Politiserad forskning


OBS I dag är texten dubbelt så lång som den brukar vara

Svensk forskning går finansiellt i statens ledband. För de allra flesta av forskarna vid Sveriges universitet och högskolor gäller att de antingen innehar statligt finansierade tjänster och/eller söker forskningsmedel från någon av de statliga fonder som är så gott som helt dominerande. Det finns också några andra forskningsfinansiärer – till exempel Wallenbergstiftelserna – men de avviker inte särskilt med avseende på vilka projekt som beviljas medel. Det finns visserligen också en flora av andra fonder men gemensamt för dem är att de främst delar ut tryckningsbidrag och andra småpengar.

För dem som behöver forskningsmedel gäller det att ha koll på vilka teman som utlyses och därefter skriva sina ansökningar, så att de passar in. För vissa forskare, mig själv till exempel på den tiden det begav sig, var skrivandet av ansökningar nästan lika tidsödande och omfattande som själva forskningen. Jag skulle också skaffa fram pengar till disputerade forskare och doktorander i de grupper jag ledde.

För att vara behörig att söka pengar i de stora forskningsfonderna, måste man ha avlagt en relevant examen samt tillhöra och vara verksam vid en högskoleinstitution, som ingalunda är beredd att bejaka vilka forskningsprojekt som helst. En prefekt eller annan överordnad byråkrat måste också godkänna själva forskningsansökan. Det finns således inte särskilt mycket utrymme för forskare som vill gå sin egen väg, eller vill bedriva forskning som på ett eller annat sätt uppfattas som kontroversiell.

När Staten via de stora forskningsfonderna slår fast de teman som ska prioriteras, är valen ofta problematiskt konventionella, med tanke på att forskning handlar om att fördjupa sig inte bara i angelägna utan också tidigare oprövade frågor. Efter millennieskiftet har dessutom politiseringen skärps. Forskare måste till exempel i en närmast absurd utsträckning påvisa sina projekts genusrelevans. Ett av resultaten är att många bra forskare har flyttat över från universiteten till kommersiella aktörer och näringslivets tankesmedjor.

Håller vi oss till den statligt finansierade forskningen används den givetvis som underlag för och legitimering av politiska åtgärder och beslut. När detta skrivs är i synnerhet socialdemokraterna angelägna om att förbjuda organisationer och verksamheter som kan leda till rasism och terrorbrott. Men de är inte ensamma. Såväl moderaterna som sverigedemokraterna vill förbjuda vad de kallar ”våldsbejakande organisationer”. Sedan 2019 pågår en utredning som ska redovisa sina resultat senaste i februari 2021. Den organisation man helst vill förbjuda är Nordiska motståndsrörelsen (NMR) men också Alternativ för Sverige (AfS) ligger i riskzonen.

I slutet av augusti i år fick en i sammanhanget relevant forskningsrapport från Centrum för assymetriska hot- och terrorismstudier vid Försvarshögskolan stor uppmärksamhet i medierna. Den bär titeln ”Från Nordiska motståndsrörelsen till alternativhögern – En studie om den svenska radikalnationalistiska miljön.” Magnus Ranstorp och Filip Ahlin är redaktörer.

Rapporten är på sammanlagt 485 sidor och odaterad, vilket knappast är en slump. Den förefaller ha varit färdig i våras – det var då den fick sitt ISBN-nummer. Därefter har man väntat på en politiskt lämplig tidpunkt för att släppa den – någon annan förklaring till att den inte är daterad kan jag inte finna. På min tid skulle detta ha lett till frågor och kritik inom forskarsamhället, men jag misstänker att i dag är situationen annorlunda. Anything goes!

En annan egendomlighet är att rapporten – sin titel till trots – inte är särskilt vare sig fokuserad eller initierad när det gäller svenska sammanhang. Den är skriven på svenska trots att den för en diskussion där såväl exemplifieringen, som de personer som diskuteras samt de källor som anges, i hög grad är amerikanska. Det stärker min uppfattning att rapporten i första hand vänder sig till svenska politiker, inte till forskarvärlden och andra experter.

De första hundra sidorna ägnas åt definitioner och resonemang kring nationalsocialism och rasideologi. På dessa följer en historisk tillbakablick på framväxten av högerextremism i Sverige. Därefter följer kortare kapitel om den våldsbejakande högerextrema miljön och om den Nordiska Motståndsrörelsen som en samlande kraft i den nationalsocialistiska nordiska miljön. Det är egentligen först i kapitel åtta med rubriken ”Alternativhögern i Sverige” som de i dag politiskt relevanta resonemangen redovisas. Det är ett kapitel på femtio sidor. Jag har läst det och reagerat på innehållet. Det har också två av de personer som där förekommer gjort, journalisterna Jonas Nilsson och Ingrid Carlqvist.

Jag ska återge deras kommentarer, men först mina egna synpunkter, som skjutit in sig på frågan om rapporteringen håller måttet som vetenskap. Jag har därvid ställt följande tre krav:

  1. En precis definition av forskningsobjektet. I första hand betyder det att man drar en skarp skiljelinje mellan organisationer som vill omvandla samhället med våld och de som bejakar demokratins spelregler. Det är enbart de första som man bör kalla extrema. Demokratiska rörelser är inte extrema. Detta är en fullkomligt avgörande distinktion, därför att om den inte upprätthålls så innebär det ett förbud mot politiska alternativ, vilket är ett totalitärt förhållningssätt.

  2. För att förtjäna att kallas för forskning måste alla källor redovisas och då duger inte sekundärkällor.

  3. Framställningen måste ha vad som lite högtidligt kan kallas för ”en vilja till sanning”.

Här är en kort beskrivning av dem som behandlas i kapitlet ”Alternativhögern i Sverige”:

Det omfattar ett brett paraply av aktivister som i olika grad sträcker sig från en ”online troll-kultur, kvinnohatare i manosfären, nyfacister, ultranationalister, identitärer och vit makt-anhängare.”

Med referenser främst till amerikanska förhållanden påstås det att alternativhögern är en rörelse, som i huvudsak agerar på kommentarsfält, Youtube och Twitter. Ett smakprov ges. Det är inte utvalt för att det är det mest flagranta:

Ett illustrativt exempel var när en artikel publicerades om att ett universitet skulle utlysa en tävling om konst som behandlade förintelsen. Anhängare från alternativhögern började då fylla kommentatorsfältet med absurda historier om påstådda släktingar som överlevt förintelsen. En kommentator angav att samtliga av hens sex mormödrar var överlevare och att de hade överlevt genom att spela saxofon och piano för vakterna medan de gömde sig i en hög med bråte. Medan tidigare nationalister hävdar att förintelsen aldrig ägt rum, behandlar i detta fall alternativhögern den istället som ett skämt.

Jag vill givetvis veta var i Sverige detta ägt rum. Fotnoten hänvisar till en DN-artikel från 2017, som ligger bakom betalvägg. Det är inte nyhetsrapportering utan en kulturartikel och vi kan vara rätt säkra på att om detta har hänt i Sverige, så hade det dokumenterats på flera sätt.

Det politiska partiet AfS beskrivs utförligt under egen rubrik. Jag hade gärna velat veta till vilken kategori de räknas – de våldsamma eller de demokratiska – men det är oklart. Brunsmetningen via guilt by association är dock glasklar. Smaka på nedanstående redogörelse – som om AfS var ansvarigt för vilka som röstade på dem i det senaste valet. En starkare markering av den demokratiska ambitionen finns väl inte, än att ett politiskt parti ställer upp i allmänna val? Observera särskilt referensen till Expo, som är en uttalat vänsteraktivistisk organisation – inte precis vad man förväntar sig i en vetenskaplig rapport. Avslutningen är praktfull, som om det var Gustav Kasselstrand som utropade ”det vita kalifatet”.

Expo har kunnat visa att AfS har nära kopplingar till andra grupper i den radikalnationalistiska miljön. Enligt Expo har partiet knutit till sig personer som varit aktiva i NMR eller synts i dess demonstrationståg. Även personer som tidigare varit medlemmar i Nationaldemokraterna och Svenskarnas Parti har engagerat sig i partiet. Vidare innehöll en valaffisch från partiet samma etnonationalistiska paroll som ett klistermärke som ett halvår tidigare började säljas i Det fria Sveriges nätbutik. Även personer inom nordisk alternativhögern kan kopplas till AfS. Christoffer Dulny gav dem sitt stöd inför riksdagsvalet och likaså Stefan Jacobsson, generalsekreterare för Alliance for Peace and Freedom och tidigare partiledare för Svenskarnas Parti. Daniel Friberg har också angett att han ämnar rösta på AfS och att han står dem nära ideologiskt. Nordisk alternativhöger har också hyllat AfS och Kasselstrand genom memes med budskapet ”Gustav Kasselstrand utropar det vita kalifatet”.

Däremot får vi inte veta att det som gör AfS attraktivt är framför allt den viktigaste av de frågor som de har på sin politiska dagordning och som de söker demokratiskt stöd för: repatriering. Exempelvis är det en fråga som står högt på Danmarks politiska dagordning. AfS anser att Sveriges invandringspolitik har varit extrem och oansvarig – knappast en extrem uppfattning eftersom den är lätt att belägga genom statistik. Sverige avviker starkt från övriga länder i såväl Norden som Europa.

Jag kan inte se annat än att författarna av denna rapport misslyckas helt med att dra den viktiga gränsen mellan organisationer som vill omvandla Sverige med våld och organisationer som med demokratiska medel arbetar för att en annan politisk regim ska komma till makten. Alternativ för Sverige (AfS) är inte en extrem rörelse. Det är ett politiskt parti som både uttalat och i sin praktik är demokratiskt. Att medierna inte klarar att göra denna distinktion är ingen ursäkt för en sammanblandning i forskningen. För rapportens vetenskapliga integritet är detta totalt förödande.

Den tredje punkten – viljan till sanning – besvaras bäst med hur Jonas Nilsson bemöttes när han ringde upp Filip Ahlin, den ena av de båda redaktörerna. Han påpekade att de hade gjort sig skyldiga till citatsförfalskning genom att sammanfoga klipp ur två olika citat och låtsas att de var ett, samtidigt som kontexten inte angavs. Inom forskarvärlden är ett sådant förfarande tillräckligt för att man ska bli utsparkad. Och för den som oavsiktligt gjort sig skyldig till citatförfalskning – vilket det inte handlar om i det här fallet – gäller det att kräla i stoftet och utlova en så snabb och fullständig korrigering som det bara är möjligt. I det här fallet genomförde redaktörerna faktiskt en förändring efter samtalet med Jonas Nilsson. Utan förklaring och utan att ange kontexten skar de bort den andra delen av det förfalskade citatet. Inga ursäkter och inget angivande av den kontext som var nödvändig för att man skulle förstå uttalandet. Med andra ord ”viljan till sanning” var totalt obefintlig. Här följer en transkribering av det inspelade samtalet mellan Jonas Nilsson (J) och Filip Ahlin (F):

J: Jag har lite frågor och funderingar på hur du kopplar samman Palaestra media och mig själv till den våldsbejakande högerextremismen som du uttrycker det.

F: Det vi skriver i rapporten är att vi skriver om närliggande elementen till alternativhögern. Det är en översikt av den miljön. Du har ju inte gjort någon hemlighet att du är en del av miljön liksom. Vi refererar till sånt som står sen tidigare.

J: Det är en del saker som jag undrar med era referenser och sådär. Bland annat skriver ni att jag har vapentränat med Boerlegionen i Sydafrika. Vad har ni fått det ifrån?

F: Ja vi har ju referenser. Allt som finns står i öppna källor så att säga.

J: För ni refererar till Uppdrag Gransknings dokumentär?

F: Ja precis.

J: Och dom valde att formulera mitt reportage som jag gjorde. Jag är ju journalist. Jag arbetar på Palaestra media som journalist. Vilket ni också implicit säger då ni skriver att jag driver en medieplattform. Och det Uppdrag Granskning gjorde var att de tog några klippbilder från mitt reportage när jag var ute och gjorde journalistiskt arbete med Boerlegionen, men de formulerade som att jag var och vapentränade med dem.

F: Ja men, vi har bara använt sånt som har refererats i media tidigare, så att säga.

J: Ja men följer ni inte upp de här sekundärkällorna och gör en faktakoll av det?

F: Vi använder de källor vi tycker. Det som är med i rapporten var fullgott för oss så att säga.

J: Och sen skriver ni att jag har stridit för främlingslegionen också.

F: Alla de uppgifter vi har använt har funnits i media sen tidigare. I så fall så är det den median som.

J: Ja men, har ni inte ansvar där och kolla om det stämmer eller inte?

F: Vi har gått på det som står i etablerad media. Det är dom vi har använt. Det är så vi gör. Det är vanligt förekommande inom forskningen att göra så.

J: Ja men det är ju falskt. Det är inte sant. Jag har till och med ett mail till Carolina Jemsby, journalisten ni refererar till, innan hon släpper den här dokumentären där jag säger att det inte stämmer att jag har stridit för främlingslegionen.

F: Ja vi har använt dom källor vi har använt som sagt. Vi har baserat det på journalistiskt arbete bland annat.

J: Sen, ni har med ett långt citat där. Som ni tillskriver mig.

F: Ja det är från dokumentären.

J: Ja men, ni har satt samman två olika svar från två olika intervjuer som skedde med fyra veckors mellanrum till ett enda citat.

F: Det är det vi har refererat till Uppdrag Granskning. Det är det materialet vi har använt.

J: Jojo, men ni skriver att det är ett citat och det är egentligen två citat från två olika tillfällen som ni har satt samman till ett.

F: Såsom vi har refererat till Uppdrag Granskning så är det så. Det är så vi refererar till där så att säga.

J: Jojo, men det är en dokumentärfilm. När ni kollade på filmen såg ni inte att i övre delen av citatet. De första två meningarna så sitter jag med blå skjorta i ett annat rum, och sen i den nedre delen av citatet så sitter jag med en vit skjorta i ett annat rum, och det är en månad mellan de här två tillfällena.

F: Vi har refererat till den UG. Vi har använt. det material vi har använt har varit öppet sen innan om den här miljön.

J: Jojo men förstår du inte att det ser lite konstigt ut när ni tar ett citat från ett intervjutillfälle och sen sätter det samman med ett annat citat från ett annat intervjutillfälle och säger att det är ett citat?

F: Jag kan bara säga att de material vi har använt är sånt som tidigare har varit öppet på det sättet.

J: Jojo men har ni inte ett ansvar att faktakolla era källor?

F: Som jag har sagt. Det är sånt som har publicerats i öppen media sen tidigare som vi har med i rapporten. Det är ingen hemlighet att det har förekommit tidigare så att säga.

J: Jojo men det blir ju ryckt ur sitt sammanhang. Ni har plockat två meningar från en entimmes intervju och satt samman med två meningar från ett annat intervjutillfälle. Och sagt att det är samma citat.

F: eehh … nu försvann du, en gång till.

J: Ni har tagit två meningar från en intervju och sen satt samman med två andra meningar från en annan intervju och sagt att det är ett citat. Ett sammanhängande citat, att jag har sagt så.

F: Som det är referat till som studiereferens. Jag kan inte svara på de frågorna du har. Har du fler frågor så kan du maila vår presstjänst. När det gäller dom här frågorna. Men det jag kan säga är vi har försökt göra en översikt av den här miljön som helhet, och refererat till sånt material som redan finns öppet så att säga.

J: För ni skriver en rapport som ni menar på är våldsbejakande extremism och ni skriver om en premiär om en dokumentärfilm jag hade om Sydafrika och ni väljer att referera till, och säger att den blev inställd, och så har ni refererat vänsterextremister som med hjälp utav hot av våld fick den att bli inställd. Att konfererenssalsägaren fick ställa in den då han var livrädd för sin personal. Varför refererar ni till vänsterextremister?

F: Vi har refererat till dom öppna källorna som finns. Det är det materialet som vi har använt, och rapporten står på sina egna ben. Jag har inte mer att tillföra faktiskt.

J: Jojo, men referenserna är ju inte ens om filmen, utan referensen är till en konferens där jag hade bjudit upp en kvinna från Sydafrika som fick sin man mördad framför ögonen på henne och hennes barn. Och hon skulle prata om farmarmord. Det är ju inte alls kopplat till dokumentärfilmen.

F: Som jag har sagt innan. Det material vi har använt och rapporten står för sig självt, och det som finns däri står vi för.

J: Men det stämmer ju inte. Ni har falska referenser till falska händelser, till vad ni skriver i texten.

F: Vi har använt det materialet vi har använt. Jag tror inte vi kommer längre än såhär.

J: Du, jag har en fråga också. Du säger till SvT att vi på Palaestra media sprider ett giftigt narrativ, vad är det för giftigt narrativ?

F: Det står i rapporten. Allt står i rapporten. Har du mer specifika frågor om rapporten så kan du maila vår presstjänst.

Samtalet är något längre, men fortlöper på samma sätt.

Eftersom en annan journalist, Ingrid Carlqvist, också råkat ut för denna skändande förfalskning ber jag henne kommentera det som skrivs om henne i rapporten. Hon gör motvilligt det jag ber henne om och jag förstår henne. De citerar enbart källor på den politiska moståndarsidan, som Expo. Det är ett smärtsamt arbete att lusläsa och kommentera ett avsiktligt karaktärsmord. Ingrid Carlqvist avslutar sin genomgång med det latinska citatet ”Dixi et salvavi animam meam” – jag har talat och räddat min själ.

Rapporten 8.6.3 Ingrid & Conrad

Bakom podcasten Ingrid och Conrad finns Ingrid Carlqvist och Daniel ”Conrad” Frändelöv. Carlqvist var fram till slutet av 1990-talet nyhetschef för Kvällsposten i Malmö och 2010 valdes hon till vice ordförande för Publicistsklubbens södra avdelning. Sommaren 2012 startade hon tidningen Dispatch International vars första upplaga distribuerades i massupplaga av Sverigedemokraterna. Papperstidningen överlevde endast ett år, men levde kvar på internet ett antal år till innan den lades ner. Förutom artiklar om islam och muslimer innehöll hemsidan rasbiologiska spekulationer om olika folkgruppers intelligens. Enligt Expo anslöt sig också Dispatch International till counter-jihad rörelsen. År 2014 talade Carlqvist på Daniel Fribergs tidigare nämnda Identitär idé och 2015 startade hon podcasten tillsammans med Frändelöv. Där har hon uttryckt sig positivt om NMR samt anklagat ”representanter för den etniska gruppen judar” i Sverige att ligga bakom mångkulturen. 2018 lämnade hon dock föreningen Det fria Sverige. Daniel ”Conrad” Frändelöv har i podcasten sagt att Ingrid & Conrad och NMR ”kämpar åt samma mål”. Han har intervjuat NMR:s Per Öberg och där tillsammans med Öberg uttryckt förståelse för gärningsmännen bakom bombdåden i Göteborg. Han har även avslutat livesändningar med ”hell seger” och ”sieg heil”. 2019 dömdes Carlqvist och Frändelöv till dagsböter för att ha sänt liveradio utan ansvarig utgivare.

Kommentar från Ingrid Carlqvist:

Att skriva om den massiva IQ-forskning som finns och som visar på olika folkgruppers olika intelligent är enligt rapporten ”rasbiologiska spekulationer om olika folkgruppers intelligens”. Spekulationer? Är det spekulationer att beskriva vad forskningen kommit fram till?

Enligt Expo anslöt sig också Dispatch International till counter-jihad rörelsen.

Kommentar från Ingrid Carlqvist:
Vad är counter-jihad rörelsen? Vem leder den? Vad är dess syften? Inget av det får läsarna veta, de ska bara tänka att det är något otäckt. Såvitt jag vet finns det ingen rörelse att ansluta sig till, inga medlemmar, inget program – bara människor som bestämt sig för att motarbeta islams ökande inflytande i våra samhällen. Att vara kontrajihadistisk (mot jihad) framställs som något ondskefullt och våldsamt när det i själva verket handlar om att försöka upplysa människor om den mycket våldsamma ideologi som sprider sig som en löpeld över vårt Europa och ställer till blodbad.

År 2014 talade Carlqvist på Daniel Fribergs tidigare nämnda Identitär idé och 2015 startade hon podcasten tillsammans med Frändelöv. Där har hon uttryckt sig positivt om NMR samt anklagat ”representanter för den etniska gruppen judar” i Sverige att ligga bakom mångkulturen. 2018 lämnade hon dock föreningen Det fria Sverige.”

Kommentar från Ingrid Carlqvist:

De glömmer att berätta att vad jag sa på Identitär Idé var, att jag hade varnats för att de var fascister och att om så var fallet var det extra nödvändigt att just de hörde detta tal som handlade om vikten av yttrandefrihet. Jag har aldrig uttalat mig positivt om NMR, tvärtom säger jag ofta att jag avskyr alla totalitära ideologier: nazism, fascism, kommunism och islam. Att vi intervjuade Pär Öberg var givetvis med rent journalistiska syften – alla talade om NMR, men ingen talade med dem. Jag var nyfiken på vad de egentligen ville. Jag har inte ”anklagat representanter för den etniska gruppen judar” att ligga bakom mångkulturen – jag har KONSTATERAT att en majoritet av dem som drev debatten om mångkulturens införande i Sverige på 1970-talet var judar.

Daniel ”Conrad” Frändelöv har i podcasten sagt att Ingrid & Conrad och NMR ”kämpar åt samma mål”. Han har intervjuat NMR:s Per Öberg och där tillsammans med Öberg uttryckt förståelse för gärningsmännen bakom bombdåden i Göteborg. Han har även avslutat livesändningar med ”hell seger” och ”sieg heil”. 2019 dömdes Carlqvist och Frändelöv till dagsböter för att ha sänt liveradio utan ansvarig utgivare.

Kommentar från Ingrid Carlqvist:

Jag har inget minne av att Conrad sagt ovanstående. Han avslutade ofta programmen med ”hell seger” som betyder ”var hälsad seger”, men aldrig någonsin ”sieg heil”. Det är en ren lögn.

Det förefaller som att podcasten lades ner under 2019. Istället har Carlqvist tillsammans med den före detta journalisten Maria Celander startat hemsidan Ingrid & Maria. Hemsidan innehåller främst artiklar och podcasts, där mycket av innehållet på olika sätt handlar om invandring. Läsaren finner också intervjuer med Gustav Kasselstrand och Jonas Nilsson. På Ingrid & Maria finns även en del med titeln ”Butik” som länkar till förlaget Logik.”

Kommentar från Ingrid Carlqvist:

Varken jag eller Maria är FÖRE DETTA journalister! De uttrycker sig så för att läsaren ska få känslan av att vi en gång var goda och kloka människor och därefter blev vi galna. Vi arbetar i högsta grad fortfarande som journalister, opinionsbildande journalister. Vi gör det arbete som mainstream-journalisterna har slutat med – vi granskar samhällsutvecklingen med kritiska ögon och är enbart lojala mot vår publik. MSM-journalisterna har däremot blivit maktens megafoner utan någon som helst lojalitet med svenska folket som drabbats så hårt av massinvandringsexperimentet. Givetvis länkar vi till min bok som getts ut på förlaget Logik!

Ingrid Carlqvist avslutar: Sammanfattningsvis använder sig rapporten av en välkänd men i vetenskapliga sammanhang helt förkastlig metod: Man bestämmer sig för en enda hypotes, nämligen att vi som kämpar för svenska folkets rätt till överlevnad och trygghet i vårt eget land är ondskefulla nazister som drivs av hat mot människor från andra länder. Därefter söker man enbart stöd för denna hypotes, drar sig inte för att ljuga och förvrida fakta och vips har man skapat fina små monster att presentera för regeringen som vill förbjuda medlemskap i så kallat rasistiska organisationer. Rapporten är ett beställningsverk för just detta och jag finner inte ens ord för att uttrycka mitt förakt för att Magnus Ranstorp deltar i en sådan verksamhet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.