Arturo Pérez-Reverte: Kom ihåg att du är dödlig

Översättning: Stig Carlsson


Som f.d. vänsteraktivist vill jag tillägna min översättning till Stefan Löfven och den vilsna identitetsvänstern, som går med full fart framåt bland isbergen. Arturo Pérez-Reverte var år 2019 Spaniens mest lästa författare.

Kanske kan de här svåra tiderna, som vi genomlever tjäna som en tankeställare, även om jag inte är säker på det. Förr eller senare, hur hårda läxor livet än erbjuder eller påtvingar oss, så har människan till slut ett dåligt minne. Hon drömmer om att mardrömmen skall ta slut för att ibland på nytt upprepa det, som var orsak till densamma. Det har hänt och kommer att hända igen. Stundom händer det med kort frist. Det kan också ta år eller generationer. Jag är inte optimist i detta. Framför allt därför att förutom att ha läst om det i böcker har jag själv upplevt det. När du lever tillfredsställande på en lämplig plats finns det saker, som ingen behöver berätta för dig. Du har förstahandskunskap. Den är en del av din biografi. Du äger den och du minns den.

Det finns en liten affär i gamla Madrid, där jag då och då köper ett litet halvklot i glas. När man snurrar på det, framträder ett snölandskap, som i sitt inre har ett isberg och Titanic på väg att sjunka. Jag brukar ge det till vänner, som livet har gynnat med privilegier och framgång och till dem som får vara med om ögonblick av personlig och yrkesmässig succé. Den var den moderna teknikens under, säger jag, när jag överlämnar det. Fartyget var osänkbart, eller de 2 228 passagerarna trodde åtminstone det. Och att tro det ombord på ett monster av stål på 45 000 ton, som gjorde 22 knop på ett hav fullt av isberg, kostade 1 513 människor livet. Det hände för 108 år sedan, men grundprincipen är fortfarande densamma. Påminn dig själv om detta, hur bra det än går för dig och speciellt när det går bra för dig. Ha alltid i minnet, att när en romersk general hade uppnått en stor seger och defilerade i triumf i fyrspann genom huvudstaden, då fanns det en statlig slav, som höll upp en guldkrona över hans huvud och repeterade gång på gång i hans öra: ”Kom ihåg att du bara är en människa.” Kom ihåg att du är dödlig.

Även jag har en Titanic nära mig på den plats i biblioteket, där jag arbetar. Jag kan se den, medan jag skriver. Och mer än en gång under de nästan trettio år, som jag har skrivit den här kolumnen, har jag påmint om den här båten och det som den enligt min åsikt symboliserar. Det är inte bara så att varje teknisk landvinning, varje steg mot det nya bär inom sig sin egen funktionsstörning, sina speciella skavanker, sina specifika olyckor. Det är också framför allt vår glömska om grundprincipen, som ökar faran. Den intensifierar riskerna, ty när misstaget grundligt har reglerats av kosmos tillfälligheter – det finns tillfälligheter, som paradoxalt nog är orubbliga regler – har det placerat motsvarande isberg exakt på den plats på sjökortet, där vår glada båt tar sig fram. De gamla och eviga lagarna uppfylls på ett obönhörligt sätt.

Vi glömmer ofta, att världen är en farlig plats, ett fientligt landskap. När den oundvikliga påminnelsen kommer på kort, medel eller lång sikt, betalar vi ett mycket högt pris. Varje uppvaknande från vår oansvariga dåsighet, från det självbedrägeri, som vi föredrar att leva i, kostar oss drygt tusen döda på en atlantångare, 5 000 i World Trade Center, 50 000 i Pompeji, 100 000 i en tsunami och millioner i en stor epidemi eller ett världskrig. Våra far- och morföräldrar och deras föräldrar, som var mera vana vid verkligheten, visste detta perfekt. De kände till livets skörhet och handlade i överensstämmelse med denna insikt eller försökte att göra det. Den lärdom som de kunde dra av varje bakslag, av varje ondsint narrstreck av gudarna eller kosmos, var mera hållbar och varaktig. De levde med vetskapen om, att de skulle dö, och att deras väg hade otaliga omvägar.

Idag har vi emellertid bestämt oss för att leva som om vi aldrig någonsin skulle dö. Som om vi vore utom fara, vandrar vi genom världen och låtsas att vi är odödliga, och detta gör oss oförutseende. Detta gör oss snåla den dag vi måste ha ett mynt i vår ficka, ty förr eller senare kommer Karon, som forslar de döda till andra stranden av floden Estigi, att kräva oss på det myntet. Vi blir förvånade och protesterar indignerat, när det är dags att betala färjkarlen. Det handlar inte om att leva ängsligt och se existensen som ett drama, utan att naturligt vandra genom ett landskap fullt av skönhet, men också av dimhöljda och farliga platser, att röra sig mellan isbergen med den gode sjömannens hälsosamma osäkerhet och att vara förberedd på att använda livbåtarna, men även att lämna plats till de som bättre behöver dem. Kort sagt handlar det om att i all anspråkslöshet följa reglerna. Att lyssna uppmärksamt, besinningsfullt, klartänkt och medvetet till orden, som slaven viskar i vårt öra. ”Du är dödlig.” Och bara med den vissheten kommer vi att bli bättre än vi är.

Arturo Pérez-Reverte

Övers. Stig Carlsson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.