Män och kvinnor är inte lika – det är lite löjligt att börja med ett så självklart konstaterande. Men ok, vi lever i en postmodern västerländsk värld där inte ens detta längre är självklart. Inte heller relaterar män och kvinnor till varandra på samma sätt, vilket är det som den här texten handlar om.
Kvinnor har ett marknadsvärde som är högst för de vackra och yngsta, bland dem som räknas som vuxna. Värdet är sammansatt av två ”löften”. Det ena är det sexuella löftet och det andra är en konsekvens av det första, en ung vacker och frisk kvinna kan, som det heter, skänka en man vackra och friska barn.
Också mannens marknadsvärde bestäms av ungdom och skönhet. När det gäller dessa förgängliga kvaliteter är det ingen skillnad mellan könen. Men ytterligare fyra kvaliteter kännetecknar de mest åtråvärda männen: fysisk styrka, handlingskraft, intellekt och förmögenhet. Styrkan är till för att kvinnan och barnen ska känna sig trygga i mannens sällskap. En stark man klarar bättre än en svag att skydda sin kvinna och minimerar därmed risken för att hon misshandlas, våldtas eller rövas bort av en annan man. Han kan också förhindra att hennes avkomma far illa. Handlingskraft betyder naturligtvis att få saker och ting gjorda, inte bara prata om dem. Ett rörligt och avancerat intellekt gör en man mer intressant för en kvinna än vice versa. Kulturpersoner har ett högre marknadsvärde än andra, kanske därför att de ökar möjligheten att barnen blir intelligenta. Män söker däremot vanligtvis inte intelligens hos kvinnor. Beauty beats brain. Det kan till och med vara så att kvinnors intelligens med mannens perspektiv är ett minusvärde. Rikedomen, slutligen, är till för att skänka kvinnan, och eventuellt också hennes entourage i form av anförvanter, ett gott liv.
Hur mannens tillgångar relaterar inbördes till varandra skiljer sig mellan olika samhällen. I Sverige är det ovanligt att en ung vacker kvinna väljer en gammal man, på grund av hans förmögenhet och samhällsställning. I USA är det betydligt vanligare att gamla rika män har unga vackra hustrur och i Thailand eller Ryssland kan även en man som hunnit en bra bit förbi de sjuttio ganska lätt hitta en mycket yngre och fortfarande vacker kvinna, som är beredd att ta honom som partner. På så sätt kan hon slippa leva i stor fattigdom, kanske också ordna till en ekonomiskt dräglig tillvaro för sin familj, eller få möjlighet till ett bättre liv i Västeuropa.
I Sverige är den ideala bilden av hur kvinnor och män attraheras av varandra paketerad i ett kärleksbudskap, det vill säga kärleken är överordnad alla andra kvaliteter och lika för kvinnor och män. En kvinna som träffar en ung, stark och rik man vill ändå inte inleda en relation, om kärleken saknas. Mannen kan till och med ha den fjärde kvaliteten, skönheten, men det hjälper inte. Och för att måla upp ett extremfall så kan en ung, rik och vacker kvinna förälska sig i en äldre, fattig och ful man och – om hon klarar att stå emot den sociala domen – gifta sig med honom, därför att det är just honom och ingen annan hon vill ha.
Om vi nu klättrar ner från den ideala kärlekens minaret, så är det vanligen inte så att människor förälskar sig först och sedan får det gå som det går, utan kärleken är strategisk. Kvinnor värderar sina tillgångar och försöker bilda sig en uppfattning om ”hur mycket man” de kan få för sina tillgångar. Olämpliga män sorteras bort redan innan en förälskelse är möjlig. Observera, kvinnorna har större kontroll över förälskelsen än männen.
Mannen är mer prisgiven sina drifter och det kan mycket väl räcka för honom att en kvinna är ung och vacker. Han frågar inte efter om kvinnan också är stark. Det är ju inte hon som ska beskydda honom och barnen. Är hon rik så är det givetvis ett plus, men skönheten är överordnad alla övriga kvaliteter, till och med ungdomen. Hellre än lite äldre och vacker kvinna än en yngre och fulare.
Nu tänker jag föra in ytterligare en variabel i detta resonemang, tiden. De kvinnliga tillgångarna är mer utpräglade färskvaror än mannens. Skönheten och fruktsamheten förgår, vilket kan illustreras med att kvinnor i högre utsträckning än män riskerar att hamna på den överblivna kartan. Mannens sexuella attraktionsförmåga klingar inte av lika snabbt. Till en del beror det säkert på att han kan göra barn hela livet medan en kvinna är ofruktsam under andra halvan av sitt liv. En fortfarande fertil kvinna kan tycka att en man på sextio år är attraktiv och välja honom som partner. Det kan givetvis hända att en kvinna på sextio fångar in en man som är tjugo år yngre, men då finns det nästan alltid antingen någon form av avvikelse med i spelet för mannens del – han följer inte det biologiska standardmönstret – eller också är kvinnan rik och han fattig etc.
I ett land som Sverige, där kvinnor skaffar sig en utbildning som gör dem attraktiva på arbetsmarknaden och där det sociala skyddsnätet möjliggör för kvinnor med barn att skilja sig, utan att det är liktydigt med ekonomisk totalkatastrof, har kvinnor och män i det närmaste samma möjligheter att välja livspartner. Det som försätter kvinnorna i underläge är konventionen, som föreskriver att det är mannen som tar första steget. Mannen uppvaktar en kvinna han attraheras av. En kvinna har inte riktigt samma möjligheter att uppvakta en man utan bygger upp ett diskretare signalsystem för att visa ”den utvalde” sitt intresse och sin tillgänglighet.
Nu ska jag föra in ännu en variabel, nämligen vem som äger kvinnans tillgångar. I dagens Sverige är det självklart att kvinnan själv äger sina tillgångar. Det viktiga är att hon genom sitt val av partner blir lycklig. Om Beata kommer hem med Mustafa som är svart som natten, så kanske hennes föräldrar inte blir så lyckliga, men de saknar möjlighet att styra Beata. Hon kan alltid sätta hårt mot hårt och säga att hon älskar Mustafa och om inte föräldrarna accepterar honom så bryter hon med familjen, inte med Mustafa. Mikrodramats slut är att fadern och modern ger upp och säger något som ”Jaja, bara du blir lycklig min lilla vän”. Med andra ord, Beata har rätt att förälska sig i vem hon vill och det enda kriteriet på vad som är rätt respektive fel är att hon blir lycklig. När det gäller parbildning har vi en stark lyckomoral i Sverige.
Så ser det som bekant emellertid inte alltid ut vare sig i ett förgånget Sverige eller i andra delar av världen. I Sverige var det i en äldre samhällsform fadern som ägde sina döttrar – inte juridiskt men det var en giltig sedvänja som bland annat visas i att en friare ber fadern om den giftasvuxna kvinnans hand. Det ger dottern ett bättre förhandlingsläge än när det är fadern som väljer vilken man som dottern ska gifta sig med. I båda fallen kan det gå fel, men risken är naturligtvis större när dottern ställs inför ett tvång.
När fadern väljer ut de lämpliga männen åt sina döttrar gör han det med tanke på att dottern ska få ett bra liv – hellre en rik och välsedd man än en ung sänghäst. Det senare, som kanske en dotter attraheras av, ser fadern enbart som en risk. Men fadern kan också se till sina egna och familjens fördelar. Om en dotter gör ”ett gott gifte”, så kan det medföra att familjen stiger ett eller flera pinnhål på samhällets sociala rankinglista. Dottern kan möjligen också växlas in mot andra tillgångar – ett jobb för en son i friarens företag, för att bara ta ett av ett oändligt antal möjligheter. Det säger sig självt att också detta är en situation där det lätt kan gå fel – det är ju inte pappan som ska leva med fästmannen och hans släkt utan dottern. Hon ställs inför ett tvång, som hon kan foga sig efter trots att hon inte älskar den man hon gifter sig med – kanske aldrig ens sett honom före bröllopet. Hon kan fly med en ”olämplig men utvald”, hon kanske till och med tar livet av sig.
Eller så blir det fadern/familjen som tar livet av den dotter som vägrar att underordna sig. Här kommer frågan om hedersvåld och hedersmord in. Jag ska inte följa den tråden, men det här har blivit en av de stora kulturkrascherna i Sverige. Unga kvinnor från traditionella icke-västerländska familjer, i synnerhet muslimska, vill ha samma frihet att välja partner som svenska flickor har. Familjen har kanske gått åt andra hållet, i synnerhet om den kommer från ett klansamhälle där det i diasporan är viktigare än någonsin tidigare att följa klanens oskrivna regler. Fadime är det mest kända fallet och de så kallade balkongflickorna de mest skrämmande. Unga flickor som påstås att som en olyckshändelse ha fallit ner från en höghusbalkong eller ha tagit livet av sig, när de i själva verket tvingats av familjen att kasta sig ut, därför att de vägrar att följa traditionens regelverk för val av livspartner.
Så här långt har jag mest tecknat en bild som de flesta bland oss känner till. Den innehåller inga nya eller särskilt oväntade tankegångar. Den främsta anledningen till att jag skrivit ner den är att jag vill visa att också inom kärlekens, äktenskapets och samlivets rågångar är påståendet om människors lika värde ett idiotiskt blajande och en hisklig förenkling av ett synnerligen både komplicerat och riskabelt förlopp.
Går vi till vår egen tids Sverige, så är jämställdhet den officiella ideologi som gäller för samhällets perspektiv på manligt och kvinnligt. I Sverige ska det inte vara någon nackdel att vara kvinna. En kvinna ska kunna få samma jobb, samma lön och samma respekt från omgivningen, som en man. Här är dogmen om alla människors lika värde giltig. Sverige är i dag ett jämställt samhälle, men i synnerhet när det gäller kvinnor i yrken som kräver mäns fysiska styrka, så är det svårt att bortse från könet. Män är helt enkelt mer trovärdiga i rollen som soldat, brandman och polis, för att nämna några yrken där staten finner det angeläget med kvinnor och därför genom kvotering och på andra sätt jämnar vägen för dem.
Med ett biologiskt perspektiv är könen inte utbytbara. Jämställdhet är ett politiskt ideal som gör våld på människans natur. Könen är komplementära och ju mer komplementariteten bejakas, desto mindre kamp mellan könen, desto större harmoni. Man kan också enkelt beskriva komplementariteten som att männen ansvarar för samhället och kvinnorna för familjen, men det är ändå så att någon i en familj har den yttersta makten. Ser vi oss omkring i världen, både i historisk tid och nutid, så är det mannen. När den svenska staten tvingar in såväl män som kvinnor i det konkurrensförhållande som ligger i begreppet jämställdhet, så uppstår förvirring och människor blir, om inte olyckliga, så mindre lyckliga.
Det finns en folksaga som illustrerar detta mycket tydligt: När gubben och gumman gjorde arbetsbyte. Poängen med den sagan är att varken gumman eller gubben blir lycklig av att ge sig in på det andra könets revir. De är glada och tacksamma när de får byta tillbaka.
Men om man inte får byta tillbaka? Om staten och medierna säger att nu är det kvinnornas tur att sitta vid makten, vi ska ha ett feministiskt samhälle. Vad händer då? Vi får ett samhälle där offentlighetens kvinnor är aggressiva och ser som sin uppgift att krossa patriarkatet. Ett manligt regelverk ska tvångsutbytas mot ett kvinnligt. Kvinnorna blir ”mer manliga”. Männen formar sig efter detta nya ideal och blir ”mer kvinnliga”. Männen blir missnöjda med dessa aggressiva och krävande kvinnor. Kvinnorna blir missnöjda med dessa mesproppar till män. Min hypotes är att båda könen egentligen vill ha tillbaka det tidigare maktförhållandet, det slags komplementära parförhållande som de är genetiskt instruerade till att uppskatta. Det gäller inte bara ”den andre” i parförhållandet. Kvinnor trivs bäst med att vara kvinnliga, män med att vara manliga, inte tvärtom.
Det jämställda samhället reser två viktiga frågor för mig. Den första är om medborgarna blir lyckligare av att normen ”starka män svaga kvinnor” byts ut mot ”starka kvinnor svaga män”? Svaret har jag redan antytt ovan.
Den andra frågan är vad som händer med ett samhälle där feminismen är det verktyg som maktelitens kvinnor och män är överens om att använda för att skapa ett jämställt samhälle? Jag vill lyfta fram tre risker:
- Ett samhälle styrs av lagar, regler och normer. Kvinnor tenderar att se personliga relationer som viktigare än regelföljandet, därför att så gör man inom väl fungerande familjer. För samhällets del är detta destruktivt. Konsekvensen blir normupplösning.
- Ett samhälle måste klara att både behålla och tillämpa sitt våldsmonopol. Kvinnor ogillar våld som problemlösningsmetod, vilket leder till att statens våldsmonopol försvagas.
- För att styra medborgarna förfogar staten över negativa respektive positiva sanktioner. Män tenderar att ta till negativa sanktioner, det vill säga straffa dem som gör fel, medan kvinnor hellre väljer positiva sanktioner, det vill säga belöna dem som gör rätt. Ett feministiskt samhälle öppnar på så sätt dörren för de former av kriminalitet, där bara negativa sanktioner hjälper.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 