Vänster/höger – en annan tid

I dag gästas bloggen av Ingvar Nilsson.

Jag har goda vänner både i det röda och i det blå lägret. Eftersom jag hade min ungdomstid på 1940/50-talet förlagd till det illröda lägret, så borde jag ha lätt för att samtala med vänstern. Men det går ”så där”. Numera har jag lättare att resonera med folk från ”SD-sfären”, trots att jag ännu är vänster till en del.

Våra ledare sa, att vi borde bli goda internationalister. Men för att bli det måste vi först bli goda nationalister. Det var aldrig tal om att radera riksgränser. För att kunna vara ”mellan” (inter) något så måste det ju finnas folk (nationer). Genom vår nationalism skulle vi känna hur andra folk kände för sina länder. Vi reste till fredsfestivaler i olika huvudstäder inom östblocket, arrangerade av DUV (Demokratisk Ungdoms Världsfederation), och då var det noga med att bära en tyglapp med svensk flagga på bröstet. Ja, våra ledare var nationalister, och de visade också skarpt att nationalsocialismen var något annat. Husfasaderna i städer som stod värd för DUV var fullhängda med paroller om freden och den krossade fascismen.

Här är en på den tiden ofta sjungen text. Refrängen inleder:

Kära hembygd du som blir vår egen, när vi spränger kapitalets band. Allt blir vårt, fabriken, skogen, tegen, i ett fritt och starkt och lyckligt land.
Första versen: På en allt större del av moder jorden fladdrar segerfanan proletär, men vi har vårt hemland här i Norden och vår framtid ska vi bygga här. Kapitalets bojor ligger tunga över hemmets jord, men de ska bort. Även vi ska en gång kunna sjunga segerns sång om landet som blev vårt.
Refrängen
Andra versen: Enad front bland arbetets miljoner, bådar nya dagens morgonväkt. Svenska folk, du ärvde traditioner ifrån frihetshjälten Engelbrekt. Svenska folk, nu gäller det din frihet, svenska språk, vår fröjds och smärtas tolk, svenska land, vi vill att du skall bli ett lyckans land för hela Sveriges folk.
Refrängen

Melodins första takter finns med i vibrafonspelet i början av marschen Salute of Moscow. Den var även paussignal i Radio Moskva under andra världskriget.

Festivalerna beskylldes av svensk press för att vara propagandajippon. Jag tror det stämde. Men att människorna som möttes menade allvar, det tvivlade jag aldrig på. De var ju alla, utom vi svenskar, i sorg efter förlorade släktingar och vänner i andra världskriget. Idén med fredsfestivaler menar jag var av godo. Sedan, detta att värdlandet passade på att visa sin bästa sida – är inte alla stater så funtade?

Vi hyllade Stalin, vilket vi fick ångra med tiden. Men insatt i sitt sammanhang så kan jag förstå det. De fåtaliga rapporter om hans grymhet som fanns kunde våra ledare lätt avfärda som borgarpropaganda. Viktigare var att han hade fört befälet över en armé som spöade Hitler på östfronten. Gällande fulingarna bland de röda, så fanns de antagligen högst upp i pyramiden. På markplanet var det nog ärlighet som rådde. Men å andra sidan har jag ju bara min pappa och hans kamrater att beskåda. Far var för det kristna tänket om att hjälpas åt (Bären varandras bördor, och allt sånt). Och i oss ungdomar inpräntades att vara rättvisa, att göra vår plikt, och allt möjligt stort.

Visst fanns det globalism, men då i nedsättande mening. Min röda pappa sa, att kapitalismen saknar gränser, den är global. Den har sitt hemland i kassaskåpet och hjärtat i plånboken, så sa far. Det hade han kanske läst i Ny Dag.

Efter husockupationerna och studentupproret åren kring 1968 stöptes vänstern om till oigenkännlighet. Då hade jag sedan länge klivit av den politiska rörelsen. Men intresset fortsatte, nu från läktaren. 68-vänstern var helt annorlunda än min ungdoms vänster. Den var kapad av överklassens barn (Clarté?), som stöpte om den till ett forum för studier i maoismen, rödvinsvänstern som den också kallades. Storfamiljer – mitt var ditt, och ditt var mitt. Alla sorters gränser och normer skulle brytas. Såväl nation som internation slängdes på sophögen. Det vi hade lärt oss, exempelvis att nationalism var bra, då den var avstampen till internationalismen, det skulle glömmas. Både nationalism och internationalism blev nu gradvis något styggt. Det nya begreppet var globalism, som den gamla vänstern förkastat som en kapitalistisk yttring.

Långt senare, när jag blivit grön, berättade Birger Schlaug att det första miljöpartiet var den gamla högern. Den avskydde utsläpp i luft och vattendrag. Ja, den avskydde även råkapitalismen, den som inte tar ansvar, utan bara är vinstförblindad. Den gamla högern var alltså i viktiga delar både grön och en aning röd. Jag vet inte om våra ledare lurade oss medvetet, när de utmålade högern som kapitalismens eget parti. Kanske blev de själva lurade av viljor högre upp i den röda hierarkin. Detta sa våra ledare på 1940/50-talet inte ett ord om.

Så vår kamp mot det som vi trodde var det diametralt motsatta, ter sig mer eller mindre onödig. Om vi ville bekämpa råkapitalismen (som inte tar ansvar för sina handlingar) så borde vi ha vänt oss mot liberalismen i första hand, om jag inte tänker fel här.

Idag har väl begrepp som höger och vänster tappat sina betydelser. Nu har vi nationalism kontra globalism. Där slår dagens vänster följe med den globala storfinansen, medan jobbarna röstar på SD. Ja, tänk vilken scenväxling!

Ingvar Nilsson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.