Döende eller redan död?


En av de ödesfrågor som jag ställt vänner och närstående inför har varit om de tycker det är rätt att till sina barn överlämna ett betydligt sämre samhälle än det som de själva fick växa upp och leva i. Frågan är högst legitim, eftersom de tillhör det dominerande och opinionsbildande samhällsskikt som bär ansvaret för det samhälle vi fick. De har varit med och bestämt över samhällets kulturella utveckling. Jag har aldrig fått något svar utan det är en fråga som de smiter ifrån.

Även om de inte begriper hur det gick till, så ser ju också de att Sverige inte alls har berikats av mångkulturen. Istället har det blivit ett av Europas farligaste länder med skjutningar, sprängningar, bilbränder, skolbränder och våldtäkter. Enligt BRÅ utsätts en fjärdedel av landets befolkning årligen för brott. Nationalekonomen Tino Sanandaji skriver i sin bok Massutmaning:

Utrikes födda /utgör/ 53 procent av dem med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. 71 procent av Sveriges barnfattigdom finns bland hushåll med utländsk bakgrund, medan 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Vi kan fylla på med Europas lägsta antal vårdplatser, äldreboenden som omvandlas till migrantbostäder, bankrutta landsbygdskommuner, stökiga förortsskolor, uppåt trehundratusen fattigpensionärer och nu senast hur personal på äldreboenden beordrats att arbeta, trots att de är bekräftat covid19-smittade. Det har också hänt att personal utan skyddsutrustning gått mellan smittade och friska personer. Mera: äldre som istället för intensivvård fått morfin och palliativ vård. I en ledarartikel i SvD den 3 juni skriver Ivar Arpi ”Begrepp som ättestupa känns vulgära att använda. Men det är svårt att hindra tanken.”

Med andra ord, det är inte längre så mycket bevänt med svensk välfärd – i synnerhet inte när den stäms av mot de skatter och avgifter som vår politiska elit lägger på medborgarna. Vi vet varför, massinvandringen har blivit ett ekonomiskt slukhål.

Att besvara frågan om det är rätt att lämna över ett så vanvårdat samhälle till nästa generation med ett ja, den lögnen blir för grov. Och att svara nej blir liktydigt med att erkänna att de begått ett gigantiskt misstag när de bejakat den massinvandring som Sverige under i synnerhet de senaste tjugo åren har utsatts för. Ja, mer än så – det skulle också innebära att de erkände sitt maktmissbruk, att de burit sig illa åt genom att brunsmeta och skända den minoritet som förstod det som de inte själva begrep.

Någon gång på 1930-talet lär Churchill ha sagt att ett av tecknen på livskraften hos ett samhälle är med vilken stolthet och kompetens dess medlemmar förmedlar sin kultur till nästa generation. Är berättelsen övertygande, så motiverar den människor att överskrida sig själva, att göra något mer av sina liv än att bara leva dem. När den generation som sitter vid makten inte längre förmedlar det som den håller kärt, sina hjältar och sina stora berättelser till nästa generation, säger den i praktiken att den egna kulturen och historien är av noll och intet värde. Den kanadensiske psykologiprofessor Jordan Petersen går till och med ett steg längre än Churchill, när han säger att en kultur som inte bryr sig om att för nästa generation förklara varför den ska vara stolt över sin egen historia och livsform, den överlever inte. Jordan Petersen säger att den är redan död.

Svenskarna är varken stolta eller lyckliga men vad gör det? Makteliten, här som i många andra västländer, har slutat bry sig om och identifiera sig med sitt eget folk.

Det som det hegemoniska politiskt korrekta Sverige för över till barnen är istället berättelsen om en civilisation som bör skämmas över sig själv och över vad den i historien gjort mot andra folk. Det går inte att dra någon annan slutsats än att det våra barn får höra syftar till att inifrån förstöra det samhälle där de ska leva.

Den dystopiska postmoderna berättelsen om oss själva ger också unga människor en känsla av att det varken finns någon riktning eller någon mening med livet, vilket gör dem till lätta byten för demagoger. De känner ju inte sin egen historia. En träffande metafor för den västerländska moderna civilisationens ointresse för sin egen storslagna berättelse är ett träd utan rötter och vi vet hur det går för det trädet, det dör. Historielösheten förklarar också varför den radikala vänsterpolitikens löften gång på gång förleder den unga generationen – trots de övergrepp och den massdöd som den gjort sig skyldig till. För den som ingenting vet ter sig löftet om ett framtida lyckorike där alla människor är lika värda, och där ingen exploaterar någon annan, som den enda rätta vägen.

Det kollektiva minnets funktion är inte bara att man ska komma ihåg det som har hänt utan framför allt att man ska sålla fram sådant som är av betydelse och som kan lära oss att förstå och strukturera framtiden. Vi behöver lyfta fram berättelser ur det förflutna för att kunna kontrollera och styra vår framtid.

Var är kampen mot postmodernitetens mest vulgära yttringar? Var är till exempel våra ledares moraliska avståndstagande från Pridefestivaler? De traskar med och visar att vår tids degeneration är normal. Därmed legitimerar de förfallet. Historiskt kan vi se hur den androgyna rörelsen dyker upp i civilisationers slutskeden. När högkulturer faller samman hyllas inte män längre för sin manlighet och fysiska styrka. Tag till exempel grekisk skulptur och konst där vackra unga manliga atleter mot den hellenistiska högkulturens slut blir veka och androgyna. Visst ska majoritetssamhället acceptera sexuella minoriteter, men de ska inte få sitta i förarsätet. Människor som lever i en civilisations slutstadium, om det är den hellenistiska eran, det romerska imperiet eller Weimarrepubliken mellan de båda världskrigen, de bejakar sexuell degeneration och mångfald. De är sofistikerade, de är kosmopoliter och distanserade till den egna kulturen.

Västvärldens invånare lever i allt högre utsträckning utan både religiös och politisk tro, ofta utan djupa personliga anknytningar och utan ens en kamp för överlevnad. Vi har övergivit upplysningstidens tilltro till förnuftet, vi har övergivit uppfattningen att familjen är en nödvändig byggsten i vår civilisation. Vi föder inte ens tillräckligt många barn. Och kristendomen förlorar mot islam. Muslimsk fertilitet är fortsatt hög.

Vi har välkomnat den islamska kultur som västerlandet bekämpat i mer än tusen år. Nu säger vår maktelit att den som tar avstånd är islamofob, en sjuk person. Med andra ord, västerlandet har varit sjukt i mer än tusen år, men det är först i vårt degenererade samhälle som denna ”sanning” har fått fäste.

Vi har övergivit stoiskt karaktärsbyggande och istället fått ett kemiskt beroende. Mängden kokain som spolas ut i Englands floder lär vara så hög att ålarna aldrig växer sig könsmogna. Var åttonde amerikan är alkoholist. Vårt urbana liv är ett liv där kvinnor dödar sina ofödda barn, om deras ankomst ter sig oläglig och där män bedrar sina fruar, i en desperat jakt på nästa dopaminkick. Utsöndringen av dopamin ger glädjekickar och vi kan få den på många olika sätt: Mat, godis, sex, droger, alkohol, motion, musik, spelvinster – listan kan göras hur lång som helst. Våra smartphones passar som hand i handske. Ett like på Facebook, en följare på Instagram eller ett par roliga katter på Youtube. Mobilen är en outtömlig källa för dopaminkickar. Det finns alltid något nytt att titta på.

Musik, arkitektur och konst — vi har övergivit tidigare epokers byggande av högkultur, till förmån för rent ut sagt lågkulturellt strunt och skit, skräpkultur. Vi har ingenting autentiskt kvar att tro på. Det är därför vi blir olyckliga. Går det att hamna på rätt spår igen? Jag hoppas innerligt att jag har fel när jag skriver att loppet är kört.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.