Koka Groda I: John John


2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Boken döptes till ”Koka groda” med referens till påståendet, att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Nu har jag frångått min vana att bara rusa vidare i livet och läst om manuskriptet. Jag upptäckte inte bara att det tålt tidens tand rätt bra, utan också att några av de resonemang jag då förde passar bättre i nutiden. Jag har därför valt ut fyra avsnitt, att publiceras på bloggen. Det första handlar om John-John, en ung förortskrigare som jag för 25 år sedan också skrev en bok om (John-John och hans värld. Carlssons). Jag är rätt säker på att det porträttet är relevant också i dag för många förortskrigare.

John John är den ena av två söner till portugisiska föräldrar som kom till Sverige på 1970-talet. Han har vuxit upp i Vårby gård, en vackert belägen men inte desto mindre beryktad förort, söder om Stockholm. Båda föräldrarna bor kvar där och John John talar med dem på en blandning av portugisiska och svenska. Hans föräldrar är outbildade och det är ett mycket enkelt språk de har gemensamt med sina söner.

Om det är svenska eller portugisiska som är John Johns modersmål är en akademisk fråga. Svenska är det språk han talar bäst, men modersmålet är egentligen inte portugisiska utan en kreoliserad språkblandning, plus detta att man som åhörare omedelbart känner igen hans svenska som just det slags svenska unga invandrargrabbar från förorten talar. Den skiljer sig starkt från den svenska jag själv talar, ett snällt och lite mesigt idiom.

John John är inte omedveten om språkfrågan. Han vill bli bättre på svenska och kämpar med att läsa romaner, men det går trögt med framstegen. För att säga som det är, så är han mycket skickligare på att bygga muskelmassa än språk. Han är också bra på att bygga gemenskap och har ett enormt kontaktnät, som han lägger ner mycket tid på att underhålla – i sina egna kretsar är han något av en kändis. Men trots att han är en typisk förortsgrabb och har många vänner, är det vid närmare bekantskap inte rotsystemet som syns klarast. Inte svenskt, inte portugisiskt och heller inte i förorten eftersom han är på väg därifrån.

John John har håret uppsatt i en liten hästsvans och signalerar därmed en livsstil som tuff kille och krigare. Han rör sig med stort självförtroende, tar plats och kliver inte åt sidan för någon. Han talar med låg röst och när han blir arg så sänker han den ytterligare ett steg, istället för att skrika. Vanligtvis behandlar han andra människor uppmärksamt och artigt, oavsett om han känner dem eller inte. Han vet visserligen inte mycket om det samhälle han lever i, men han har koll på sig själv och sitt liv. Han är alltid fräsch – rena kläder, rent hår och rena naglar. Att han är förortskille är uppenbart, likaså att han har invandrarbakgrund. Men väldigt få är medvetna om hans portugisiska bakgrund och även om han har många vänner med ungefär samma bakgrund, så betraktar han inte sig själv som ”etnisk” och egentligen inte heller som invandrare.

Tycker John John att svenskar är rasister? Har han blivit marginaliserad och utstött för att han inte är svensk? Är han själv rasist? För att genast svara så är dessa frågor irrelevanta. Det kanske är så att vissa svenskar han möter är rasister, men i så fall är han inte särskilt uppmärksam på det. Och han själv har visserligen, precis som vi alla, en mängd föreställningar och fördomar om andra människor, men dessa går knappast att samla ihop med rasism som en övergripande rubricering. Den viktigaste gränsen i hans medvetande går mellan dem som är hans vänner och de som inte är det. När vi träffades så fanns det därför inget annat sätt för oss att umgås på, än som vänner. Varför skulle han umgås och prata förtroligt med mig om vi inte var kompisar? Det som är gemensamt för John Johns vänner är att han vet att han kan lita på dem.

John John var under det år vi umgicks, oavbrutet sysselsatt med att bygga upp förtroenden. Han skakade hand med folk som den mest durkdrivna politiker och greppet var fast. Han frågade hur de mådde, hur livet for fram med dem, och tog verkligen in svaren. Han såg folk i ögonen, kallade dem vid namn och mindes personliga detaljer och intressen.

För mig var det inte svårt att axla rollen som vän, även om jag för John John var av en alldeles egen sort. Men var jag unik för John John så var han inte unik för mig. Jag kände och kände till ett antal killar i ungefär samma situation. De kom från någon förort, hade ofta men inte alltid invandrarbakgrund, betraktade gymmet som ett andra hem, ibland till och med som ett första. De sysslade med thaiboxning eller någon annan kampsport och de var mera vakna nattetid än dagtid. Några av dem var kriminella, andra småfifflade och ytterligare andra gick på bidrag, hade tillfälliga jobb, vanliga jobb eller svartjobb.

Vissa människor är vänner. Vad är då de andra? Fiender? För John John var respekt viktigt och han visade respekt också för folk som han absolut inte vill ha med att göra. När jag följde honom i Stockholms nattliv kommenterade han ofta dem vi mötte och som han behandlade med största respekt. ”Den där, han är verkligen en farlig djävel, han dödar folk”, sa han en gång om en kille vi just hade skakat hand med.

Verklig vänskap är en sak, att bete sig som en vän är något annat. På ytan ter det sig ganska likt, men det är något som måste till för vänskapen, nämligen tillit. John John trodde bergfast på att man skulle vara vänlig. Det gör samvaron lättare och det kostar så lite. Dessutom kunde den ömsesidiga respekten visa sig vara till nytta så småningom. Just ömsesidigheten var viktig. Om det visade sig att den andre inte ställde upp eller inte förstod hur han skulle bära sig åt så blev nästa regel synlig: ta aldrig någonsin skit från någon. John John var drygt tjugo och i hans kretsar levde man granne med våldet. Om John John måste slåss så gjorde han det, och han var bra på det. Han hade i omgångar och sammanlagt under över ett år tränat thaiboxning i Thailand på heltid.

För att gå vidare, så fanns det ytterligare en viktig social regel och det var att om den andre var mer kraftfull, skulle kontakt undvikas. John John undvek kontakter med tungt kriminella, med svenska myndighetspersoner och då i synnerhet polisen. Hans tankegång var att folk som inte var vänner och heller inte uppförde sig som vänner, var fiender. Polis eller maffia, det var inte så stor skillnad i John Johns värld. För honom låg det inte nära till hans att dra en linje mellan ”oss” och ”de andra” på det sätt som görs i debatten om invandrare och svenskar. Däremot hade han koll på var gränsen gick mellan vänner och andra, liksom mellan ”oss” och ”farliga andra”. Det var till och med frågan om inte polisen var ännu farligare än de yrkeskriminella i John Johns värd. Han begrep sig aldrig riktigt på dem. Regler för samspel skulle vara rationella, men polisen tedde sig i John Johns ögon långt ifrån alltid rationell. Man kunde inte lita på dem, inte ens som fiender. Därför var en viktig regel att inte samarbeta med poliser, aldrig någonsin.

Skälet är givetvis att polisen istället för att agera med alla korten på bordet, agerar med referens till den dolda agenda som kallas för lagen. Den innebär till exempel att om en butiksägare blir utsatt för ett rånförsök och försvarar sig alltför våldsamt, så är risken stor att det är butiksägaren och inte rånaren som åker dit. Detta var fullständigt obegripligt för John John. I hans värld fanns ingen stat som bevakade hans intressen. Han var en hammare och många av de problem som dök upp gjorde det i form av spikar. Men i sina kontakter med polisen så påmindes han om att de också var hammare och då gällde det naturligtvis att så långt det bara var möjligt låta bli att se ut som en spik.

Vid ett tillfälle under vår tid tillsammans skedde en medialt mycket uppmärksammad våldtäkt. Sju tonårspojkar våldtog en fjortonårig flicka. De var yngre än John John men hade ungefär samma slags invandrarbakgrund. I mediadebatten förklarade psykologer att dessa sju pojkar har sköra egon, att de var självdestruktiva och till och med drevs av ett slags självhat. Därför skulle de mötas med förståelse och medkänsla och inte med hat och hot om hämnd.

Om psykologerna har rätt i detta vet jag inte, men om jag närmar mig frågan med John Johns ögon, så höll han med om att detta handlade om svaghet, men inte pojkarnas svaghet. Grundfrågan var istället hur man skulle bemöta andra människors svaghet. Många i John Johns livssituation ansåg att man skulle utnyttja tillfället när det gavs. Man kunde inte begå en våldtäkt, det var aldrig godkänt, men man kunde sätta sig på folk, man kunde sno en mobiltelefon eller en plånbok om det var läge för det. Man kunde tracka folk bara för att det var kul och då kände man sig stark och överlägsen.

Om det grundläggande förhållningssättet är att det gäller att passa på när ett tillfälle visar sig och man dessutom av erfarenhet vet att risken att verkligen åka fast är ganska liten, då är sju killar mot en ensam flicka utmärkta odds. Man kan göra som man vill. Men killarna åkte fast och blev smärtsamt medvetna om att de begått ett allvarligt misstag.

John John tog upp detta ämne i många olika sammanhang, att man visserligen skulle ta för sig i livet, men det fick aldrig handla om att utnyttja andras svaghet. Jag hade koll på honom även när han inte var medveten om det och han bemötte andra människors svaghet med en blandning av chevaleresk hjälpsamhet och blindhet. Han gjorde t.ex. en poäng av att lyfta fram det som var bra och starkt hos andra människor. Till sina vänner sa han exempelvis att jag var mycket starkare än jag såg ut att vara, att jag var superklyftig och hade en väldigt trevlig familj. Fick jag tro John John så var mitt liv till minst tvåhundra procent framgångsrikt. I början blev jag lite generad över detta och visste inte hur jag skulle bemöta det. Men jag lärde mig och började tillämpa samma mönster, att först försöka se vad som var bra och starkt hos andra människor.

För John John liksom för många av hans vänner var förortslivet en värld de skulle lämna eller redan hade lämnat. Den större världen var Stockholms innerstad eller någon annan storstadsmiljö i världen. Att stanna kvar i förorten var liktydigt med att stagnera, att lämna den var detsamma som att växa. För många som John John var livet inte alls den jakt på trygghet som är typisk för många svenskar. Dessa unga män levde inte bara i samhällets utan också i välfärdens utkant. Med sina mycket begränsade skolkunskaper, sin kulturella dyslexi och sina rötter på helt andra platser runt om i världen var livet tufft men det föll dem knappast in att tolka tillvaron i termer av rasism och utanförskap. Även om de befann sig i marginalen ur samhällets perspektiv, så var det inte ett synsätt som de tog till sig. Snarare var det just att de var på egen hand. Banden till föräldrarna var svaga – dessa tillhörde inte bara en annan generation utan också en annan värld och de begrep inte livet i Sverige på samma sätt som deras barn gjorde. John Johns värld kan ses som en kedja av negationer. Den var ett inte arbetarklass, inte etnisk, inte diasporisk. Kanske beskrivs det allra bäst med den gamla metafor som gällde för amerikanska femtiotalsdeckare, en asfaltsdjungel. Med det perspektivet hade John John betydligt bättre möjligheter än många andra att klara sig och bli framgångsrik. Han var ”streetsmart” och charmig, han hade sin vältränade kropp och sina hårda nävar. Han hade stor förmåga att bli vän med folk och han var lätt att tycka om – så länge det inte skar sig eller man grävde allt för djupt i hans förehavanden. Han var extremt anpassad till en nutida urban värld utan fasta hållpunkter. En krävande, våldsam och inte alls lättbegriplig värld. Inte så att John John begrep den särskilt bra, men han visste hur han skulle agera i den för att klara sig. Antagligen visste han det bättre än jag. För att knyta samman med utgångspunkten är det en värld där rasistbegreppet är ett alltför trubbigt instrument för förståelse. Jag försökte vid upprepade tillfällen tala med John John om rasism. Han nappade inte, antagligen främst därför att han inte sökte efter någon att skylla på för att han levde det liv han levde.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.