Läktarbeteendet

Som de flesta vet, reagerar fotgängare olika när bilisterna – som lagen föreskriver – stannar vid ett övergångsställe för att släppa över dem. Jag tycker mig kunna urskilja fyra sorter:

  1. De som med gester visar att man inte ska stanna, utan bara åka vidare, så att de i lugn och ro kan korsa gatan, utan att bli stressade av en väntande bilist. Eller så är de bara överdrivet artiga. De tycker det är fel att ”stora du” ska stanna för ”lilla jag”. Detta är inte en särskilt vanlig sort, men den finns.
  2. De som med ögonkontakt, en nick eller annan gest, visar sin uppskattning. Detta är ofta äldre personer och ett beteende som snarare är avklingande än på tillväxt.
  3. De som utan att bevärdiga den väntande bilisten ens med en blick, korsar gatan. De är i sin fulla rätt att gå, de vet om det och de vet också att de som stannar inte gör det av hygglighet utan därför att lagen tvingar dem till det. Därför finns det ingen anledning att visa sin tacksamhet. Särskilt vanligt bland unga människor, som aldrig upplevt något annat system.
  4. De som rent allmänt verkar vara förbannade på bilister och inte betraktar detta med att de utnyttjar sitt företräde som någon anledning till att röka fredspipa. Det händer att de blänger eller med någon gest visar sin ilska, men oftast är det mindre tecken det handlar om. För den bilist som sitter och följer dem med blicken är dock kroppsspråket avslöjande. Beteendet vanligare bland kvinnor än män.

Exemplen på hur samhällets lagar och direktiv resulterar i anpassningar och beteendeförändringar, kan göras hur lång som helst och jag funderar över det ibland, i synnerhet när jag ogillar eller retar mig på hur folk bär sig åt. Och givetvis tvärtom, när medmänniskor visar tillit redan i inledningen. Exempelvis finns det ett ”svenskt” beteende som jag sätter väldigt högt och också för egen del tillämpar. Det syns särskilt tydligt när man gör affärer med varandra. Ska jag sälja min bil för att köpa en ny, berättar jag för köparen vad som är trasigt eller kan vara svagheter. Jag är en ärlig och till och med lite dum svensk som inte vill luras, även om jag skulle tjäna en eller annan krona på det. Det har med självsynen att göra. Det är viktigt för mig att känna mig som schysst medmänniska. Dessutom förhindrar det att otrevliga situationer uppstår, med exempelvis en ilsken köpare som återvänder och hotfullt kräver det ena eller andra. Detta är emellertid ingenting som jag särskilt överväger utan ”så gör man bara”. På samma sätt kan jag också bli bemött, när jag köper en bil. Det kanske ska tilläggas att det självklart inte är ett specifikt svenskt beteende, men däremot vill jag hävda att det är rätt typiskt för svenskar. Utan att gå djupare in på frågan, så tror jag att detta beteende har sina rötter i den kristna moralkoden.

Som jämförelse, att vara ärlig och informativ gäller inte när man ska köpa eller sälja bil i Thailand. Varför ska man för någon som man aldrig träffat tidigare berätta sådant som är till nackdel för en själv? Det är både idiotiskt och obegripligt. Man behöver ju inte direkt luras, men man håller käften om det som kunden inte upptäcker själv.

Så finns det naturligtvis annat ”typiskt svenskt” som jag ogillar. Något jag vill lyfta fram och som jag flera gånger tidigare på bloggen varit inne på, är vad som skulle kunna kallas för läktarbeteendet. När något händer ingriper man inte utan ”tittar på”. Det gäller i högsta grad i trafiken, men jag tycker mig se det också i svenskens politiska beteende.

Under det senaste halvseklet har medborgarna fått göra en resa där politikerna genom en rad ideologiska beslut omvandlat ett etniskt homogent och ”snällt” samhälle med en arbetsam befolkning och snabb tillväxt, till ett mångkulturellt och högkriminellt samhälle som, på grund av den ökande försörjningsbördan, har en dyster ekonomisk framtidsprognos.

Var detta det samhälle medborgarna ville ha, om de i mitten av 1970-talet, då de första ödesdigra politiska besluten togs, fått se konsekvenserna? Absolut inte! Var det då ett samhälle som politikerna ville ha? Nej, lika lite som medborgarna. Till exempel ville Vänsterpartiet ha ett samhälle med öppna gränser, men de ville givetvis inte ha ett gangsterparadis. Att det ena ledde till det andra, kunde de ha förstått det? Ja, den hypotesen var möjlig att pröva. Det gick både att förutsäga och förstå att en sådan utveckling väntade Sverige, men det ville de inte, därför att ett samhälle med öppna gränser låter ju så bra. Det tycker de nog för övrigt fortfarande, i sällskap med Miljöpartiet.

Och för samtliga riksdagspartier gäller, att de kunde ha tagit reda på vad den mångkulturella ideologin skulle resultera i för samhälle. Men de ville inte. Ytterst handlar det om en konflikt mellan ideologi och förutsättningslös realpolitik, med koll på konsekvenserna. Ideologin och den framväxande godhetsretoriken tilläts styra och som ett resultat blev Sverige det djupt problematiska samhälle det är i dag.

Självklart har också de politiska besluten alltid realpolitiska konsekvenser, också de som grundas i sådant som ideologiskt ”låter bra”. Alltid, utan undantag! Riksdagsledamöter och politiska partier som inte vill inse detta borde inte kunna väljas in i Sveriges riksdag. Det handlar därvid inte om att begränsa demokratin utan om att ställa några grundläggande krav, med avseende på politikernas kompetens. Tillsätts politiker som inte har koll på konsekvenserna av politiska beslut, så går det åt helvete, och det är precis det som det både har gjort och fortfarande håller på att göra.

Varför tog det så lång tid innan medborgarna på allvar ens började reagera? Sverigedemokraterna, som utgör den politiska protestens kärna, kom inte in i Riksdagen förrän 2010 och fick då inte mer än 5,7 procent av rösterna. Man kan naturligtvis se denna sena och tveksamma reaktion som ett resultat av att partiet regelmässigt brunsmetades av medierna, men det finns också något näst intill barnsligt förtroendefullt hos svenskarna, inför både mediernas rapportering och de politiska ledarnas förmåga att styra rätt. I grunden är det samma förhållningssätt som jag ville beskriva med bilköpsexemplet ovan. En majoritet av Sveriges medborgare tror ju faktiskt fortfarande att politikerna fattar kloka beslut och att medierna, i synnerhet Sveriges Radio och SVT, ger en korrekt redogörelse för sakernas tillstånd i Sverige. Patrik Engellau säger att svenskarna är myndighetsfromma.

Inte ens när medborgarna har förstått att Sverige är på väg mot en systemkollaps, så aktiveras de. Som det heter, knyter de näven i byxfickan. Och en majoritet av medborgarna stannar kvar på läktaren. Det vore dem lika fjärran att ingripa i politiken, som att kliva in i en operationssal och försöka instruera läkare och sköterskor om hur de ska göra sitt jobb.

En majoritet av medborgarna jobbar på och lever sina liv, som om det politikerna gör inte har med dem att göra. De fortsätter att drömma om att skaffa en bättre bil, en bättre bostad, kanske ett sommarställe? De allra mest förförda bland dem tror, att den debatt och insikt som växer utanför åsiktskorridoren handlar om konspirationsteorier, högerextremism och fake news. Det skulle aldrig falla dem in att gräva lite, för att se om denna uppfattning är korrekt, lika lite som de tränar sig i att skilja mellan vad som är viktig men ihjältigen information och vad som faktiskt är skräp.

Varför accepterar medborgarna alla de offentliga lögnerna som överheten serverar? Varför behandlar de politiker och opinionsbildare, som om det bara handlade om teater? Kan det vara så att de inte förstår att den förda politiken har konsekvenser också för dem själva?

Svenskarna förstår uppenbarligen inte att de har ansvar att ingripa och byta ut dessa politiker som på grund av inkompens och vilseledande ideologiska ideal, fortsätter med omvandlingen av ett bra samhälle till ett dåligt. Varför de inte gör det, är kanske den viktigaste av vår tids politiska frågor. Möjligheten ges ju vart fjärde år.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.