Den svenska inkvisitionen


Så var det dags för ett nytt drev och en ny avrättning i svenska media. ”Rektor Hamid” skrev under pseudonym fula saker om judar och bögar på nätet för nästan tio år sedan. Men karln är ju muslim! Vad trodde man att han tyckte om judar och bögar? Har vi inte åsiktsfrihet, eller vad? De två rosenkindade DN-journalisterna som ”avslöjade” Rektor Hamid fick skryta i morgonteve. Varken utfrågarna eller de själva så mycket som snuddade vid frågan om det fanns något problem med att krossa en människa på det här sättet, i ett land som påstår sig hålla åsikts- och tryckfrihetens fana högt.

Drevet, det är vår tids inkvisition. Inte heller den här gången kommer vi att få se några av offentlighetens galjonsfigurer stå upp för åsiktsfrihetens försvar. Hur är det klyschan som felaktigt tillskrivs Voltaire låter: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”. Så här bör det kanske hellre formuleras: ”Jag avskyr din åsikt och är beredd att låta dig dö för att du uttryckt den”. I övertydlighetens namn tre tillägg:

  • Det är aldrig ok att hetsa mot en folkgrupp
  • Jag bryr mig inte om Hamid utan bara om yttrandefriheten
  • Till skillnad från många andra som skadas svårt av dessa inkvisitoriska drev, landar Hamid förmodligen mjukt. Han har en islamsk fallskärm och jag har väldigt svårt att tro att han förskjuts av den svensk-afghanska minoriteten.

Två av rektor Hamids nättexter återgavs av en upprörd reporter i SVTs Rapport. Det ena var att det var hetsande att bygga ett förintelsemuseum i Malmö – ett i sig superpolitiskt projekt. Men varför det ska byggas ett förintelsemuseum i Malmö, det måste vara fullt legitimt att ställa den frågan. Att Malmös muslimer inte gillar judar och att det har funnits en problematisk antisemitisk anstrykning ända upp i Malmös socialdemokratiska topp, det är väl känt, men inte gör man något åt det med ett förintelsemuseum. Det är bara symbolpolitik. Det andra exemplet var att Rektor Hamid skrev ”Vad tycker din gud om sodomiter i kyrkan?” Jag minns plötsligt den gamla vitsen om han som fick frågan vad hans hund gillade att bli ihjälskjuten ”Ja inte fan blev han glad”. Eller den kristna guden kanske blev glad, om han nu med Jesu hjälp hade moderniserat sina åsikter? Men dessförinnan hade han ju låtit Sodom och Gomorra gå under. Och vad sodomiterna i Sodom hade sysslat med, det är inte så svårt att räkna ut. Gud nöjde sig inte med att, som Rektor Hamid, under pseudonym uttrycka sitt ogillande.

Att ”rektor Hamid” får löpa gatlopp förvånar inte, men det skrämmer och det visar återigen upp Sverige som ett väldigt obehagligt land. Det borde också skrämma de journalister som avrättar honom. Det finns ingen som helst proportion mellan brott och straff. I dag röd, i morgon död.

Sådant här frossar medierna i. Men de höll käften om alla underliga politiska turer, efter att Estonia hade sjunkit. Alla som kunde läsa innantill förstod att det var något skumt. När de norska dykarna som skulle plocka upp kropparna inte fick göra det, därför att det skulle ge dem svåra trauman, höll min polske dykarkompis Christoffer på att trilla baklänges av pur förvåning: ”Men, det är ju sådant som de gör!”. Och när man istället för att bärga vraket skulle hälla grus över alltsammans, eller täcka det i betong. Varför det? Varför ställde inte journalister den frågan: Varför det?

Journalisterna borde ha gjort sitt jobb och därefter hade det varit dags för rättsväsendet att ta vid. Det handlade ju inte bara om det brott det innebar att smuggla vapen från det sönderfallande sovjetväldet, utan om hur man förnekade anförvanterna rätten att sörja och begrava sina döda. Alldeles oavsett om Estonia gick under efter ett attentat eller det handlade om en olycka, så borde de ansvariga för mörkläggningen få skaka galler. Vi kan väl inte ha bedragare av den kalibern vid landets roder! Men så gör man ju inte i Sverige. Maktens media håller käften. Så mycket lättare att kasta sig över Rektor Hamid!

När jag ändå är i farten med att vara upprörd så undrar jag med vilken legitimitet våra makthavare mellan åren 1961 och 2013 skänkte Tanzania 66 miljarder i bistånd. Tanzania är ett land som jag har svårt att tro särskilt många svenskar ens kan peka ut på en blindkarta. Förstår folk hur mycket en miljard är? Och 66 miljarder! Tänk dig 66.000 enkronor och byt sedan ut varenda enkrona mot en miljon kronor.

Och ingen kan peka på att något blev just bättre i Tanzania. Tage Erlanders och Olof Palmes argumentering var så generande enkel som att lika väl som det höga skatteuttaget i Sverige skulle gagna de mest utsatta så skulle den rika världen betala för den fattiga världens utveckling.

Timbro finansierade för några år sedan en reportageresa för Carl-Vincent Reimers och Eric Luth, som för Smedjan skrev om biståndet under rubriken: ”Så blev Tanzania Sveriges kelgris”.

Ur ingressen kan saxas: ”Avsiktligt gick pengarna till en socialistisk ekonomi där bönder tvångsförflyttades och det nya systemet orsakade fattigdom och ekonomisk kris.”

Ledarskribenten Per Gudmundsson skrev i Svenska Dagbladet att ”vi borde skämmas”. Journalisten Bengt G. Nilsson konstaterar på sin blogg under rubriken ”Sextiosex biståndsmiljarder rakt ner i slasken” att biståndet inte gjorde någon nytta utan snarare tvärtom, det bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980. Visst, det var socialdemokraterna som under stort smusslande skänkte bort pengarna, men det är värt att notera att vi hade borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982. De inte ens försökte sätta stopp för miljardrullningen.

Nu ska Tanzania få ännu mera pengar. Under perioden 2020-2024 får de tre miljarder. Det gick som sagt inte bra under den förra perioden. Och så här beskrivs tillståndet nu i landet:

De senaste åren har det politiska styret blivit mer auktoritärt, ekonomin har försvagats och fattigdomen minskar inte i samma utsträckning längre. Utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati går åt fel håll i Tanzania. Nära hälften av landets drygt 57 miljoner människor lever under den internationella fattigdomsgränsen.

Och med den här bleka motiveringen får landet ytterligare tre miljarder: ” Utvecklingssamarbete syftar till att minska fattigdomen, stärka demokratin och öka respekten för mänskliga rättigheter.”

Framför datorn, med uppkavlade armar tänkte jag fortsätta med nästa skandal och nästa politiker som aldrig ställdes till svars: Maud Olofsson och Nuon. Och därefter Annie Lööf och de afghanska unga männen. Men det kommer bara mer, som han sa som spydde i hatten.

Det är för mycket som inte fungerar. Vi som försökt stoppa dårskapen har alltför mycket inriktat oss på att just dårskapen, den politiska kompetensen, medan vi kanske borde ha ställt frågan vad det är för samhälle vi försöker rädda. Vad är det som är så bra? Det vi inte fick mista, det vi skulle värna om, det har vi redan förlorat.

På fullt allvar menar jag att Sveriges journalister är medskyldiga till de politiska övergreppen och bedrägerierna. Lika lite som politikerna ser de sig som folkets representanter. De reagerar inte ens på att politikerna tycks ha fått för sig att folkets pengar i själva verket är deras pengar. Tillsammans skapar politiker och journalister en svensk offentlighet där demokratin går i graven, allt under det att de offentliga avrättningarna av medborgare med ”fel” åsikter applåderas.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.