2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.
Detta är det tredje av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.
Ronna är en förort till Södertälje som domineras av syrianska invandrare. De etniska svenskarna är en minoritet bland andra minoriteter. Med avseende på kriminalitet och andra typiska förortsproblem var Ronna år 2005 inte en av de mest belastade förorterna i Sverige, men där fanns ändå många unga män i en försörjningsmix bestående av föräldrasupport, jobb, svartjobb, bidrag och kriminalitet.
En söndagskväll i september 2005 går en sjuttonårig svensk flicka tillsammans med en väninna förbi ett gäng unga syrianska grabbar i Ronna. Pojkarna är ganska många, mellan tjugo och trettio stycken. Flickorna bor i ett angränsande område och skälet till att de befinner sig i Ronna är att de ska besöka en butik. Flickorna är spända – en av dem har tidigare råkat illa ut med syrianska grabbar inte mindre än två gånger. Första gången gick hon emellan, när en tioårig kille misshandlades. Då slog de ner henne. Andra gången var när två killar tafsade på henne på badhuset.
En av de syrianska pojkarna, en femtonåring, ropar ”djävla hora” efter henne när hon går in i butiken. När hon kommer ut igen slänger någon av killarna ett föremål i huvudet på henne. Han säger senare att det bara var en chokladkaka men själv berättar hon att hon får ett blåmärke och när det träffar känns det som om hon skulle tuppa av. Hon har svårt att tro att det bara var en chokladkaka. Flickorna flyr in i butiken igen och den som blivit trakasserad ringer gråtande hem till sin pappa. Därefter lämnar flickorna affären och går för att möta den uppringda pappan. En av killarna skriker efter flickorna att han ska mörda henne. Hon slänger ur sig ”djävla svartskalle”, vilket hon ångrar efteråt, eftersom hon inte vill vara rasist.
Pappan har kastat sig in i sin bil och som vapen tagit med sig ett basebollträ. Han möter flickorna utanför affären inom fem minuter. När han ser grabbgänget besinnar han sig och lämnar kvar baseballträet i bilen. Pappan försöker prata med femtonåringen men det går dåligt. Han hotar då med att han ska ringa polisen men det skrämmer varken femtonåringen eller de andra killarna. De är mycket kaxiga och säger att han inte kan göra något. Mannen ringer efter polisen och två patruller infinner sig snabbt. Det som ursprungligen bara var en förseelse – förvisso en upprörande sådan, eftersom den visar hur unga flickor i vår tid kan bemötas – har nu trappats upp. Polisen förhör flickan och medan de gör det, cyklar femtonåringen fram och sparkar till den andra flickan och försöker sedan fly. Polisen fångar honom, trycker upp honom mot polisbilens motorhuv och sätter på honom handfängsel. Några av pojkarna börjar smäda poliserna och det kastas småsten. Poliserna tar skydd bakom bilarna och kallar på förstärkning. Ett tjugotal polispatruller, kravallutrustad polis, en piketstyrka och polishundar sätts in och det blir ett stort tumult. Efter bråket tas några pojkar med till polisstationen.
Det är uppenbart att det finns en bakgrund till upploppet i spänningar mellan dessa unga män och polisen. Vad som utlöste kravallerna var i stort sett en slump. Nu råkade det bli detta trakasseri men det kunde lika gärna ha varit något annat.
Några större skador resulterar inte polisinsatsen i. Media har inte mycket mer att rapportera än att en rörelsehindrad person blivit omkullknuffad och att en mobiltelefon har gått sönder. Det hela hade väl inte blivit mer än en notis i dagstidningarna, om det inte hade fått sitt efterspel i att några av dem som troligtvis var inblandade i bråket efteråt begav sig till Södertäljes polisstation och sköt med automatvapen in på polisstationen. Bortåt femton skott slog in genom väggar och fönster, och bland annat punkterades en vattenradiator. Poliserna kröp ner i skydd, tog fram egna vapen och förberedde sig på att försvara polisstationen. Ingen skadades men polisen betraktade attentatet som ett mordförsök. Efter någon vecka anhåller polisen två unga män, 20 och 21 år. En tredje, en nittonåring, efterspanas. Samtliga är kända sedan tidigare för kriminell verksamhet.
Ronnabråket blir mycket omskrivet och debatterat. Det finns många infallsvinklar. Den som media först griper tag i handlar om att polisen dels är rasistisk, dels överreagerar. Carlos Rojas Beskow skriver i Aftonbladet den 15 september 2005 att han blev förvånad över att skotten väckte sådant uppseende. I hans perspektiv var det inget mordförsök utan bara en reaktion mot poliser som behandlat Ronnaborna illa – ”Puckopoliser är experter på att provocera i onödan”. Han skriver också:
Vi måste bara kunna analysera händelsen utifrån perspektivet att förtryckaren har skulden till det inträffade. Gör vi det tror jag att slutsatsen kommer att bli ungefär den att det finns för många puckade poliser som alla beter sig puckat mot framför allt förortsungar.
Dagens Nyheters reporter Ulrika By intervjuar ett antal Ronnabor och tecknar med deras hjälp bilden av ett polisövergrepp:
[…] Ebbe Gorge skakar på huvudet, hans ögon speglar sorg och han säger att det går inte att komma ifrån att de gånger han har ringt polisen så har det alltid tagit lång tid innan de kommer, om de kommer. Men den här gången, när en svensk kille ringer och säger att hans dotter är hotad, då kommer dom direkt, men bara för att spöa upp alla som kommer i vägen, ska det vara så, eller?
Ebbe Gorge är långt ifrån ensam om sin bild av vad som hände. En 30-årig väktare, som på grund av sitt yrke vill vara anonym, såg hela händelseförloppet på nära håll.
Jag har jobbat nära polisen i många år och har mest bra erfarenheter. Men det här är det värsta jag någonsin sett. Vem som helst hade kunnat avstyra det tjafs som startade bråket, om man bara haft lite is i magen och agerat professionellt. I stället går de loss med batonger på helt oskyldiga människor. Jag är lika chockad som ursinnig, säger han.
Enligt väktaren bröt den första polispatrullen på plats ner en kille som inte var mer än tretton fjorton år, satte handfängsel på honom och tryckte ner honom mot en motorhuv. Det gäng ungdomar som stod runt omkring skrek åt poliserna att ta det lugnt och någon kastade en näve grus mot polisbilen.
Jag hörde hur en polis skrek i radion, ”ta skydd, ta skydd, nu kastar dom sten”. Sen var det kört. Allt urartade, det var kaos. I efterhand känns det overkligt, men de behandlade oss som djur. De kom hit, till ett vanligt bostadsområde, mina svärföräldrars hem, och bara slog runt omkring sig, jag finner inga ord, det är så sjukt.
Maikel Yakob, 20, som också var där, är säker på att det kommer att ta lång tid att smälta det som hände.
Man såg på dem att de kände sig utmanade, de var inte rädda. De sa åt oss att ”vi är övermakten”. De slog sönder en polares mobil bara för att han tog bilder. För mig känns det skit, jag älskar Sverige för jag lever här, men då kan de inte få behandla mig så här. Vi har ingen bankomat, ingen post. Våra vägar blir lagade sist av allas, och alla skriver skit om oss. Räcker inte det?
Pojkarna glömmer lätt att poliserna är samhällsrepresentanter. De ser dem mera som ett farligt och mäktigt gäng, som det både gäller att akta sig för och att värja sig mot. Därför bör man vara försiktig med att okritiskt ta till sig partiska intervjusvar. Det är möjligt att polisen var rasistisk, men säkert är det ju inte. Vad som däremot är säkert är, att de som skyller poliserna för att vara rasister angriper deras maktutövning. De uppfattar inte detta som polisarbete utan som ett övergrepp.
Bilden av det polisiära övergreppet backas upp av att det assyriska riksförbundets ordförande Simon Barmano, tillika socialdemokratisk politiker, som den 16 september skriver ett inlägg i Svenska Dagbladet. Han lägger ansvaret på polisen. Dels menar han att de provocerade fram bråket genom att skicka för många poliser till platsen, dels bagatelliserar han pojkarnas agerande och kallar provokationen av flickorna för ”frustration över en obesvarad flirt”. Simon Bardamo skickar också en insändare till Expressen där han skriver: ”Assyriska riksförbundet i Sverige fördömer polisens handlingar och kräver en regeringsutredning om hur ett tonårsstreck kan leda till att en insatsstyrka på ca 150 poliser kallas till ett bostadsområde och provocerar fram en attack mot polishuset.” Omgående kommer det in fem anmälningar av polisinsatsen och åklagaren Christer Ekelund menar att det går att misstänka att brott begåtts av polisen. Han inleder därför en förundersökning.
Detta med att se polisen som boven är en upparbetad medial transportled och för den som vill är det bara att hoppa upp på det tåget. Det gör bland andra Zanyar Adami, inte bara chefredaktör på den hyllade förortstidningen Gringo utan också vinnare av Stora journalistpriset år 2005 såsom ”Årets förnyare”. Motiveringen var att han med värme och humor öppnar en arena för det unga och mångkulturella Sverige.
I november beslutar Stockholmspolisen att öppna femton nya poliskontor i förorterna. Ett av dessa kommer med stor trolighet att hamna just i Ronna. Svenska Dagbladets reporter Fredrik Hultgren åker till Ronna och frågar några pojkar vad de tycker om detta. Misstänksamheten är stor även om en av killarna säger att om poliserna är schyssta, så kommer de att klara sig. Men de menar också att om polisen öppnar en station i Ronna så finns det stor risk för att den kommer att eldas upp. Senare förläggs trots allt en station i Ronna och nästa gång vi får läsa om den är i december 2006, då det visar sig att grannen ovanpå driver en bordell utan att Ronnapolisen upptäcker vad som pågår. Det är Stockholmspolisen som efter spaning avslöjar detta.
Det som varken Adami eller Bardamo säger ett enda pip om är att det finns en lagstiftning om kvinnofrid, vilket innebär att pojkarna i samhällets och polisens ögon begår en kriminell handling när de trakasserar de båda flickorna. Följer vi Bardamo verkar det som om det som utlöst bråket är att några tonårspojkar flirtat med ett par tjejer och kastat sten på polisen. Bagateller alltså – som om det vore helt OK att pojkar kastar sten på polisen. Det finns en undertext i detta sätt att skriva. Den antyder att när poliser angriper invandrare så är det fel och är det någon som känner sig tveksam i detta, så är det ändå på något sätt orättvist att kritisera invandrare. De befinner sig ju redan i underläge!
Här är det emellertid viktigt att skilja mellan vad som är en allmän samhällelig situation och vad som är en lokal och akut situation. Den som vill klassificera ett över- eller underläge måste, för att inte bli direkt vilseledande, hålla rätt på kontexten.
I detta händelseförlopp, liksom i de flesta andra verkliga situationer är frågan om under- och överläge komplicerad. Först utnyttjar ett gäng unga grabbar sitt överläge mot en ung flicka. De tar sig friheter och har kul på hennes och hennes väninnas bekostnad. De slänger också ur sig en del mycket obehagliga hotelser. Sedan kommer hennes pappa och pojkarna är fortfarande i överläge. Då ringer pappan på polisen – man kan se det som att han kallar på förstärkning från samhället. Polisen kommer men lyckas inte kontrollera situationen och skapa ett överläge. Då kallar de i sin tur på förstärkning och får äntligen ett överläge. Därefter försöker några av dem som deltog i bråket skapa sig ett nytt överläge genom att beskjuta polisstationen – ”ni ska inte tro att ni kan behandla oss hur som helst!”. I nästa steg kommer samhället via sitt rättsmaskineri att söka skapa ett överläge gentemot förövarna, efter att de blivit infångade.
Därefter dröjer det ett tag innan något händer, men punkt är inte satt för händelseförloppet. Tidigt en lördagsmorgon nästan tre veckor efter bråket får föräldrarna till en av de båda flickorna sin bil uppeldad. En polisanmälan om mordbrand och övergrepp i rättssak upprättas. Ingen grips för den branden. På det här sättet växlar situationen hela tiden mellan över- och underläge.
I Ronna har det vuxit fram något som vi känner från amerikanska förhållanden som trashkulturer. Att unga flickor, alldeles oavsett vad de lever för slags liv, kan skändas genom att kallas för horor och svennefittor, det händer dagligen i såväl skolor som i fritidssammanhang – i Ronna och i många andra storskaliga förorter.
Man hade kunnat tro att den annars så högljudda feministiska lobbyn skulle ha yttrat sig, men det skedde inte – i varje fall inte så att deras röster hördes över det allmänna mediabruset. Däremot finns det en undervegetation av insändare och webbdebattörer, som i första hand är upprörda över invandrargrabbarnas trakasserier av såväl flickorna som av polisen.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 