Koka Groda II: Det svaga vi-samhället


2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det andra av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen. Det är kanske det mest framsynta, det enda jag ser direkt saknas är att HBT saknar ett Q.

Svenskar och invandrare – vilket är nästa steg? Ett övergripande svar är att en ny värld (som alltid) träder fram, och denna gång inte med ett enda stort svarsalternativ utan med ett antal delsvar. Det starka ”vi”, den känsla av samhörighet som är grunden till det svenska välfärdssamhället, faller isär i ett antal undergrupperingar och särintressen. Säkert finns den nationella identiteten i bakgrunden, som den kanske enda riktigt säkra hållpunkten, men den står rätt ensam. Först försvann religionen, därefter klasstänkandet som en modell för medborgarnas tolkning av det samhälle de lever i. ”Arbetarklass” är ett begrepp med smak av gårdagen och av dogmatisk vänsterpolitik. Det är begripligt att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning i dag ser sig själva som medelklass.

När detta skrivs förefaller genus vara den viktigaste distinktionen och queerteori en viktig lins att betrakta livet genom. Vi är inte svenskar, inte människor utan män och kvinnor, kompletterade med diverse sexuella mellanformer. Inom politiken har myntats ett särskilt begrepp för dessa ”kompletteringsgenus”, HBT-frågor (homosexuella, bisexuella, transsexuella). Också politiken i sig verkar bli ett särintresse. Politiker rekryteras allt oftare ur släktklaner och de medborgare som är beredda att ägna sin fritid åt politiska uppdrag är en krympande skara. Samhället kommer allt tydligare att framstå som ett konglomerat av många ”vi:n” istället för ett gemensamt och starkt ”vi”. I det politiska maktspelet riskerar Sveriges medborgare i en framtid att företrädas av ett antal lobbyister.

För den som sätter likhetstecken mellan frihet och många valmöjligheter för individen är detta en lyckosam utveckling. Vår tids identitetsprocesser förverkligas via konsumtionsval och livsstilar. Själv tycker jag att dessa hart när oändliga valmöjligheter är ansträngande. Jag vill varken välja kön eller ens mellan alltför många TV-program. Jag vill också fortsätta med att vara klar över min egen identitet. Med det synsättet kan jag inte annat än beklaga att identitetsupplevelsen blir till en personlig angelägenhet.

Vad blir viktigt respektive oviktigt i ett samhälle där marknaden i en konkurrenssituation levererar de viktigaste svaren på frågan ”Vem är jag?”? Ett första konstaterande är privatismen och därmed att individen hamnar i fokus därför att det är individen som gör de flesta konsumtionsvalen. Ett andra är att konsumtionssamhället prioriterar symbolvärden, till skillnad från produktionssamhällets intresse för bruksvärden. Inom industrin märker man detta i intresset för varunamn. Det är inte ovanligt att ett företag tillmäter varunamnet ett högre ekonomiskt värde än den fabrik där produkten tillverkas. Och i samklang därmed: media får en allt större betydelse, därför att det är via media som symbolvärden distribueras. Ett av resultaten är vardagslivets estetisering.

Ytterligare ett drag i konsumtionssamhället är den aktive och egensinnige medborgaren, som på gott och ont slutar upp med att bete sig som en socialt solidarisk och lydig samhällsklient. Gränsen mellan vinnare och förlorare blir därvid en vattendelare. För vinnarna finns det fantastiska möjligheter till självförverkligande, medan förlorarna mest presenterar sig som en kostnad och en samhällelig bojsten. I produktionssamhället var det alltid möjligt att saluföra sina händers arbete, i konsumtionssamhället framstår stora befolkningskategorier som obehövliga eller rentav värdelösa, något som fångas in i termer som tvåtredjedelssamhället. Till konsekvenserna av konsumtionssamhället får man räkna att marginaliserade och därför föga samhällssolidariska grupper i allt högre utsträckning bejakar kriminalitet och våld.

Vad som också är tydligt är att centrum vinner över periferi, stad över landsbygd. Detta är ett globalt fenomen. Vid millennieskiftet kom för första gången någonsin fler människor i världen att bo i städer än på landsbygd. Landsbygden kan inte mäta sig med staden när det gäller utbudet av de varor, aktiviteter och nöjen som behövs i identitetsbygget. Symbolproduktionen är utpräglat urban.

Också segregationen är ett uttryck för konsumtionssamhället. I ett starkt vi-samhälle är det inte egendomligt att människor av olika slag lever tillsammans och i ett inbördes beroende. I ett svagt vi-samhälle tenderar de som kan välja, att söka sig till medmänniskor som är av samma slag. I USA breder det slaget av förorter ut sig som går under namnet ”Gated Communities”. Det började med att äldre människor och särskilda intressegrupper som exempelvis golfare valde att bo för sig själva. Men det har fortsatt. Hur många gated communities det finns i USA i dag vet jag inte, men när en uppmärksammad rapport publicerades 1999 fanns det mer än 30 000. Taggtråd, stängsel och vakter blir ett sätt att komma undan brottsligheten. Det handlar om skötsamma och goda medborgare, som flyr undan en omvärld som skrämmer dem och som de betraktar som alltmer förfallen. Samhällsansvaret blir för stort, de begränsar sig till att ta ansvar för sig själva och som en följd därav försvagas givetvis samhället.

Vad binder samman medborgarna i det svaga vi-samhället, om staten mister denna uppgift? Svaret är antagligen moralen. Ytterst handlar moralfrågor om individens relation till samhället. Moralen är ett starkt och tidlöst ”vi”, inte förankrat därute i stat och reglemente, utan i människors medvetanden, som en samvetets kompass och regelbok. Vår tids intresse för moral är med andra ord en identifikatorisk motkraft. Om vi alla kan förmå varandra att besvara frågan ”Vem är jag?” med att ”Jag är den som handlar rätt och ansvarigt” ter sig det starka vi:ets abdikation som mindre hotfull.

Frågan är bara om en sådan moralisk varelse är möjlig utan riktlinjer från vare sig politisk ideologi eller religion. Vi har haft en sådan situation tidigare i världen. Den franske 1800-talsförfattaren Gustave Flaubert konstaterade om det gamla Rom under perioden från år 50 f Kr till 180 e Kr att ”När gudarna inte längre fanns och Kristus ännu inte fanns, var det ett unikt ögonblick, från Cicero till Marcus Aurelius, då människan ensam var till”. Hur var livet under denna period? Många antikforskares svar är nedslående. Det var grymt, cyniskt och vedervärdigt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.