Rädda Sverige?

Våra politikers kanske främsta argument för mångkultur och massinvandring är att det är berikande. Med många kulturer blir Sverige ett roligare och intressantare land att leva i. Ibland används olika länders kök som en analogi. Det är bättre med många olika goda rätter än enbart svensk husmanskost! Eller man kan jämföra med brödsorter. Den svenska sirapslimpan och knäckebrödet mår bra av kompletteringar.

Detta sätt att jämföra är vilseledande. Ett land med många kulturer är liktydigt med ett land med många problem. Gängbrottslighet, kriminella klaner och bidragsbedrägerier, för att nämna åtminstone tre av de frågor som nu står högt på den politiska dagordningen, är företeelser som tydligt kan kopplas till invandringen. Men det finns en ännu mer dramatisk fråga som ännu inte ens skymtar i systemmedia, nämligen att på sikt riskerar svenskarna att förlora kontrollen över sitt eget land. Vi blir alltså inte kompletterade, vilket den mångkulturella ideologin handlar om, utan vi blir utbytta.

Den finske systemanalytikern Kyösti Tarvainen har visat att om 45 år kommer vi etniska svenskar, om det fortsätter som i dag, att vara en minoritet i vårt eget land, i förhållande till immigranterna och deras barn. Vi kommer också att ha en betydligt högre medelålder än immigranterna – det vill säga väldigt många svenskar kommer att vara pensionärer, vilket ger ett underläge. Och om 80 år kommer muslimerna att vara lika många som de etniska svenskarna. Med andra ord: Får de politiker som nu sitter vid makten hållas, ser de till att Sverige inte särskilt länge till förblir svenskarnas land. Varför? Det enklaste och förmodligen sannaste svaret kan ges med tre ord: okunnighet, inkompetens, godhetssignalering.

Nu skulle man kunna tro att landets journalister, intelligentia och opinionsbildare satte klackarna i marken istället för i taket, men så är det som bekant inte. Så länge som media inte diskuterar detta, så får massinvandringen bara rulla på. T.o.m. oktober har Sverige i år beviljat 75 460 uppehållstillstånd.

Dock växer det folkliga motståndet. I den senaste Sifomätningen vill 19 procent av de tillfrågade att Sverige ska fortsätta ta emot lika många flyktingar som tidigare, medan 58 procent vill att Sverige tar emot färre flyktingar än i dag. Då bör man observera att Sifo och medierna använder det vilseledande flyktingbegreppet. Jag undrar hur procentsatserna hade sett ut om de istället hade använt ett neutralt begrepp som invandrare, asylsökande eller migranter. Och för att ta ännu ett steg, om de också hade förklarat att en majoritet av dessa inte alls förtjänar att betecknas med det hjärteknipande ordet flykting. Över 90 procent saknar sedan åtminstone ett årtionde passhandlingar i original. De är välfärdsmigranter, alltså människor som utan flyktingskäl söker sig till ett bättre land och därmed ett bättre liv. Om medborgarna hade detta klart för sig, hur hade siffrorna då sett ut? Och hur hade det sett ut om de hade fått veta att anhöriginvandringen är det drivhus i vilket både assistansbedrägerierna och klanerna växer?

Som jag ser det finns det tre argument för att bryta den demografiska process, som leder till ett folkutbyte:

Sverige är vårt land, det får ingen ta ifrån oss.
Sverige är svenskarnas land
Sverige blir ett sämre land

Det första argumentet låter lite barnsligt med sin stenhårda gränsdragning mellan mitt och ditt, men det är antagligen det starkaste argumentet. Även om det går att bygga upp en vacker retorik om öppna gränser och att ett land tillhör alla, så är äganderätten på riktigt. Krig handlar om detta – det är framför allt länder, territorier och mark som erövras respektive förloras. Många, kanske alla, av världens stora konflikter utgår också från äganderätt. Segrarmakterna gav Israel åt judarna efter andra världskriget, land som palestinierna ägde. Som bekant har det utlöst flera krig, dock utan att frågan lösts. Folkmord begås och inbördeskrig startar, i konkurrensen om vilka som äger och kontrollerar de territorier som vi kallar för nationer och länder.

Territoriell äganderätt handlar bokstavligen om liv och död. Därför är antagligen det största sveket den politiska klassen kan begå mot sitt eget folk, att inte säkra deras födslorätt till landet. Det finns nog ingen större förlust svenskarna kan göra, än att förlora sitt land. Jag tror faktiskt att, om man jämför med individuella förluster, så är det liktydigt med att förlora livet. Ett folk som har förlorat sitt land, har som folk förlorat sin enda riktigt oersättliga ägodel.

Det andra argumentet låter som det är ungefär samma tanke som i det första argumentet, men jag vill här lyfta fram att jordklotet i dag är fullständigt indelat i olika länder som av sina ledare, alldeles oavsett om dessa är demokrater på riktigt eller bara till namnet, försvaras med näbbar och klor. Det må vara att det ekonomiska flödet och produktionen i hög utsträckning är globala fenomen, men det gäller absolut inte för territoriell makt. Mångkultursretoriken och globaliseringsideologin har inte något fotfäste i verkligheten, när det gäller territoriell kontroll och äganderätt. När detta skrivs är Turkiet och Grekland näst intill beredda att gå i krig, därför att länderna är osams om var gränsen mellan respektive territorialvatten ska dras.

Det tredje argumentet är av ett annat slag. Medan de två första handlar om ägande och identitet, så är detta tredje resonemang sakligt, ja till och med krasst. Vilket har mänskligheten störst glädje av, Sverige som ett land befolkat av sekulariserade svenskar, eller Sverige som ett mångkulturellt land, kontrollerat och dominerat av muslimer?

Makteliten är väldigt engagerade i den så kallade Sverigebilden, det vill säga hur omvärlden uppfattar Sverige. Under efterkrigstiden var det en stolt och entydig bild: Sverige, världens modernaste land. Sverige, som den tredje vägen mellan kommunism och kapitalism. Sverige, välfärdslandet. Och sedan den i dag mer kontroversiella: Sverige, den humanitära stormakten.

Detta är den bild som våra ledande politiker av lättförklarliga skäl vill behålla, inte minst därför att när de reser runt i världen, vill de naturligtvis vara stolta över det land som de styr, inte behöva skämmas. Men det tränger fram en annan bild: Sverige det välfärdsland som havererade på grund av massinvandring. Till och med Donald Trump lyfte fram Sverige som ett varnande exempel. Sverige, ett land med bilbränder, ett förlorat våldsmonopol, gängbrottslighet, bidragsfusk, förnedringsvåld etc. (Herregud, den här listan skulle jag kunna göra nästan hur lång som helst).

Världen har i dag ungefär 190 länder. Den brittiska tidskriften The Economist mäter i ett demokratiindex tillståndet i 167 av dessa.

Ett antal småstater, från Andorra över Lichtenstein till Vatikanstaten, har lämnats utanför. Länderna delas in i fyra kategorier: fullvärdiga demokratier, demokratier med anmärkningar, hybridregimer och auktoritära regimer. År 2019 klassas 22 länder som fullvärdiga demokratier, 53 som auktoritära.

Tänk er nu att Sverige byter plats, från högsta till lägsta klassen: ”Sverige som demokrati” blir ”Sverige som religiös diktatur”. Vem har glädje av det? Ingen! Absolut ingen! Inte ens de muslimer som i dag söker sig till Sverige, därför att de tycker de egna länderna är så mycket sämre. Inte bara Sverige, utan världen blir svårare och sämre.

Det är visserligen det svagaste av argument, men det är sådant som politiker verkar reagera på: Ägna er inte bara åt det hopplösa företaget att försöka bevara den gamla Sverigebilden. Lyft också blicken och se vart er politik leder: När ni tar ifrån svenskarna deras land, så omvandlar ni också Sverige till ett skitland. Redan nu borde ni skämmas när ni rör er bland världens ledare, men om ni inte gör ett politiskt lappkast med avseende på invandringen kommer det att bli mycket värre. Också för er.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version