Åsa Linderborg skulle kunna ha varit dissident


När jag för ett par decennier sedan började förstå att den svenska makteliten med mångkulturspolitiken och massinvandringen hade tagit ut en politisk riktning som absolut inte låg i medborgarnas intresse, såg jag det som ett dubbelt svek. Först politikerna, som inte förstod att deras vilja att ”rädda världen” var rena attentatet mot den egna befolkningen. Och sedan medierna, där journalisterna inte gjorde sitt jobb och förklarade för medborgarna vad det var som hände och vilka konsekvenserna skulle bli. När jag sedan upptäckte att det stod lika illa till i min egen stam – bland samhällsforskarna – blev det helt obegripligt.

Kunde folk inte tänka eller vad handlade det om? Eller var det så att de inte ville tänka – att det inte handlade om inkompetens, utan om blockeringar? Uppstod dessa bara av sig själva? Om inte, vem och vilka skapade dem? Och i så fall, varför gjorde de det och med vilka medel?

Begreppet kognitiv dissonans blev mig här till stor hjälp. Det är ett kraftfullt psykologiskt begrepp som inbjuder till en diskussion om hur människor bär sig åt för att uppnå kognitiv harmoni, eller kanske hur de/vi undviker att inkompatibla uppfattningar krockar med varandra. Det är frestande att gräva ner sig i dessa frågor, men det ska jag inte göra. Jag nöjer mig med att postulera att alla människor har kolliderande värderingar och åsikter – utan att ha det särskilt klart för sig.

För att visa hur det kan se ut ska jag ännu en gång använda mig av Åsa Linderborgs publicerade dagbok ”Året med tretton månader.” Hon praktiserar där fyra grundläggande förhållningssätt inför verklighetsflödet. Helt omedveten om hur dessa krockar är hon inte:

Jag kan vara både smartare och dummare i mitt privata tänkande än jag är i mina artiklar. Det ena skrivandet hänger inte alltid samman med det andra, ibland glappar det mellan insikterna, och det kan glappa så in i helvete.

Det första förhållningssättet är kommunistiskt – notera hennes ryska mellannamn – det är en politisk markering:

Åsa Natasja Linderborg, född Andersson, den 20 maj 1968. Jag tillhörde ju Sveriges sista generation ungkommunister, den som hamnade i existentiell kris och djupaste förvirring när Berlinmuren föll.

Åsa Linderborg är inte ett av ”de röda borgarbarnen”. Hon är stolt över att hennes föräldrar är arbetare, men inte bara det, utan de är också aktiva kommunister, i synnerhet hennes mamma:

Mamma gick med i Sveriges kommunistiska parti 1956, när hon fyllde 13 år låg partiboken på presentbrickan. Nu är partiet ett helt annat och mamma har förändrats i samma takt. Hon vet vad hon har gjort under alla dessa år: Hon har kämpat för sex timmars arbetsdag, lika lön för lika arbete och daghem åt alla. Hon har demonstrerat mot Vietnamkriget och Pinochet, hon har organiserat folkomröstningen mot kärnkraft, sålt Ny Dag och kampanjat mot EMU. Hon har varit folkvald för Vänsterpartiet i kommunen, landstinget, riksdagen och var en djupt respekterad ordförande i Lagutskottet. Hon har suttit nämndeman.

Det kommunistiska arvet går till och med ännu längre tillbaka: ”Berätta att mormor blev av med jobbet på Asea bara för att hon var kommunist.” Det stannar inte heller där. Åsa Linderborgs morfars far, Bertil, var med och byggde upp partiet på 1920-talet.

Hennes andra identitet är den som offentlig kulturperson, framför allt som skribent och kulturchef på Aftonbladet, en befattning som hon nu lämnat. Hon var och är fortfarande oerhört stolt över att få skriva i Aftonbladet. Den positionen, med tillhörande tankegestalt, ansluter till hennes kommunistiska identitet, bland annat genom att hennes far läste den tidningen. Arbetarna läste Aftonbladet, tjänstemännen Expressen. Åsa Linderborg skriver att Aftonbladet var både pappans och arbetarnas universitet. För mig producerar Aftonbladet och Expressen i det närmaste utbytbar skräpjournalistik, vilket inte hindrar att där finns en och annan bra journalist. Inte så för Åsa Linderborg, inte alls. Hon lägger sitt kommunistiska klassperspektiv på Expressen och gränsen till konkurrentblaskan är knivskarp.

Jag har funderat på om Åsa Linderborg märker när hennes kommunistiska identitet krockar med hennes kulturarbetaridentitet, som nedan – där hon bemöter sin pappa när han säger något om kriminalitet bland invandrare. Hon noterar plågsamt klasskillnaden mellan sig och sin pappa, men jag tror inte hon förstår vilket svek hon gör sig skyldig till, när hon avfärdar honom med just det mantra som kulturarbetare, med rätt att vistas på den offentliga arenan, använder sig av.

Vad svarade jag honom där jag satt i en dyr blus, med nya skattelättnader och en frasfärsk doktorsexamen i historia? Jag sa att alla vill göra rätt för sig. Att de flesta invandrare jobbar hårdare än många svenskar. Att 98 procent av dem aldrig begått något brott och att det främst är de som råkar ut för rån och överfall. Att kriminalitet har att göra med klass och fattigdom, inte kultur och etnicitet. Att Sverige är rikt, vi har råd.
Jag lät pappa förstå att han inte bara hade fel utan han gjorde också fel som sa det han tyckte och tänkte.

Hade Åsa Linderborg istället kopplat in sitt intellekt, hade hon förmodligen varit kapabel att själv göra dessa invändningar:

  • Nej, alla vill inte göra rätt för sig.
  • Kanske de flesta invandrare arbetar hårdare än de flesta svenskar, men hur vet man det?
  • Högst tveksamt att invandrare råkar ut för fler rån och överfall än svenskar. Preciseras påståendet till att det är vanligare att svenskar överfaller invandrare än tvärtom, så är det provokativt osant.
  • Att 98 procent av dem aldrig begår något brott, är osant. Det är heller inte sant för svenskar. Det är bara något hon drar till med. Enligt senaste Brå-rapporten om invandrares brottslighet (2005:17) är mellan 17,5 och 26,3 procent utrikes födda från Afrika och Mellanöstern brottsmisstänkta under en femårsperiod.
  • Att kriminalitet har att göra med klass och fattigdom, inte med kultur och etnicitet är inte bara osant, det är ett direkt vilseledande påstående.
  • Att Sverige är rikt? Ja, den svenska staten är rik. Eller, den var åtminstone det, före corona, vilket betyder att politikerna är skickliga i att beskatta medborgarna. Emellertid, svenska kommuner är fattiga, några till och med konkursmässiga. Och folket är djupt skuldsatt, i synnerhet när det gäller bostadslån.

Här kolliderar Åsas kommunistiska identitet med hennes kulturarbetaridentitet, men hon ser det inte. Hon tycker det är ok att inte bara tala om för sin pappa att han har fel utan också att han gör fel, när han tycker och tänker som han gör.

Åsa Linderborgs tredje identitet är kvinnans. Hon sörjer att hon under året blir övergiven av sin älskare. Hennes liv förmörkas av att hon går in i klimakteriet, av att hon åldras och ”doftar ur”, en formulering som hon sorgset upprepar. ”Jag doftar ur, som en bukett rosor som sakta torkar ihop.”

Åsa Linderborgs fjärde identitet är den intellektuelles. Till skillnad från de flesta journalister kan hon tänka. (Sarkastiskt men helt adekvat formulerat). Säkert hör det samman med att hon doktorerat i historia. Hon är därför, åtminstone ibland, kapabel att gå mot strömmen och tydligast gör hon det med sin skepsis över Metoo-drevets alla överdrifter.

Metoo börjar få något religiöst över sig, sa jag. Hashtaggen är som ett missionshus där predikanten med en hypnotisk uppsyn frågar: Är ni frälsta nu? Är ni riktigt härligt frälsta? Massans kraft skrämmer mig, kollektivet, med sitt kladd om systerskap och gemenskap som i själva verket bara är krav på disciplin.

Hon gör det också när hon inser absurditeten i att anordna en bokmässa med temat yttrandefrihet och tycka det är helt legitimt att bojkotta den lilla motvallstidningen Nya Tider. Hon inser att resonemanget inte håller:

Alla pratade om bokmässan: Ska ni åka ner eller bojkottar ni? Min åsikt är ju känd sedan länge och de flesta i sällskapet höll nog med, men där fanns så klart också de tvehågsna och
de med lite högre moral och godare värderingar. ”Trollen!” Det räckte med detta enda ord för att de skulle falla varandra i talet.
– Kan man verkligen stoppa en tidning som har statligt presstöd frän att komma till en bokmässa som har yttrandefriheten som portalparagraf? frågade jag. Var ska man dra gränsen, vem ska inte få komma nästa år? Vilka är ”vi” som ska ha makt att bestämma över vilka åsikter som kränker och inte kränker?

I likhet med exempelvis framgångsrika röda trubadurer som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström skäms Åsa Linderborg över att hon inte alls lever i enlighet med sina värderingar:

Jag brottas ständigt med motsättningen mellan att vara både socialist och höginkomsttagare. När jag har skrivit en artikel om ojämlikheten och hur viktigt det är att sådana som jag betalar mer i skatt, kan jag belöna mig själv med en ansiktskräm för sexhundra kronor. Min artikel blir inte mindre ärlig för det, inte mitt ansikte heller – men ändå. Den här ångesten upprepas i mig hela tiden. Jag blir aldrig fri från den, den håller på och håller på.

Åsa Linderborg skriver att hon har skuldkänslor, som ”en bulimiker som moffat i sig två semlor och en påse chips”. Hade Åsa Linderborg bejakat sin arbetaridentitet och likt många LO-anslutna arbetare, gått över till dissidenternas sida, vad hade hon då vunnit, istället för pengar, lyx och etablissemangets applåder? Det vet jag svaret på. Hon hade fått det vakna folkets hyllningar. Hon hade, som jag, kunnat öppna mailen varje morgon och mötas av uppskattning och stöd, istället för av förakt och ilska. Hon hade aldrig behövt läsa att hon har ett pris på sitt huvud. Hon hade aldrig behövt åka ut i någon förort och köpa sig en skottsäker väst.

Jag kollar hur mitt senaste inlägg på Swebbtelevision uppfattas, fyra dagar efter att det släpptes. Det har 27.827 visningar, 1603 tummar pekar uppåt och 21 tummar ner. Detta är förmodligen det bästa mått man kan få på hur politiskt vakna medborgare tar emot det man har att säga. Jag har inte öppnat andra och äldre inlägg, flera av dem har långt fler visningar, men jag är rätt säker på att de får ungefär samma uppskattning. I samhällsdebatten är detta fullständigt betydelselöst, men på ett personligt plan är det faktiskt värt rätt mycket.

Så jämför jag med Åsa Linderborg – hur pass intresserade är medborgarna av det hon har att säga, som det avspeglas på Youtube? Här bör man minnas att Youtube snarare står på Åsa Linderborgs sida än på min. Hon är en av åsiktskorridorens mest uppskattade kulturpersoner och det framgår förhoppningsvis av ovanstående resonemang, att också jag tillhör hennes beundrare.

Åsa Linderborgs siffror är inte ens i närheten av mina, vilket bör relateras till att jag bara är en bekant person för en liten grupp svenskar, medan Åsa Linderborg tillhör landets mest kända och intressanta kulturpersoner. När hon släpper en bok skrivs det om den överallt. Den säljer i jätteupplagor och översätts till många språk. Hon blir förmögen. När jag skriver en bok är det helt tyst i systemmedia och jag får vara tacksam om jag får mina tryckkostnader täckta.

Visningar Tummen upp Tummen ned för Åsa Linderborg
18222 70 17
1791 16 8
3048 24 9
1751 14 3
529 6 7
629 5 4
9247 30 5
84444 193 49
2200 17 1

Och så, mitt inlägg för fyra dagar sedan

27827 1603 21

Jag leker med tanken att Åsa Linderborgs intellekt hade spelat henne ett fult spratt, av samma slag som drabbat mig och flera andra dissidentförfattare. Hon hade mycket väl någon gång i sin karriär kunnat ”tänkt till ” på ett för etablissemanget misshagligt sätt, gått över gränsen och skrivit något som stängt henne ute från åsiktskorridoren. Då hade hon förmodligen blivit en av våra mest betydande dissidentröster, från vänster.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.