Koka Groda IV: Mångkultur som vardag

År 2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det fjärde och sista av de utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

***

En kvinna jag känner väl, med uttalat mångkulturella ideal, flyttade till Skärholmen söder om Stockholm. Hon köpte en liten men välplanerad och modern bostadsrättslägenhet och såg fram emot att få bo i vacker mälarnatur och en genuint mångkulturell stadsdel. Hon trodde rätt, men vad hon inte hade tänkt sig var att hon skulle känna sig rädd, när hon efter nio på kvällen på väg hem passerade gängen vid tunnelbanan. Dessa marginaliserade unga män kändes hotfulla. Hon var rädd för att bli rånad, nedslagen och kanske våldtagen. Nej, hon blev aldrig antastad men hon visste att risken för att hon skulle råka illa ut inte bara var en fantasibild. Hon ville inte känna sig rädd i sitt eget bostadsområde, alltså sålde hon lägenheten och flyttade till en annan stadsdel. På så sätt blev hon en siffra i segregationsstatistiken, men skälet till att hon blev det var inte att hon var rasist eller ens att hon tyckte illa om invandrare. Hon tyckte inte om unga män som verkade höra hemma i gäng och visade tydliga tecken på att vara farliga.

På det här sättet kan man fortsätta och visa att den mångkulturella existensen när den inte avhandlas som ett politiskt projekt utan praktiseras som ett vardagligt liv är något helt annat. I och för sig är denna form av dubbelmoral rätt vanlig i vårt samhälle. Jag har deltagit i möten där djupt bekymrade forskare och byråkrater har diskuterat hur bilsamhället skall kontrolleras bättre, hur staden ska förtätas och hur invånarna ska förmås att utnyttja de kollektiva transportmedlen. Så är sammanträdet slut och deltagarna hastar iväg till sina bilar, för att ta sig hem till de förortsvillor, där de bor. De talar om vikten av att bekämpa sprawl, men är inte beredda att för egen del leva de liv de strider för.

När jag skriver detta avhandlas ett rättsfall. En ung man säger en natt till tre andra grabbar att de inte ska pinka i en port på Kungsgatan i Stockholm. De uppskattar inte tillsägelsen utan sparkar ihjäl honom. Budskapet till oss som läser tidningen går inte att missta sig på. Undvik att relatera till främlingar och försök framför allt inte att säga till dom att uppföra sig anständigt. Du tar bara risken att bli ihjälsparkad. Det är inga problem med att leva bland främlingar, så länge du inte relaterar till dem.

I vårt moderna samhälle är det de unga män som inte prioriterar utbildning och som inte heller kan hitta ett jobb för att försörja sig, som är det stora problemet. Ju lägre ner i tonåren de befinner sig, desto mer regellösa och gränslösa är de också i sitt handlande. Utöver att råna och skada andra människor gör de svårbegripliga saker som att sätta eld på dagis, krossa rutor, misshandla bussförare etc. De gör det inte främst som en samhällsprotest utan för att det ger dem en känsla av makt. Det är de som bestämmer hur världen ska se ut. De har kul och gör spännande saker. Det händer något! De håller på att lära sig hur de ska klara sig i ett hårt och farligt samhälle och det lär de sig inte på skolbänken utan genom att pröva sig fram. Mera sällan förstår de att de är i färd med att såga av den gren de sitter på.

Unga flickor, varje fall de flickor som tillåts att leva ett fritt liv, attraheras av dessa farliga unga män, i synnerhet när de är framgångsrika. Om de är kriminella, så är detta inte säkert till deras nackdel. Att inte vara en loser betyder allt, mindre varifrån pengarna kommer. Och är de våldsbenägna, så betyder det att de kan skydda sina flickvänner. Lika lite som de unga pojkarna tar skit från någon, så behöver deras flickvänner göra det.

De allra flesta bland oss vill bo i miljöer som känns trygga och förutsägbara. Vi vill leva bland ”de våra” men därav följer inte nödvändigtvis att vi är rasister eller ens att vi tycker illa om invandrare (eller svenskar, eller vilken folkgrupp som råkar vara relevant). Den gräns som vi alla drar är gränsen mellan folk som är skötsamma och folk som inte är det. Skötsamheten handlar därvid givetvis inte bara om våld och rädsla utan den handlar också om så grundläggande frågor som att hålla rent omkring sig, om att ha ungefär samma spelregler när det gäller sömn och vakenhet, fest och vardag, om så små händelser som att hälsa på varandra och växla några ord när man möts i trappen eller tillsammans väntar på hissen. Mellan grannar i ett välintegrerat bostadsområde finns ett skört och nästan osynligt nät av bekräftande åtbörder. Dessa är av avgörande betydelse för trivseln. Om folk som bor i samma hus är för olika varandra känns främlingskapet i luften och detta är förmodligen ett viktigare skäl till att folk vantrivs och byter boende än vad politiker och planerare i gemen föreställer sig.

För dem som beviljas asyl och stannar i Sverige finns ett antal olika strategier; allt mellan att man tycker sig ha fått en ny chans i livet och använder all sin talang och energi för att lära sig språket, hitta ett jobb och bejaka ”det svenska” till att man gör sitt bästa för att bevara det lilla man har kvar efter alla förluster, dvs. den egna livsstilen, religionen och kanske också familjen och banden till det land man flytt från. Rent allmänt är det senare förhållningssättet det som ligger närmast till hands. Att komma till Sverige från ett land med helt andra livsvillkor och ofta också en annan religion är ingen bra grund för att gilla det svenska.

Det problematiska för människor som lever i diaspora och vill fortsätta med det är överföringen mellan föräldrar och barn. Det finns ingen anledning för barnen att hålla sig till föräldrarnas livsstil; det är nästan alltid bäst att tillhöra majoriteten i ett samhälle.

Väljer vi ett typfall med en familj, bestående av två vuxna och två barn, så vet vi alla att det är mycket svårare för de vuxna att bejaka ”det svenska” än det är för barnen. För den första generationen är vanligen grundfrågan hur de ska bära sig åt för att ”förbli det som de redan är”, medan barnen har livet i Sverige framför sig och oftast själva vill ha ett ord med i laget. när det gäller framtiden. Är det så att familjen befinner sig på egen hand i det nya landet är striden i det närmaste avgjord redan från början. Föräldrarna har inte särskilt stor chans att hålla kvar barnen i den egna livsstilen – på gott och ont assimileras de. Om föräldrarna tillhör en diasporisk grupp, blir situationen emellertid annorlunda. Det innebär att föräldrarna följer den kodex som gruppen bekänner sig till och de är ofta beredda att gå väldigt långt för att inte avvika eller skämma ut sig. Det gäller också när en majoritet av folkgruppens medlemmar inte ens befinner sig på samma plats utan bor i andra länder.

Den diasporiska gemenskapen innebär att det finns en gemenskap och ett sätt att leva som barnen kan ansluta sig till. Valet blir reellt för dem. Ska de klippa navelsträngen och leva modernt, svenskt och västerländskt eller ska de satsa på vad som ofta framstår som ett säkrare val, nämligen att hålla sig till den egna gruppen? Har sedan, som ovan framhållits, den egna gruppen en egen försörjningsnisch att erbjuda, ja då är valet ofta givet. Det är så diasporiska grupper skapar och vidmakthåller sig själva.

I familjer med en traditionell livssyn är villkoren olika mellan pojkar och flickor. Pojkarna kan släppas ganska fria även om det sker med en starkt uttryckt önskan att de gifter sig med flickor från den egna gruppen. Flickorna däremot bevakas, det är ju de som så småningom ska giftas bort. Om de lever ett västerländskt liv kan skammen falla på familjen – och om de gifter sig med svenskar, så gifter de sig också ur den egna familjen. Det är i detta sammanhang som hedersmord och hedersrelaterat våld har sin plats. Oftast handlar det om flickor som inte låter sig kontrolleras av den egna familjen och släkten, flickor som vill leva det friare liv som deras svenska systrar lever.

Rent allmänt vet barnen någonting som föräldrarna inte behöver vara så klartänkta över för egen del, nämligen att man för att klara sig bra i Sverige och slippa kategoriseringen ”invandrare” måste bejaka en modern livsstil och lära sig tala flytande svenska. De flesta språkforskare anser att detta sker bäst via det egna modersmålet, det som tidigare i skolvärlden benämndes hemspråk. Rent tekniskt kanske det är så att hemspråksundervisning är en väg att lära sig bra svenska snabbare än när man mer eller mindre tvingas att använda svenska som skol- och umgängesspråk. Men detta handlar om mycket mer än språkkompetens, varför en svensk social miljö är den säkraste vägen till framgång i det svenska samhället. Det är inte bara mätbara språkfärdigheter som ska läras in, utan svenska kontexter och – vilket förmodligen är det allra viktigaste – det gäller att skaffa sig svenska vänner och på så sätt bli medlem av svenska nätverk.

Det spelar därför stor roll om man bor i en invandrardominerad förort eller i en svensk miljö. För att spetsa till det kan man fråga om det är föräldrarna eller barnen som ska prioriteras. Att bo i en invandrardominerad förort kan för en flyktingfamilj kännas såväl lättare som tryggare, men om det inte är där svenskarna och jobben finns, så kan det också vara liktydigt med att barnen ärver föräldrarnas arbetslöshet och utanförskap. I många utsatta förorter är det inte ovanligt med två generationer av arbetslösa. Det betyder att föräldrarna inte fungerar särskilt bra som förebilder för sina barn, vilket i sin tur betyder att gängen och de kriminella nätverken lätt tar över. Detta är i sin tur en av huvudanledningarna till att de som lyckas tillräckligt bra med sina liv för att ha en valmöjlighet flyr förorten. Det blir med andra ord glest med goda förebilder för barnen när de växer upp. De som inte har jobb försörjer sig på bidrag vilket betyder en fattig tillvaro alternativt leder den till en kombination av bidrag och svarta eller kriminella inkomster. Nyanlända immigranter och människor som är på väg nedåt i sina boendekarriärer anländer hela tiden. De ordnande krafterna hinner aldrig riktigt med och framför allt inte ikapp. Resultatet blir inte bara ett våldsammare samhälle och knäckta människor – med eller utan hjälp av droger – utan också motrörelser som syftar till att bevara individers och familjers värdighet. De medborgare som är bättre lottade vänder dessa samhällen ryggen. De vill leva sina liv och har för övrigt inga bra förslag på hur situationen skall förbättras. Ingen har det.

När det gäller skolan, så är valen extra tydliga och avgörande. När studieinriktade barn väljer en innerstadsskola framstår det ofta som ett svek mot förorten. Det innebär också en mer eller mindre lång period av kluvna lojaliteter i den meningen att man inte är fullt accepterad av sina kamrater i den nya skolan. Samtidigt är man ofta ifrågasatt på hemmaplan. Det senare kräver vanligen att barnen i valet mellan den kommunala förortsskolan, friskolan och innerstadsskolan har föräldrarnas stöd för en god utbildning och en karriär in i det svenska samhället; ett framtida modernt liv utan snöpande lojaliteter.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.