Postmodernismens mörka hjärta


Dagens bloggtext är skriven av Gunnar Sandelin. En kortare version, som innehåller första halvan av denna text, har tidigare publicerats på sajten Det Goda Samhället.

Det finns ett YouTube-klipp med den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson som har påverkat mig starkt. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas.


Sekvensen är några år gammal och säkerligen välkänd för många, men det hindrar inte att jag fortfarande kan spela upp den som ett slags revelj eller morgonbön för att få igång blodomlopp, närvarokänsla och tankeskärpa. Aldrig har jag väl hört ett så frenetiskt ordsvall utan en enda förflugen stavelse! ”He´s got the Holy Spirit in him”, tänker jag medan Peterson frilägger roten till mycket av vår tids ondska.

Med en närmast plågad framtoning beskriver Jordan Peterson postmodernismen som ett fientligt maktövertagande, som en ”en långt mer uthållig, illasinnad, skadlig, nihilistisk och intellektuellt attraktiv doktrin än vad som allmänheten ännu har fått klart för sig”. Sedan marxist-leninismens totala sammanbrott i slutet av åttiotalet har postmodernismen verkat som vänsterns nya religion, ett substitut som ersatt den klassiska motsättningen mellan arbetarklass och bourgeoisie och istället delat upp världen i nya hierarkier av offer och förtryckarkategorier, baserat på identitet. Den har, trots att de flesta är omedvetna om dess påverkan, injicerat avund, skuld, misstro och maktkamp överallt i det västerländska samhället.

I början av sitt anförande rekommenderar Peterson en bok som filosofiprofessorn Stephen R C Hicks har skrivit och som Timbro förlag för några år sedan översatte i en billig pocketupplaga: Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault. Här får läsaren följa med på en spännande, men stundtals mycket abstrakt, filosofisk resa från den förmoderna världsbilden till 1600 och 1700-talets upplysning och ”modernism”. Därefter vidare till motupplysningen, som ligger ett århundrade senare i tidsspannet. Författaren menar att den senare undergrävde förnuftets och vetenskapens strävan mot frihet, välstånd och individualism, samt banade väg för det kollektiva och subjektiva som är det postmodernas kännetecken.

Hicks framhåller sådana historiska filosofer som i första hand Kant, men också Rousseau och Hegel, som postmodernismens anfäder. Nietzsche, Kirkegaard och Marx förde sedan traditionen vidare i en andra våg, följda av Heidegger och Wittgenstein.

Hicks menar att det är en missuppfattning att Kant skulle vara en upplysningsfilosof och understryker att Kant menade att förnuftet inte kunde begripa någonting och att han upphävde vetandet till förmån för tron, medan Nietzsche ansåg att förnuftet bara var till för verbala och livsoförmögna veklingar. Det går att invända mot att Kant kritiserade det rena förnuftet, inte för att avfärda det utan för att utforska dess gränser, men Hicks gör en annan bedömning. Ju närmare nutid vi kommer, desto handfastare blir tonen:

Postmodernismen förkastar det förnuft och den individualism som hela den upplysta världen vilar på. Sedan utmynnar det hela i ett angrepp på upplysningsfilosofins följder i sin helhet, från kapitalism och liberala styrelsesätt till vetenskap och teknologi.

Särskilt har de postmoderna dogmerna universitetsvärlden i sitt grepp, i allt från humaniora och utbildning till olika intersektionella studier. De som idag styr oss med sina påbud om värdegrund är vanligtvis okunniga om postmodernismen. De känner inte till att det är detta filosofiska tankegods, med sina dogmer om genus/sexuell läggning, pigment, klass och religiös tillhörighet, som ligger bakom deras politiska korrekthet. Som tidigare nyhetsreporter på SVT undrar jag hur många journalister som ifrågasätter var deras narrativ kommer ifrån. När i skrivande stund Paolo Roberto, en vit, heterosexuell, framgångsrik man ertappats med sexköp blir det stort mediepådrag, medan den sedan årtionden grava överrepresentationen av utrikes födda vad gäller våldtäkter så gott som alltid förbigås med tystnad.

Kärnan i postmodernisternas tänkande är att de på alla plan avvisar hela det västerländska samhällets grundläggande struktur och existensberättigande. I deras ögon utgör väst bara ett vitt, patriarkalt, kapitalistiskt, kolonialt system som fört med sig dominans, förtryck och förödelse. Chefsideologen Jaques Derrida (1930-2004) sammanfattade den i ett enda ord som fallogocentrisk. Detta trots att den västerländska kapitalismen, med alla sina brister, har lyckats med att producera ett högre välstånd för sina medborgare, än vad något annat samhälle i mänsklighetens historia, klarat av.

De vänsteraktivistiska och närmast teknikfientliga postmodernisterna strävar efter en dekonstruktion av hela den tillvaro som vi lever i. Denna pågår oavbrutet i vår kultursfär, trots att vi vet att alla samhällen som har jämlikhet och jämställdhet som absolut prioriterade mål på sin politiska dagordning, inte har åstadkommit någonting annat än totalitarism och mänskligt lidande på alla plan. ”Det finns inte ett uns av tacksamhet hos dessa människor, trots att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar”, sammanfattar Peterson.

Den postmodernistiska strategin smiter under radarn eftersom den riktar sig till en mottagare som ska uppfatta sig själv som offer för en orättvis struktur, vilken ska komma att upphävas i framtiden Det som är tilltalande för den postmoderna vänstern, i denna nedmontering av verkligheten, är att vädja till känslan istället för förnuftet. Mottagarna behövde något mer konkret och närliggande att identifiera sig med än solidaritet med ett abstrakt internationellt proletariat. Därför kom 1950-talets kunskapsteoretiker på att det är lättare att få makt över människors, och särskilt de ungas, sinnen om man vädjar till något som kräver en lägre intellektuell kapacitet än studier av marxistisk teori. På så sätt övergick man till att istället sätta identitetsbaserade kategorier såsom kön/sexuell läggning, ,etnicitet, religiös tillhörighet, social status eller annan gruppidentitet i fokus.

Enligt postmodernisterna är kunskapen relativ och socialt konstruerad. Därför finns det egentligen bara åsikter. Därmed blir också alla försök till objektiv strävan och välvilliga meningsutbyten oönskade. ”Det är meningslöst att tala för, eller emot, förnuft, sanning eller kunskap”, hävdade en av postmodernismens portalfigurer Michel Foucault (1926-1984). Det enda som återstår är ett konfliktsökande med maktkamper mellan olika identitetsgrupper, ett allas krig mot alla för att försöka att placera sig högst upp på den intersektionella skalan. ”Halmgubbar” och personangrepp blir därför viktiga vapen i arsenalen, där (grovt uttryckt) vita, män och rika är fredlösa medan kvinnor, sexuella minoriteter och tredjelandsmedborgare är fridlysta.

Eftersom språket anses vara ett repressivt vapen riktat mot underordnade grupper, för att dölja den kapitalistiska civilisationens brutalitet, blir konsekvensen att vår tolkning av verkligheten relativiseras. Allting som sägs till slut är ett uttryck för över- och underordning. Postmodernisterna ser språket som ett slutet system, som inte är kopplat till någon gemensam yttre eller inre verklighet där vi kan mötas, utan bara till ännu mera språk. Därför går det helt enkelt inte att etablera en kontakt mellan språk och verklighet, och därför kan språket i retoriskt syfte dekonstrueras och demaskeras i oändlighet. Den socialistiske filosofen Herbert Marcuse (1888-1979), som efter sin död lyfts fram av postmodernister, skrev i boken Människans befrielse från 1969:

Det politiska språket är ett vapen i händerna på Etablissemanget. Om den radikala oppositionen utvecklar sitt eget språk så protesterar den spontant, undermedvetet mot ett av förtryckets och förtalets mest effektiva hemliga vapen.

Under den senare delen av sextiotalet kom de ursprungliga vänsterteorierna att omformas, eftersom arbetarklassen i väst var ovillig att ta till revolutionärt våld. Fokus flyttades istället över på att kapitalismen, trots sitt välstånd, gjorde folket till psykiskt förslavade och utarmade konsumenter. Enligt Marcuse, denne studentrevoltens ideologiske pådrivare med sin bakgrund i Frankfurtskolan (jag har hans flera av hans böcker från 1967 och framåt i bokhyllan och jag ser att jag som tonåring har strukit för vissa passager) skulle Marx alienationsteori och Freuds psykoanalys smälta samman till ett recept för mänsklig frigörelse för underklassen. Den skulle befrias från sin endimensionella tillvaro, föras bort från kapitalismens ”repressiva tolerans”, där människans verkliga behov och känslor är undanträngda, till den socialistiska utopins välkomnande och autentiska värld.

Men de utomparlamentariska (ett modeord på den tiden) studentrevoltörernas drömmar om ett klasslöst paradis kom av sig. Che Guevara blev skjuten 1967 (jag minns en klasskamrat på gymnasiet som kom med sorgband på rockuppslaget morgonen därpå). Istället intog det sena sextio- och tidiga sjuttiotalets vänsterterroristiska rörelser scenen, i Europa med italienska Röda Brigaderna och tyska RAF (Baader Meinhof-ligan) i spetsen. Maos lilla röda utkom ständigt i nya upplagor (min är från 1970), trots att kunskapen om kulturrevolutionens fasor inte var okända. I mitten av sjuttiotalet var emellertid den yttersta våldsvänstern besegrad i väst, sammanbrottet var ett faktum och dess ledare var döda eller fängslade.

Hoppet om en socialistiskt maktövertagande var ute ur blickfånget hos dem som trodde på den dialektiska materialismen, men Marcuse pekade ut riktningen, när han 1974 sade att ”den nya vänstern kommer att återuppstå vid universiteten”. Det var där stafettpinnen lämnades över till den kommande generationen med välutbildade filosofer och postmodernister som Habermas, Foucault (den senare medlem i franska kommunistpartiet under samma tid som Pol Pot och uttalad maoist 1968) och Derrida som ideologiska frontfigurer. Det var samma riktning som skulle komma att kallas för kulturmarxistisk och som grundade sig på den italienska kommunisten och filosofen Antonio Gramsci, vilken på tjugotalet riktade om vänstern från arbetare till intellektuella, för att bryta vad han menade var borgarklassens kulturella hegemoni. Värt att påminna om är också att värdegrunden har sitt ursprung i nittiotalets svenska skolvärld.

Med ordet som vapen och relativismen som strategi sådde postmodernisterna sina frön till den nya vänsterns akademiska riktning mot den politiska korrekthet som vi skördar i idag.

Med ordet som vapen och relativismen som strategi sådde postmodernisterna sina frön till den nya vänsterns akademiska riktning mot den politiska korrekthet som vi skördar i idag. Det var vänstervindarna fortfarande tillräckligt starka för, på sjuttiotalet. Med miljörörelsen kom sedan marxismen att klä om från rött till grönt; nu var det lågteknologi som gällde och det postmoderna tänkandet kom även att omfatta människans förtryckande överordning, i förhållande till naturen.

I sin avklädning av det postmoderna tänkandet framhåller Hicks att det ytterst är machiavelliskt till sin natur, och att dess relativism bara är en retorisk strategisk förklädnad, ett sätt att skaffa sig mer makt för att montera ner hela den västerländska civilisationen. Inkonsekvenser bekymrar inte postmodernisterna. De anser till exempel att det inte finns några sanningar, men samtidigt vet de hur det ligger till. Värdeomdömen är subjektiva, men rasism och sexism är ondska. Teknologin är ond, men de lever gott på den. Alla kulturer ska behandlas lika, utom den västerländska. Dominans är något ont, men inte den politiska korrektheten som följer på det postmoderna maktövertagandet, och så vidare. ”Subjektivism och relativism i ett andetag, dogmatisk absolutism i nästa”, skriver Hicks.

Som framgått är Jordan Peterson och Stephen Hicks uttalade motståndare till allt vad postmodernism heter och ser den som en renodlad vänsterdoktrin, i kölvattnet till socialismens politiska nederlag. Därför har de båda också kritiserats för att vara välartikulerade polemiker, som ger en förenklad bild. Hicks kritiseras exempelvis för vara alltför frejdig när han klumpar ihop terrorister och förkämpar för olika minoriteters likaberättigande under samma postmoderna tak, medan han glömmer bort att kampen för jämlikhet också sågs som någonting eftersträvansvärt av modernismens tänkare en gång i tiden. Varför säger han ingenting i sin sociala kritik om att eftersatta grupper genom massiva utbildningsinsatser har givits en röst i samhället? undrar etnologiprofessorn Jonas Frykman i en, i grunden uppskattande, recension av boken.

En kunnig vän påpekar att från att ha varit en upprorisk relativism har postmodernismen förvandlats till en ny ortodoxi, där ingenting får ifrågasättas. Rättrogenhet har blivit det nya ledordet. De trogna vill till varje pris se sig som djärva rebeller, även då deras agerande är doktrinärt och förutsägbart. I en intervju varnar Hicks för att postmodernismen är en hal intellektuell och kulturell filosofi, med ett extremt negativt synsätt på livets olika områden. Han påminner om Michel Foucaults destruktiva längtan efter utplåning, som en underliggande drivkraft till den ideologi som till stor del har utvecklats i dennes anda. Foucault skrev att människan är ”en sentida uppfinning” som snart kommer att utplånas.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.