Är den svenska staten demokratisk?

I den politiska vokabulären finns det nog inga begrepp som kan tävla med tyranni och demokrati i entydighet. De är lika definitiva som ont och gott, ja mer än så – de betyder ont och gott. Demokrati är ett ont statsskick och tyranni är ett gott – nej förlåt, tvärtom var det.

I västvärlden är Hitler och Stalin två statsledare som, när det gäller ondska, står i en klass för sig – alltså kallas de för tyranner, 1900-talets mest avskyvärda tyranner. Också Mao borde räknas dit, men han tillhörde inte västvärlden. Det hindrade inte att, när det begav sig. ägnade sig den naiva svenska kultureliten åt att hylla honom – då lika bedrövligt världsfrånvänd som den är i dessa dagar.

Eftersom inte heller tyranner kan erkänna att deras regimer är onda, kallade sig DDR både för demokratiskt och folkrepublik. Och i dag gäller samma sak för Nordkorea, där staten är ett tyranni som till och med går i arv. Landet har därför infört en ny tideräkning, som utgår från den förste ledarens, Kim Il- Sungs, födelseår 1912. Nu, år 108, sitter tredje generationens Kim-Jong-Un vid makten och verkar inte särskilt bekymra sig över hur det står till med demokratin i ett land, som påstår sig vara en demokrati.

När politiska antagonister ska kasta paj, i Sverige liksom i övriga västvärlden, är dock tyrann och tyranni alltför grova begrepp. Socialdemokraterna kan beskylla sverigedemokraterna (observera att båda partierna har demokrati i sitt partinamn) för att vara nazister och fascister, för att hota demokratin och för att bereda vägen för ett totalitärt samhälle, men de påstår inte att om sverigedemokraterna bildar regering, så blir Sverige ett tyranni. De kallar inte heller Jimmie Åkesson för en potentiell framtida tyrann.

I antikens Grekland hade tyrann och tyranni inte samma entydigt negativa klang som begreppen har i dag. En tyrann var helt enkelt en ledare av en stadsstat som, ofta med folkligt stöd, hade störtat den tidigare regimen och etablerat sig som diktator. Faktiskt var det en tyrann, Kleisthenes, som uppfann den direktdemokrati som tillämpades i Aten åren 508 – 338 f.Kr. Därmed löste han tyranniets största problem, nämligen hur man utan stor blodspillan och samhällskaos ska göra sig av med tyranner som gör ett dåligt jobb, och tillsätta en ny ledare. Styresformen gick under när den grekiska övärlden erövrades av Filip av Makedonien.

Ett tyranni är visserligen alltid en diktatur men en diktatur är inte alltid ett tyranni. Det förmodligen bästa exemplet på en icke-repressiv diktatur är romarrikets Pax Romana (Den romerska freden). Den varade från kejsaren Augustus till kejsaren Marcus Aurelius och är romarrikets säkraste och lyckligaste tid.

Detta är viktigt att lyfta fram, därför att det tar oss förbi de båda kategoriska begreppen demokrati och tyranni. Kärnfrågan är inte vad stater kallas och inte heller vad de kallar sig själva, utan om den politiska ledningen lyckas skapa och vidmakthålla ett samhälle där medborgarna har förtroende för staten, är trygga till liv och lem och inte lider nöd. Skillnaden mellan stat och samhälle är tyvärr inte särskilt tydlig i det svenska språket. Det är synd eftersom det är en mycket viktig distinktion. Observera, staten är inte samhället utan staten är den regim som styr ett samhälle.

Demokrati, det vet nog alla, betyder att ett land styrs av folket, via sina valda representanter. Så ser det inte ut någonstans i världen. Det är inte folket, och ännu mindre folkets intressen som styr, utan det är ideologier, politiska partier och det som med ett förhållandevis färskt begrepp brukar kallas för The Deep State.

Det finns ledare som är så starka att de lyckas roffa åt sig också den reella makten och i praktiken är diktatorer. Detta är inte självklart negativt. Överheten bär inte sitt svärd förgäves, som det heter i ett känt bibelcitat. Precis som det finns starka ledare, ibland problematiskt starka, så finns det ledare som är så svaga, att den stat som påstår sig vara autonom i själva verket styrs av landets medier. Det är den moderna demokratins akilleshäl. Det är svårt att komma ifrån att det förhåller sig så i Sverige.

En amerikansk tankesmedja, Freedom house, mäter demokratins tillstånd i världen och är övertygade om att den är på tillbakagång. De lägger stor vikt vid etnicitets- och migrationsfrågor, vilket visas genom de tre beteckningarna Ethnic Cleansing, Safety of Expats och Rights of Migrants. De har också en rubrik, Term limits for Executives, som täcker en fråga som särskilt intresserar mig, nämligen i vilken utsträckning politikerna lyckas frigöra sig från demokratins regelverk.

Jag är övertygad om denna frigörelse är något som alla demokratiskt tillsatta ledare strävar efter. De kan acceptera att gå i sitt partis eller sin ideologiska övertygelses ledband, eller så är det The Deep State som har den verkliga makten bakom kulisserna. Men att medborgarna ska styra dessa maktpersoner – som betslade hästar – nej, det vill de inte.

Freedom house är en dystopisk tankesmedja, i den meningen att den inte intresserar sig för länder som kan tänkas ha bra och fungerande demokratiska system, utan den riktar in sig på dem som är ”sämst i klassen”. Jag blir dock tveksam till deras syn på demokratin efter att ha läst deras stenhårda attack på Trump och USA:s demokrati. Det är därför inte förvånande när de utser Ungern och Polen till Västeuropas minst demokratiska regimer. Om Ungern och Viktor Orbán skriver de:

I Ungern har premiärminister Viktor Orbán styrt över en av de mest dramatiska nedgångarna (i demokrati) inom EU, som någonsin har kartlagts av Freedom House. Efter att kategoriskt ha nekat att bevilja kritiska röster en plattform såväl i medierna som i det civila samhället, försvarade Orbán och hans högernationalistiska Fidesz-parti lätt sin parlamentariska absoluta majoritet i valet 2018. Strax därefter tvingade regeringen fram stängningen av ”Central European University” med dess högst livaktiga akademiska gemenskap. Året avslutades med att tusentals demonstranter med en annan politisk uppfattning gick ut på gatorna för att fördöma Orbans övergrepp.

Observera hur tondöv tankesmedjan är för det som de själva skriver, att Orbán och Fidesz erövrade en parlamentarisk absolut majoritet – den var visst så hög som 70%. De tycks inte förstå att detta är demokratins själva essens, att ledarna har folket bakom sig. Jag blir också tveksam över deras oreserverade hyllning av de media i västvärlden som – på gott och ont – går i maktens ledband:

Oberoende, pluralistisk och vaksamma medier höjer ofta rösten i de frågor som de täcker. Det höga tonläget är en motiverad konsekvens av den avgörande tjänst som den tillhandahåller – de ser till att vårt demokratiska styresskick är ärligt, öppet och ansvarigt inför folket. Pressen avslöjar korruption såväl privat som inom den offentliga sektorn, maktmissbruk, intrång i privatlivet samt hot mot folkhälsa och säkerhet.

Democracy Index heter en Londonbaserad tankesmedja som med utgångspunkt från fem mätvärden och 60 indikatorer mäter det demokratiska tillståndet i 167 av världens – totalt sett närmare 200 länder. Enligt dem kan bara 22 av världens länder räknas som fullvärdiga demokratier och i likhet med Freedom house ser de också demokratin i världen som på tillbakagång. År 2019 låg Norge på första plats och Sverige på tredje. Schweiz hamnade på sjätte plats. Det är förbryllande eftersom landet åtminstone delvis styrs av en regional direktdemokrati som tvingar politikerna att följa resultatet i folkomröstningar. De rankas alltså lägre än den svenska stat, som absolut inte låter sig styras av folkomröstningar.

Att Democracy Index placerar Sverige på tredje plats bland världens fullvärdiga demokratier får mig att fundera över vilka mätvärden de använder. Begreppet demokrati har för mig två komponenter. Den ena är om tillförlitliga allmänna val anordnas och om de politiska makthavarna förverkligar en politik som åtminstone någorlunda överensstämmer med det som medborgarna valt. Den andra skulle kunna kallas för demokratins praktik. Den brukar beskrivas som med referens till tre komponenter:

  1. Yttrandefrihet
  2. Tryckfrihet
  3. Mänskliga rättigheter

Jag har problem med begreppet mänskliga rättigheter därför att det är inte främst ett krav som medborgarna riktar mot politikerna utan riktningen är framför allt den motsatta. Det är krav som politiker – ofta med medierna som verktyg – riktar mot medborgarna, för att rättfärdiga massinvandring och förändring av demografin. Jag skulle därför vilja omforma det till en juridisk fråga och låta mänskliga rättigheter främst handla om likhet inför lagen – eller med ett annat språk: rättsväsendets förmåga att vidmakthålla sitt oberoende gentemot staten.

Och som ett tillägg: I en fungerande demokrati krävs det att medborgarna behandlas respektfullt och lika av alla statens funktionärer. Observera att det handlar inte om lika rättigheter/skyldigheter och inte heller om lika värde, vilket är en orimlighet, eftersom alla samhällen är hierarkiskt uppbyggda. Inte heller handlar det om utbytbarhet, alla människor är inte lämpade för alla uppgifter, ett konstaterande som också gäller för män och kvinnor. Med andra ord, ett samhälle kan inte bara ha för lite demokrati, det kan också ha för mycket, i den meningen att demokratin – precis som nationalismen – kan anta patologiska former och bli destruktiv.

För att kunna besvara rubrikens fråga, om den svenska staten är demokratisk har jag – med referens till ovanstående resonemang – ställt upp fem frågor som jag avser att försöka besvara i ett kommande blogginlägg:

  1. I vilken utsträckning strävar svenska politiker efter att i sin politiska praktik bejaka de intressen och önskemål som medborgarna lyft fram i ett allmänt val?
  2. Hur hanterar svenska politiker folkomröstningar?
  3. Vilka bestraffningar kan drabba dem som yttrar sig fritt?
  4. I vilken utsträckning censurerar svenska medier?
  5. Vilka rättigheter har svenska medborgare, framför migranter?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.