Dessvärre

För tio år sedan byggde min yngste son Frasse vårt första hus på Koh Lanta i Thailand. Det är en “snäll” ö, som domineras av familje- och långtidsturism. Inte rätt plats för den som helst vill vara ute och rumla om nätterna. Ön gillas särskilt av svenskar och där finns inte mindre än två svenska skolor.

Sedan det första huset har Frasse byggt ett tiotal hus och renoverat ett tjugotal, åt västerlänningar med god ekonomi och höga krav. Det vete fasen hur det gick till när dykinstruktören förvandlades till byggmästare, men det blev han – till och med en väldigt bra sådan. Säkert hjälpte det att han är gift med en thailändska, talar helt flytande thai och har ett stort nätverk på ön. Nu håller han (och jag) på att färdigställa ett nytt husbygge. För första gången ska han själv få en riktig bostad. Med fru och tre barn har han flyttat runt i hyresbostäder. Jag ska också få en lägenhet där. Vårt gamla hus hyr vi ut. Nu i coronatider blir det mest långtidsuthyrningar och då är vinsten blygsam. Thailand har näst intill bommat igen landet. Dessförinnan låg avkastningen mellan 9 och 12 procent och nästa höst räknar vi med att vara tillbaka där.

I det nya huset kommer det att finnas fem små hyreslägenheter i bottenvåningen (condos). På mellanvåningen ska Frassefamiljen och jag bo i varsin lägenhet. Där finns också gemensamma utrymmen. På översta våningen finns det fyra lägenheter. De två stora är på 160 m2, med tre sovrum. De två mindre är på drygt 100 m2, med två sovrum. Stora verandor och utsikt över havet, med fantastiska solnedgångar. Standarden är mycket hög med två badrum, fullt utrustade kök, gym, stor saltvattenspool, barnpool och gångavstånd både till havet (Long beach) och bra restauranger. En av de stora lägenheterna är redan såld, den andra finns kvar och färdigbyggs efter köparens önskemål. Det gäller också för de två mindre. Pris: 1, 7 mille för den stora och 1,3 mille styck för de två mindre. Köparen kan bo permanent, kanske över vintern, eller bara under semestern. Resten av tiden kan bostaden givetvis stå tom, men att hyra ut till kort- och långtidsboende är lönsamt. Frasse har tillsammans med sin fru Kook hand om ett tiotal sådana uthyrningar och han är bra på det också.

Detta handlar för vår del inte om att göra ett ”klipp”. Eftersom vi själva ska bo där, är det viktigt för oss att få rätt grannar. Vi har just lagt ut försäljningen på Facebook och flera intressenter har hört av sig. Känner du dig också lockad? I så fall maila mig: koa@arnstberg.se. Du kommer att få full insyn och ett schysst bemötande.

Nu över till dagens bloggtext.

I sin mycket uppmärksammade dagbok Året med 13 månader (Polaris 2020) skriver Aftonbladets förra kulturchef Åsa Linderborg om hur hon förlorade sin plånbok och mobiltelefonen, när hon den 12 april 2018 tillsammans med Göran Greider befann sig i Söderbokhandeln i Stockholm, för att signera deras nyutkomna bok ”Populistiska manifestet”:

När vi signerat klart upptäckte jag att någon stulit min mobil och plånbok. Inom tre minuter hade jag spärrat alla kort, helt blank på känslor. Gick hem med ett lån ur dagskassan på femtonhundra kronor. /…/ Fick ett svar tillbaka från nattchefen, att en kvinna i söderförort har min mobil. Hon hade passerat Söderbokhandeln och sett en man som tappat en massa plastkort på trottoaren. Hon böjde sig ner för att hjälpa honom och upptäckte mitt namn på presslegget. Då hade hon med våld slitit mobilen och plånboken ur hans händer och sedan mejlat Aftonbladet – det var modigt gjort. Dessvärre var mannen rom (s 291).

Jag fastnar på det där lilla ordet ”dessvärre”. Praxis bland de journalister och andra svenska proffsskribenter som i vår tid trängs med varandra i åsiktskorridoren är, att i en sådan här situation inte närmare ange vem tjuven är, i synnerhet inte om tjuven är av romsk härkomst. Anledningarna är flera:

  1. Det är att spä på fördomarna om romer.

Argumentet är att detta är en otillåten generalisering, eftersom (givetvis) inte alla romer är tjuvar. Det är en invändning som fungerar i alla väder. Inte alla kristna tror på Gud. Inte alla som sitter i fängelse är skyldiga etc. Det är inte generaliseringen i sig som är problematisk utan att den kan vara så grov att den blir vilseledande. Inom forskningen kallas otillräckliga bevis för generaliseringars giltighet för anekdotiska. Det finns också varnande talesätt, som ”Lund är en djävla stad, därför att där glömde jag mitt paraply”. Emellertid, vi måste göra generaliseringar om vi vill begripa vårt eget samhälle och de människor vi delar det fysiska rummet med.

Att påstå att stöld är en viktig försörjningskälla bland romer är en helt korrekt generalisering. Det finns all anledning att vara på sin vakt i kontakten med romer.

  1. Det är att skärpa klyftan mellan främlingsfientliga och migrationslojala medborgare, vilket på sikt kan leda till samhälleliga motsättningar.

Detta framstår som en ansvarstagande journalistik, men egentligen handlar det om en villkorslös lojalitet mot makthavarna. Det man säger är: ”Oavsett om ni fattar dåraktiga beslut eller ej, så kritiserar jag er inte, därför att samlevnadsfriden mellan medborgarna är en överordnad angelägenhet.”

Detta är misstag, konflikter ska inte till varje pris undvikas och det är framför allt inte journalistikens uppgift att göra sådana avvägningar. Mediernas (självpåtagna) uppgift är inte att rapportera selektivt och med en ideologisk bas. Som en rekommendation lyder: ”Publish and be damned”. Inte heller är det mediernas uppgift att styra den offentliga debatten mot en viss typ av åtgärder. Journalisterna ska granska och informera. Det är politikerna som ska styra samhället, på folkets uppdrag. Den här arbetsfördelningen har brakat samman i Sverige. Varken journalister eller politiker går i takt med folkviljan.

  1. Det är att utsätta sig för risken att bli kritiserad för rasism.

Eftersom alla människor är lika mycket värda och romerna dessutom tillhör samhällets hårdast diskriminerade grupperingar är de ”fridlysta”.

Här handlar det varken om solidaritet med diskriminerade romer eller med makthavarna, utan om ett onödigt risktagande. Även om det man skriver eller säger i offentligheten är aldrig så sant, så kan det leda till en kollegial bannbulla. Säkrast är positionen: ”Jag håller med om vad som helst, bara ni inte kastar ut mig från åsiktskorridoren”. Konsekvensen blir att de skribenter som inte drar sig för att rapportera obekväma sanningar blir utkastade, eller tystnar. Kvar blir ett ryggradslöst mediakollektiv. Jag vet vad journalister som Gunnar Sandelin, Jens Ganman, Julia Caesar, Marika Formgren och Ingrid Carlqvist tycker om den svenska journalistkåren.

Således, bland journalister finns det en tyst överenskommelse om att inte peka ut vissa uppenbara samband, som kastar skulden på minoriteter. Alltså kopplar man inte samman romer med stölder. Inte heller kopplar man samman invandrare med gängkriminalitet, bilbränder eller våldtäkter, trots att tydliga samband finns och är lätta att belägga. Ett exempel: När detta skrivs meddelas det i nyhetsflödet att fängelser och häkten är knökfulla, men naturligtvis ställer ingen frågor som ”Hur har det blivit så?” och ”Vilka är det som sitter där?”

Fanns det inte något samband mellan kriminalitet och invandrare/migration, så skulle ungefär två tredjedelar procent av dem som är häktade och sitter i fängelse vara etniska svenskar. Så är inte fallet utan procenttalen är 50 procent invandrare och deras barn, 30 procent utlänningar och 20 procent etniska svenskar.

Medierna kan rapportera hur många av dem som dömts för brott som är utlänningar, men inte hur många som är invandrare. Det är förbjuden information, eftersom den berättar om ett politiskt misslyckande. Det går dock inte att dölja. Allt fler människor i Sverige har vaknat och upptäckt att den massinvandring som fortfarande omhuldas av en majoritet bland politiker, journalister och förförda medborgare, är ett katastrofalt misslyckande.

Trots alla dimridåer, lögner, förtiganden och förnekanden har de problem som hör samman med invandringen varit kända alltsedan utomeuropeiska migranter sökte sig till Sverige på 80-talet. Ja, till och med innan den så kallade flyktinginvandringen startade på allvar. Det var lätt att räkna ut att migranter från mellanöstern, Afghanistan, Somalia och Eritrea – för att ge några exempel – skulle leda till höga kostnader och samhällsproblem. Varför skulle Sverige klara en integration som andra europeiska länder misslyckats med? Se på Frankrike, se på Storbritannien.

Svenska journalister håller tyst och för detta är de värda det förakt som öses över dem. Samma förhållande gäller för mitt eget skrå, svenska samhällsforskare. De håller också tyst och på samma sätt som gäller för andra dissidenter, ostraciseras forskare som ägnar sig åt olämpliga forskningsfrågor – som exempelvis kriminalitet bland invandrare. Kära läsare, vad tror ni jag tycker om dem?

Nu började jag inte den här krönikan med att diskutera tystnaden utan med att anföra ett exempel där en av våra mest vänstergängade kulturpersoner inte håller tyst utan talar om att hon blivit bestulen av en rom. Det var information hon inte hade behövt skriva ut. Hon hade också kunnat konstatera att tjuven var rom, utan någon kommentar. Den som ville fick väl dra sina egna slutsatser. Men så, det där lilla ordet ”dessvärre” som röjer Åsa Linderborgs grundperspektiv på samhället. Hon gillar inte att tjuven är rom, eftersom det spär på de fördomar som finns om romer. Det finns i grunden tre sätt att beskriva skeendet på:

  1. Beskriv vad som faktiskt hänt, så gott det nu går och med tron på att det finns en sanning som man ska försöka komma så nära som möjligt. Förhållningssättet är deskriptivt.

  2. Beskriv verkligheten utifrån idén om hur den borde vara beskaffad. Här är den sanningsenliga bilden inte längre prioriterad. Det man gillar, det som stämmer med ens egen samhällsuppfattning och man ser som angeläget lyfts fram. Det som man ogillar eller som inte stämmer med den önskvärda verkligheten, trycks undan. Förhållningssättet är normativt.

  3. Man söker förklaringar till det som sker. I den svenska offentligheten finns det två spår. Det ena utgår från att människor är ansvariga för sina handlingar och att dessa ger konsekvenser. Om många romer under flera hundra år visat sig vara tjuvar, så tycker andra människor illa om dem, behandlar dem illa och undviker dem. Förklaringen är således inte rasism och främlingsfientlighet, utan dessa former av avståndstagande är konsekvensen av att tjuveri är en försörjningsnisch bland romer.

Det andra huvudspåret för förklaringar är att det är samhällets fel, både om romer faktiskt stjäl och om andra medborgare tycker illa om dem. Det är alltid samhällets fel. Samhället har gjort fel, alternativt otillräckligt. I grunden leder detta synsätt till en terapeutisk offentlighet, där politiker, journalister och opinionsbildare måste axla ansvaret att upplysa och fostra folket. Bort med rasismen, bort med främlingsfientligheten!

Det lilla ordet ”dessvärre” pekar således inte bara på en normativ samhällsbild utan också på den typ av förklaringar som hör samman med den normativa samhällsbilden. Och nu är jag framme vid en viktig slutsats: Om vi ska klara att göra korrekta analyser, för att kunna bevara och utveckla ”det goda samhället” så får vi inte utgå från en normativ världsbild. Det är bara den deskriptiva som gäller. Receptet är vetenskapens och den upplysning som föddes under 1700-talet. Samhället byggs upp, vidmakthålles och förbättras efter två rätt enkla principer:

  1. Först beskriver man samhället/problemet/händelsen så noga och sanningsenligt som det bara är möjligt (vetenskapen har redskapen).

  2. Därefter söker man förklaringarna till att det blev som det blev. Om det är ”bra skeenden”, hur ska politiken utformas så att dessa bejakas? Om det är ”dåliga skeenden”, hur kan de bäst motarbetas?

Åsa Linderborg skrev dessvärre. Det är i detta sammanhang ett ord som avslöjar ett farligt förhållningssätt. Jag ska kontra med ett ord från romani: mishtó. Det kan översättas till ”så är det”. Det är ett sakligt konstaterande begrepp: ”så här fungerar livet, ibland är det rättvist ibland orättvist”. Ordet har en lakonisk klangfärg, den som säger det rycker lite på axlarna: ”Och vem är jag att göra något åt det?” Om Åsa Linderborg hade formulerat sig så att andemeningen blivit: ”Det var en rom som stal min plånbok och min mobil, mishtó”, då hade jag aldrig skrivit den här krönikan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.