Hypoteserna


I den svenska offentligheten framstår varken det mångkulturella samhället eller massinvandringen som problem, trots de för välfärdssamhället förödande konsekvenserna. Det är självklart att Sverige, som det heter, måste ta sitt ansvar i flyktingfrågan.

För oss som ser hur välfärdssamhället monteras ned, trots att skatterna alltid ligger på topp fem i världen, och dessutom befarar att den förda politiken kommer att resultera i en systemkollaps – kanske också i ett inbördeskrig, är den förda politiken obegriplig. För att stjäla en fras från Astrid Lindgrens rumpnissar: ”Varför gör dom på detta viset?”

Det går att ställa upp ett antal hypoteser, som i sin tur kan sorteras i tre block:

Det är ett demokratifel:

  • Folket väljer inkompetenta politiker.
  • Partierna tar av ideologiska skäl inte något nationellt ansvar.
  • Riksdagspartierna till vänster importerar nya väljare, när de förlorar sina gamla.
  • Politikerna vågar inte, av risk för att inte bli återvalda, ta impopulära men nödvändiga beslut.

Det finns en konspiration:

  • Det är globalisternas verk, de som finns inom den rörelse som benämns New World Order (NWO). Stödda av FN och EU kämpar de för en enad värld, utan nationalstater och därmed också utan demokrati.
  • Det är Rothschild, Rockefeller, Soros etc., en handfull finansdynastier, som äger en orimligt stor del av världens tillgångar och vill ta kontrollen. De köper eller korrumperar på annat sätt nationella politiker.
  • Marxismen i ny kostym: kulturmarxismen och postmodernismen, vi styrs av en destruktiv tankefigur.

Den ”fatalistiska” förklaringen:

  • Alla civilisationer är cykliska och går igenom ett antal faser. Västerlandet befinner sig nu i sin slutfas: Sir John Glubb, Ann Glyn-Jones, Pitirim Sorokin, Osvald Spengler.
  • Självmordshypotesen, som förts fram av A.J. Toynbee, O.J. Anfindsen och Douglas Murray.

Inkompetensförklaringen:

  • Postmodernismen flyttar fokus från verklighet till språk och förlorar därmed verklighetskontakten.
  • Feminismen desavouerar det manliga förnuft, på vilket Västerlandets framsteg vilar.
  • Känslorna tar herraväldet över förnuftet, identitetspolitik.

Sekt och religionsförklaringen:

  • Värdegrundssekten
  • Antirasismen
  • Godhetsreligionen

Sammanlagt är detta 15 hypoteser. Säkert finns det några som jag glömt. Låt oss säga att antalet möjliga förklaringar till Västerlandets självförvållade och pågående haveri är ett tjugotal. Kanske är det också så att inte en enda av dessa helt kan avfärdas som felaktig. Det handlar mera om vilken eller vilka som är viktigast, som har det högsta förklaringsvärdet.

För att få svar på den frågan måste vi förflytta vårt intresse från makthavarna till folket. Det är en mer svårhanterlig fråga, eftersom det är legitimt att ställa politiker och andra makthavare till svars, men det är inte en särskilt framkomlig väg, när man vill ha ett svar på frågan varför en medborgarmajoritet trots femtio år av politiskt vanstyre, fortsätter att välja politiker som inte står på deras sida. Här återkommer rumpnissefrågan: Varför gör dom på detta viset? Jag ser fyra möjliga svar.

Medborgarna:

  1. är lurade/hjärntvättade av de politiker, journalister och opinionsbildare som har hegemonisk makt över den offentliga scenen och bygger om den till en åsiktskorridor.
  2. har accepterat politikernas bild av Sverige som en moralisk stormakt, som alltså måste ta ett stort ansvar, i bland annat ”flyktingfrågan”.
  3. förstår inte sitt eget ansvar. Det starka samhället med sin välfärdsindustri har gjort medborgarna till åskådare. Det är politikers och myndigheters uppgift att bygga upp och vidmakthålla det goda samhället.
  4. de är godhetsreligiösa/godhetsknarkande och gränslöst empatiska.

De två första förklaringarna är de helt dominerande, bland dem som ser problemet och söker en förklaring, eftersom de för tillbaka ansvaret och skulden till politikerna och deras entourage. Möjligen kan man fråga varför åttio procent av väljarna inte ser och förstår vad som händer, på samma sätt som de ”vakna” tjugo procenten gör? Svaren blir att den majoritet som fortsätter att rösta på partier som inte företräder deras intressen är fredsskadade, naiva, fega, bara flyter med strömmen etc. Det är en förtvivlans förklaring: ”Varför i helvete är ni så dumma att ni inte förstår vad som händer?” Med andra ord så reser den en ny fråga och är därför inget bra svar.

Den tredje förklaringen är mera intressant, men också mycket drabbande för dem som anser att välfärdssamhället är den bästa samhällsmodellen som mänskligheten hittills har kommit på. Precis som politikerna formas av de villkor som det demokratiska styresskicket ställer upp, så formas givetvis medborgarna av att politiker och myndigheter säger att de tar det fulla ansvaret för att medborgarna ska kunna leva ett tryggt, säkert och bra liv. Medborgarna blir till en publik, som inte förstår att de måste medagera för att inte förlora det goda samhället.

Medborgarna är omogna åskådare. De har aldrig riktigt blivit vuxna. De är som barn som tittar på när de vuxna ordnar tillvaron. Och är det så att de försöker delta, så får de smäll på fingrarna om de gör på något annat sätt än de vuxna tycker att de ska göra.

Eller kan det vara så att de är fega, att de helt enkelt inte vågar se sanningen i vitögat? Den franske existentialistiske filosofen Jean-Paul Sartre hade ett begrepp för detta mentala tillstånd: ond tro. Han menar att det utmärker ”massmänniskor” som inte tänker och handlar fritt utan gör som alla andra. En människa som lever i ond tro säger saker som hon inte ens vet om hon menar, bara för att slippa den ångest och det ansvar som följer med ett självständigt handlande. Det är tryggare att följa kollektivet och gömma sig bakom konventioner.

Den fjärde och sista förklaringen är att det handlar om en ny religion, en godhetsreligion. Sekulariseringen och välståndet i kombination reser frågan vad som är meningen med livet. Ska jag bara leva på, utan gudstro och utan annat mål än att shoppa, köpa en bättre bil eller skaffa mig en hobby, kanske golf eller vinprovning? Genom att göra gott, besvarar jag frågan om livets mening. Eller om man inte vill se det så filosofiskt högtravande – goda handlingar får mig att må bra, att tycka om mig själv. En tia i en tiggares mugg och jag blir på gott humör. ”Och sedan har vi ju den stora insamlingsgalan för världens barn i kväll i teve, då vi som folk kan bry oss om de som inte har det så bra som vi har det i Sverige.”

Den godhetsreligiöse förtränger att godhet är en mycket svår bedömningsfråga. Egentligen vet vi inte vad godhet är förrän vi ser konsekvenserna. Den där tian i tiggarens mugg är kanske det som håller kvar tiggaren i misären, som hindrar honom från att säga ”Det här går inte, jag måste göra något bättre av mitt liv!”

Att fundera på konsekvenserna, det är att använda sitt förnuft och sin intelligens. Den som inte gör det utan bara handlar för att ”må bra” och dessutom försvarar sin godhet genom att dra en gräns mot oss andra, mot oss ”onda”, där är det legitimt att tala om en ny religion, eller ett religionssubstitut – ett samhällsdestruktivt religionssubstitut. Det är en stark hypotes, eftersom den sluter klyftan mellan majoriteten av väljarna och de politiker som de väljer. Politikerna lurar inte sina väljare utan tvärtom, de förverkligar väljarnas önskemål. Rumpnissefrågan får ett svar: ”de gör på det här viset därför att det är så man ska göra för att må bra!”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.