkar och somalier.

I den sexualbrottsstatistik som BRÅ offentliggjorde år 2014 anmäldes 19.700 sexualbrott, varav 6.620 rubricerades som våldtäkt. Senast dessförinnan en BRÅ-undersökning gjordes (år 2005) var de utrikes födda förövarna överrepresenterade fem gånger i förhållande till inrikes födda. ”Invandrares barn” hade en dubbelt så stor överrepresentation. Sedan dess har BRÅ inte vågat göra en liknande mätning igen. Som oftast är fallet med BRÅ:s statistik är den inte helt lättolkad. Tack och lov finns Affes statistikblogg, där den intresserade kan få vägledning:

1975 anmäldes 762 våldtäkter. Av dem var 341 våldtäktsförsök och 421 fullbordade våldtäkter. 39 år senare anmäldes 403 våldtäktsförsök. En ökning med 18 procent sedan 1975. Fullbordade våldtäkter har en något annorlunda trend. Ökningen sedan 1975 är hela 1395 procent.

Privatpersonen Joakim P. Jonasson har gjort det ingen grävande journalist skulle våga göra, nämligen gått igenom samtliga domar för våldtäkt och sexuella övergrepp under perioden 2012 –2017 från alla tingsrätter utom två, som vägrade att samarbeta. Materialet är statistiskt sammanställt. Det visade sig att män med utomeuropeisk härkomst hade begått 84 % av de grova våldtäkterna. Svenskar kom först på fjärde plats, efter afghaner, irakier och somalier. Statistiken över överfallsvåldtäkter, räknat i individer, toppas av somalier och eritreaner. Därefter algerier, irakier och gambier. För överfallsvåldtäkter var siffran för de dömda utländska männen ännu högre, 95,6 procent.

Dessa brott begås över en etnisk gräns. De som drabbas är etniskt svenska unga kvinnor. ”Svennar” kan man utsätta för övergrepp som är totalt otänkbara inom den egna gemenskapen. Det är sorgligt att denna berättelse är förbjuden. Vi får väl trösta oss med att vi har fått den viktiga berättelsen om Paolo Robertos sexköp.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.