Lögnens skönhet


Råttfångaren i Hameln är en medeltida saga som bröderna Grimm år 1816 återger i sin egen tolkning. Den är välkänd, men för att påminna – här är Wikipedias sammanfattning:

Sagan utspelar sig 1284 i staden Hameln, som har drabbats av råttangrepp. En man som påstår sig vara råttfångare erbjuder ortsbefolkningen sina tjänster. Råttfångaren tar fram sin flöjt och lurar med sitt flöjtspel ner råttorna i floden Weser, där alla råttorna dör. Han vägras dock betalning, och han lämnar staden full av vrede. Flera dagar senare, den 26 juni, återvänder han. Medan ortsbefolkningen är i kyrkan spelar han åter på sin flöjt och lurar med sig stadens barn in i en grotta utanför staden, där de försvinner.

Det som främst har diskuterats är om sagan har någon verklighetsreferens. Handlar den om pesten? Har barnen gett sig av på en pilgrimsfärd? Är råttfångaren en symbol för döden (liemannen)?
Sagan har plockats upp i vår tids musik och populärkultur. Abba har gjort en sång som baseras på sagan, ”The Piper”. 1972 filmades den med en lite annan handling, ”The Pied Piper”. 1987 gjordes en tecknad version, där Turtles hypnotiserade råttor genom att spela flöjt: ”Teenage Mutant Ninja”. Thrashmetalbandet Megadeaths ”Symbol of destruction” handlar också om råttfångaren.

Det som fascinerar är givetvis förförelsen. Råttor och barn – kanske de vuxna inte hade låtit sig luras, men därom vet man intet – erbjuds en kort stunds njutning och skönhet, men till priset av sina liv.

Jag kommer att tänka på sagan när Gunnar Sandelin lite i förbigående ställer den retoriska frågan ”Varför är lögnen så vacker medan sanningen är så ful?” Vi avhandlar ett återkommande tema: Skändningen av alla dem som oroar sig över vart den humanitära stormakten Sverige leder sina medborgare. Den som söker sanningar om mångkultur och massinvandring sätter både sin försörjning och sin heder på spel. Det snällaste man kan säga om dessa tvivlare är att de är rasister och troll. Samtidigt, de som ljuger vackert om mångkulturens och massinvandringens förtjänster, de hyllas i offentligheten. Inte ens när de blåljuger så verkar det göra dem fula. Inte heller gör det grövsta tänkbara språk att de sparkas ner från scenen. Till exempel tillhör Henrik Schyffert det vackra folket. Han har med emfas sagt att han hatar sverigedemokraterna. I Dagens Nyheter har han också förklarat:

Jag är en politiskt korrekt person. Den korrektheten är sund, den tvingar en att tänka i nya banor, att inte försöka få enkla skratt genom att driva med sexuella eller rasistiska fördomar, utan i stället tänka ett varv till för att inte cementera dem.

På Twitter kan man få några smakprov på Henrik Schyfferts sunda och politiskt korrekta ordsmide:

  • ”Hade jag velat ha ett svar från dig så hade jag sugit det ur ditt uppbända, pulserande, nyknullade anus!”
  • ”Lägg ner nu… det smartaste som kommit ur din mun är min stenhårda kuk!”
  • ”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen!

Det man säger som konstnär är förmodligen axiomatiskt vackert. Eller finns det något annat skäl till att dessa formuleringar inte utlöser några offentliga drev eller på annat sätt förmenar denna kreativa komiker en plats i offentligheten?

Gunnar ställer ytterligare en retorisk fråga: ”Finns det några lyckliga dissidenter?”. Dissident blir den som ifrågasätter den offentliga bilden av en regim, visar att den är en lögn. Dissidenternas dissident är det lilla barn som konstaterar att kejsaren inte alls har några nya kläder utan är naken. Han får gehör, men i sagan får man aldrig veta om han blir hyllad eller skändad – bara att lögnen är så grov att den till och med är synlig för ett litet barn. Det kan tilläggas att barnet uttrycker upplysningstidens ideal där man ska vara verklighetsorienterad och lita till sina sinnen, alltså inte vika ner sig inför den kollektiva illusionen.

Det är en annan vinkling på samma tema. När någon påtalar ett fel, så vill man inte höra det utan attackerar budbäraren. I verkligheten hade det barn som påtalade kejsarens nakenhet kanske fått stryk? Insikten om att det kan gå så finns redan i den grekiska tragedin ”Antigone”, som Sofokles skrev år 442 f.Kr.: ”Ingen älskar budbäraren som kommer med dåliga nyheter”. 300 år senare låter Plutarchos – den romerske författaren – kung Tigranes hugga huvudet av den budbärare som är först med upplysningen att den romerska befälhavaren Lucullus är på väg mot honom. Därefter får Tigranes inte några upplysningar utan omges bara av smicker, medan kriget rasar omkring honom. Detta sägs vara ursprunget till uttrycket ”skjut inte budbäraren”. Shakespeare har givetvis också skrivit på det temat. “The nature of bad news infects the teller.” När Cleopatra får höra att Antonius gift sig med en annan, hotar hon att behandla budbärarens ögon som bollar.

Nu ytterligare en reflektion innan jag försöker knyta ihop säcken, och då återgår jag till Råttfångaren. Vi kan se hans flöjtspel som en kamp mellan språk och verklighet, där verkligheten förlorar. Det han säger till både råttor och barn är: ”Jag ska döda er!” men han säger det på ett så vackert sätt – med underskön musik – att de lockas med, mot sin egen död. Inte så att de säger att det är ett pris som är värt att betala, utan de förstår helt enkelt inte vad det är som händer – i verkligheten.

Dissidenter säger att den postmoderna och rättighetsfixerade berättelsen om vårt samhälle har en alltför dålig verklighetsförankring och därför är farlig. I denna lögnens vackra värld är alla välfärdsmigranter flyktingar, mångkulturen berikande och alla som påstår sig vara barn från Afghanistan är naturligtvis det. Där är Islam fredens religion och där finns ingen skillnad mellan etniska svenskar och svenska medborgare. Där längtar alla invandrare efter att arbeta i den svenska långvården, eller åtminstone efter att bli integrerade. Där finns inga kriminella klanvälden, där förekommer det inte att svenska skolbarn rånas på sina mobiler och mopeder av nykomlingarna, lika lite som att svenska flickor våldtas av “nysvenskar”, som betraktar dem som horor.

Var ljuger man värst och vackrast? Svaret är att det är inom kulturen och underhållningsindustrin – från barnteater till hyllade uppsättningar på Dramaten och Operan. Vårt samhälles megahjältar befinner sig inte i verkligheten utan de står på de tiljor ”som föreställa världen”. När politiska nättidningar och bloggar, liksom partier som sverigedemokraterna och tevekanaler som Swebbteve vill påminna om verkligheten, vart lögnen med sin vackra musik leder oss, då mobiliseras alla kulturarbetare till lögnens försvar. Med en mun förklarar de sanningens fulhet – och lögnens skönhet. Emellertid, de vet eller åtminstone anar, att i mötet med verkligheten finns det risk för att lögnen inte klarar sig. Det var därför Aftonbladets dåvarande kulturredaktör Åsa Linderborg, 2013 på Publicistklubben – av alla ställen – kom med rekommendationen ”Våga vägra debatten”. Och den bokmässa som inte hade något problem med att öppna dörren för kommunistisk retorik, där demonstrerade författarförbundet inte för utan mot yttrandefriheten. Jag skulle vilja fråga alla dessa kommunister, socialister och vänsterliberaler, lika djupt övertygade om att socialismen är god som att nazismen är ond: “Varifrån tror ni att nazismen hämtade koncentrationslägret, en av ondskans absolut starkaste symboler?”

Man kan dikta vad som helst om verkligheten. Man kan låta en berättelse om moraliskt och humanitärt beteende leda till paradiset. Problemet är att verkligheten inte kan följa i diktens spår. Det finns inga samhällen där människor är lika mycket värda och det kommer aldrig att finnas annat än i berättelserna om samhället. Och när vi låter oss övertygas om att kvinnorna med sitt omsorgsperspektiv blir bättre samhällsledare än männen, inte heller det är sant. Vi känner inte några matriarkat som kan tjäna som förebilder. De brukar vara kortlivade. Verkligheten är starkt lagbunden. Där har pojken inga guldbyxor utan måste arbeta i sitt anletes svett. Där besegras inte Goliath av en liten pojke med stenslunga. Där kommer aldrig en dödad muslimsk terrorist till en himmel där 72 jungfrur väntar på honom.

Så har vi den största och vackraste berättelsen av dem alla, den om det klasslösa paradiset. Där intar Karl Marx samma plats som Gud i den kristna berättelsen. Där hittar vi några av världshistoriens mest skrämmande folkmördare: Lenin, Stalin och Mao. Vad hjälper det att denna vackra berättelse har kostat kanske så många som 100 till 150 miljoner människor livet? Den förblir lika vacker. DN-journalisten Staffan Skott har skrivit en bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten. Den går att ladda ner gratis från nätet. Staffan Skott har också skrivit en bok med en granskning av Vänsterpartiets historia (1991). Den kom i nyupplaga år 2000 med titeln ”Liken i garderoben lever än”.

Också i dag flockas ungdomen omkring den socialistiska retoriken. SJW, Woke, Metoo och BLM, några av dessa godhetens akronymer under vilka tyranniet på nytt tar form. Gammalt vin i nya läglar. Den vackra lögnen växer sig åter stark.

Vi kommer aldrig att få ett rättvist, absolut jämlikt och jämställt samhälle, där alla människor är lika mycket värda. Det är skönsång men värre än så, det är en skönsång som leder oss alla mot undergången. Lögnen är vacker därför att den inte begränsas av verklighetens bojor. Verkligheten vinner alltid, det är endast en fråga om till vilket pris, och hur lång tid det tar. Råttfångarens sköna flöjtspel är en förförelse som slutar med en katastrof.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.