Den nya feodalismen


Under det svenska vinterhalvåret lever jag i ett slags halvfeodalt Thailand och eftersom jag tillhör ”den feodala klassen” kan jag konstatera att det för sådana som mig är ett bättre samhälle, än ett socialdemokratiskt och jämlikhetsmaximerande Sverige. I Thailand är vissa varor lika dyra som i Sverige men tjänster är billiga. Går jag och klipper mig, vilket ju enbart är en tjänst jag köper, så kostar det några tior. En timmes massage kostar en hundring. Ett hembiträde som städar och tvättar eller en barnflicka, det är inga höga löner det handlar om. Köper jag nya däck till bilen, så kostar de som i Sverige, men då är monteringen inräknad. Besöker jag ett varuhus av något slag, finns där alltid gott om personal, beredd att hjälpa mig. Inte alls som i sina svenska motsvarigheter, där den kostsamma personalstyrkan ibland verkar slimmad ner till icke-existens. Jag kan gå på restaurang och bjuda hela familjen och det kostar bara en femtedel eller ännu mindre, av vad det kostar i Sverige. Exemplen kan mångfaldigas.

I Sverige byggde jag i ett tidigare liv upp ett nätverk av vänner/yrkespersoner, för vars tjänster jag betalade betydligt mindre än det skulle ha kostat mig, om jag bara hade knallat in i första bästa affär, alternativt lyft en telefonlur och beställt tjänsten reguljärt. Med mina genomsnittliga inkomster behövde jag en bilmek som jobbade svart och som jag ibland som en gentjänst hjälpte med skrivelser till myndigheter, en datorkompis som klarade att lösa problem där det inte räckte med sunt förnuft, en allroundkunnig byggare och ”handyman”, som fick ersättningen överförd till sitt baltiska konto samt en revisor som fritidsdeklarerade åt mig för en flaska single malt. Andra tjänster och varor kunde jag söka efter i mitt nätverk av släktingar och vänner. Det var först när inga förbilligande vägar fanns, som jag vände mig till den reguljära marknaden, men även där höll jag koll på extra­erbjudanden. Allmänt gällde också att kunna fixa det mesta själv.

Det kan låta som jag är en snål person, men det är fel perspektiv. Snarare handlar det om strategier för att kunna leva med en större generositet och högre levnadsstandard än inkomsterna egentligen medger.

I Sverige tänker nog de flesta att det halvfeodala samhället, som jag skissade på som inledning till den här texten, är en äldre samhällsform och att det jämlika, jämställda och mer demokratiska Sverige ligger senare på tids- och utvecklingsskalan. För tjugo år sedan hade det varit självklart också för mig att tänka så, men i dagens Sverige, där alla tecken tyder på att välfärden håller på att förpassas till historien, är det inte lika självklart. För mig ter det sig i dag snarare som att det svenska välfärdssamhället är ett experiment i sin slutfas. Det inte bara föregås av ett tidigare halvfeodalt klassamhälle (varför är där ingen is till punchen) utan också, oavsett om det landar i ett regelrätt sammanbrott eller inte, kommer det att ersättas av ett likartat samhälle. Vilket betyder att det är en samhällstyp som inte bara tillhör historien utan också framtiden.

Vi ser det inte minst i hur det utvecklas feodala tendenser bland de politiker som fullgjort sin tjänst i regering och riksdag. På dem väntar olika välavlönade toppjobb och det är långt ifrån alltid de ens behöver betala samma skatt som vi vanliga medborgare. Är det ett välavlönat jobb med många fringisar i EU eller FN, så betalar de 21 procent i skatt. Det gäller också för de höga pensioner som inte betalas ut där, utan i Sverige. Det är jobb som de inte söker i konkurrens utan förlänas. Liberalernas ledare Jan Björklund har aldrig behövt redovisa de meriter som gjorde honom till ambassadör i Rom och Margot Wallström, vad har hon för utbildning som gjorde att hon handplockades till en toppbefattning inom FN? Det är två av de senaste befattningarna för avdankade politiker. Se sedan hur landshövdingar och generaldirektörer får sina jobb i Sverige. Det är ett belöningssystem som gör att beteckningen ”politisk adel” inte bara blir ett invektiv för oss avundsjuka utan en i sak korrekt beskrivning. Men inte bara det, utan en beskrivning som tillhör både en äldre och en framtida form av samhälle.

Det som händer när tillväxten stannar av, vilket har skett i Sverige, och de som ska dela på samhällskakan ökar i antal, är inte någon jämlik process utan den medelklass som växer i goda tider tar den första och hårdaste smällen. Medelklassen krymper. En del flyr till andra länder. Därmed försvinner samhällets ekonomiska ryggrad och Sveriges medborgare delas upp i en stor majoritet som får gravt försämrade villkor och en liten minoritet som klarar sig ekonomiskt, som till och med kan bli vinnare i det nya samhället. Vi ser redan hur vi är på väg åt det hållet inte bara i Sverige utan också i många andra västländer. Inkomstklyftorna ökar mellan en minoritet av vinnare, ofta globala aktörer, och en majoritet av förlorare. Sverige har samtidigt både fler miljardärer och fler fattigpensionärer än någonsin.

Tecknen är tyvärr ganska många på att det är denna hårdare verklighet som väntar våra barn och barnbarn. Eller, för dem som tillhör den feodala klassen: Ett mer komfortabelt och bättre liv, om än bakom murar, med vakter och kameror.

I ett avseende kommer det ”återvändande” halvfeodala klassamhälle, som reser sig ur det svenska välfärdssamhällets aska att vara helt annorlunda än samhällen som Thailand. Majoriteten i Thailand har, med sina låga löner och hårda villkor, aldrig haft ett välfärdssamhälle och förlorat det. De kämpar för bättre villkor, vilket de får, om än inte i den takt som de själva skulle önska. De är med andra ord inte särskilt tydliga vinnare i samhället, men de har heller inte förlorat något, på det sätt som den svenska majoriteten gör när välfärdssamhället retirerar och fungerar allt sämre.

Det svenska samhällets vinnare kommer att behöva gated communities, den samhällsmodell som är på snabbast tillväxt över hela världen. Det är tråkigt att behöva leva bakom murar och med hårdbevakade passager, att behöva planera sin vardag så att ingenting farligt händer när man beger sig ut i det omgivande samhälle, där djungels lag råder. Men för de välbärgade är det mycket som blir bättre. Vinnarna kan hålla sig med tjänstefolk, de kan njuta av det välstånd som står de rika till buds. Hur de kommer att bära sig åt för att legitimera sin priviligierade ställning, hur de övertygar sig själva och varandra om att de är goda, hur de skapar en hållbar mening med sina liv, det återstår dock att se.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.