Godhetstyranniet och Uppbrott – rapporter från en dissidentverkstad

Under ungefär ett års tid har jag varit sysselsatt med två helt olika bokprojekt. I grunden handlar de om samma sak – nämligen om hur Sveriges goda och moraliskt högtstående politiker, journalister, forskare och framstående kulturpersoner gemensamt, och med hjälp av en hyllad värdegrund och ett långt drivet rättvisetänkande, ägnar sig åt att rasera ett demokratiskt och fungerande välfärdssamhälle. Men inte bara det – under godhetens banér har Sverige blivit ett angivarsamhälle, där kostnaden för att protestera mot den förda politiken är mycket hög – den som har invändningar sätter inte bara sin försörjning utan också sin heder och relationen till sina närmaste på spel.

Det ena bokprojektet, som är i sin absoluta slutfas, bär titeln Godhetstyranniet och är en samhällsdebatt av det slag som Gunnar Sandelin och jag inledde med de båda volymerna av Invandring och mörkläggning – den första kom för sju år sedan och båda är slutsålda. Skillnaden är möjligen att då skrev vi för vad vi uppfattade som en ”upplyst allmänhet”. Vi såg den förda politiken som ett misstag som det skulle gå att komma till rätta med, genom en beskrivning av vad som faktiskt pågick. Så var det inte.

Godhetstyranniet har underrubriken “Om makt och vanmakt I Sveriges offentlighet”. Det är en mindre naiv bok, eftersom gränsen mellan ”godhetstyrannerna” och oss dissidenter är mycket skarp och de i godhetens namn vill tysta oss. Som Åsa Linderborg – en av barrikadkämparna – utryckte det på Publicistklubben, samma år som den första volymen av Invandring och mörkläggning kom ut: Vägra ta debatten. Motivet var givetvis att vi som ifrågasatte politiken var så genomruttna att vi inte var värda ens att debattera med. Kanske var det också så – men det sas aldrig – att de förstod att det var en debatt som de inte kunde vinna. Sanningen stod på vår sida.

Godhetstyranniet vänder sig till dem som fortfarande – och kanske för alltid – brottas med frågan hur ett extremt sektbeteende kunde bli, och fortfarande är, hegemoniskt i Sverige – trots att konsekvenserna vid det här laget borde vara synliga för alla. Boken publiceras senare i höst. Resten av den här krönikan vill jag ägna åt den andra boken, den som kom från tryckeriet för en vecka sedan, romanen Uppbrott – en riktig kluns på 450 sidor.

Utgångspunkten är hur den lilla tidningen Nya Tider hanterades på bokmässan i Göteborg år 2016. Det var en katt som tog plats bland hermelinerna, eller för att uttrycka det på de moraliskt högtståendes språk – en nazist hade lyckats nästa bland sig in bland alla demokratiska och moraliskt oantastliga författare, journalister och andra publicister. Författarförbundet anordnade en demonstration där medlemmar traskade runt med igentejpade munnar. Dess ordförande Lars Ardelius påstod att högerextremt hat och hot ledde till att självcensuren växte bland förbundets författare. Det är i sanning en ironi att yttrandefrihet var mässans tema. George Orwell skulle ha känt sig hemma, det var nyspråk av högsta potens. Givetvis lämnade jag Författarförbundet, som jag betalat medlemsavgift till i säkert trettio år.

Tanken att skriva en roman om vår egen tid har sedan dess legat och grott hos mig. Tidigare har jag skrivit skönlitteratur, både prosa och poesi. Mina tre första romaner gavs ut på Bonniers, därefter bytte jag till Carlssons – Trygve Carlsson blev en personlig vän. Att komma ut på Bonniers var naturligtvis oerhört fint, men det var för snobbigt och finkulturellt för mig. En karriär som offentligt känd lockade mig inte heller, även om jag givetvis eftertraktade att bli läst.

Nå, varför en roman? Eftersom jag skriver både samhälls- och skönlitteratur (om än glesare) har jag skillnaden för egen del klar för mig. Samhällslitteratur handlar – vilket väl inte är så överraskande – om samhället. Skönlitteratur kan givetvis handla om allt mellan himmel och jord, men för mig handlar om de människor som lever i samhället. Det senare gör också autofiktionen, där skribenter med ett skönlitterärt språk berättar om sina liv. En sådan ”dissidentbok” har jag redigerat och givit ut, Priset, där författarna berättar om vad det kostat dem att protesterat mot i synnerhet den förda invandringspolitiken. Inom dissidentkretsar har boken väckt en del uppmärksamhet men på den gemensamma offentliga scenen finns den inte alls. Den tillhör ”fullitteraturen” och faller under banbullan ”Vägra ta debatten”.

Priset beskriver den klyfta som den förda politiken skapat i Sverige, mellan en politiskt korrekt maktelit och folket, mellan godhetstyrannerna och dissidenterna, mellan globalisterna och nationalisterna, de som förstått att nationen är demokratins fundament. Det är en klyfta som jag tror att så gott som alla känner till i Sverige, men om den alls skildras i skönlitteraturen, så skildras den med de rättfärdigas perspektiv, där ingenting mer lågtstående finns än de främlingsfientliga/rasisterna,/fascisterna/nazisterna.

Det är ett haveri för den svenska skönlitteraturen, att den vägrar – alternativt är oförmögen till – att ge en allsidig och trovärdig gestaltning av dagens svenska verklighet. Då menar jag egentligen inte dissidenternas perspektiv – det är ingen ”motlitteratur” som föresvävar mig. Men eftersom dissidenterna står för den mest verklighetsorienterade bilden av Sverige (ja, jag vet att det låter pretentiöst men det är sant) måste det vara dissidenter som skriver den skönlitteraturen.

Med Uppbrott ville jag skriva en sådan bok. Jag ville beskriva den elaka svenska offentlighet som i synnerhet växt fram efter millennieskiftet. Jag ville beskriva vad den gjorde med människorna – inte minst med referens till vad jag personligen fått erfara. Problemet var att bilden riskerade att bli nattsvart. Vem kände sig lockad att läsa en roman om människor som går sönder, i ett samhälle som också går sönder? Men också: orkade jag själv skriva en sådan bok? Det var det ena bekymret. Det andra var risken för förutsägbarhet. För att göra en jämförelse – det lär vara så att filmen ”Snakes on a plane” började med namnet. Att göra själva filmen blev rena transportsträckan. Risken fanns att jag skrev en bok där en påläst ”dissidentläsare” förstod vad den handlade om, utan att ha läst den.

Det tog tid för mig att lösa det problemet. Jag ska inte avslöja hur jag löste det, men jag vill göra tre ”inte-påståenden” om Uppbrott:

  1. Det är inte en roman där skeendet är möjligt att förutsäga.
  2. Det är inte en roman som ger en nidbild av ”de goda”.
  3. Det är inte en nattsvart roman.

Som avslutning vågar jag också påstå, att även om handlingen delvis utspelar sig i ett annat land, så är Uppbrott en roman om människor i Sverige, och den politiska klyfta som delar landet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.