Partiernas makt

Söndag kväll den 12 oktober var det partiledardebatt i SVT. Jag hade inte tänkt titta, eftersom dessa strängt formelbundna ”språkspel” stämmer ner mitt humör. De politiska ledarna är skickliga i att manövrera i sin gemensamma verklighetsbubbla, men de vänder ryggen mot det Sverige som jag lever i. Nå, jag såg och jag plågades därför att:

  1. Partiledarnas allt överskuggande mål är inte att bygga/vidmakthålla ett bra samhälle utan att fånga väljare. Det viktiga för politikerna är inte ansvarstagande och kloka beslut utan att bli valda/återvalda.
  2. Debatten är indelad i fristående teman: jobben, migrationen, kriminaliteten, segregationen, klimatet etc. Dessa relateras inte till varandra. Politikerna undviker framför allt i det längsta att se att migrationen är ”alla problems moder”.
  3. Partiledarna är bundna av sina respektive politiska program och av hur de ska relatera till konkurrerande politiska partier. Aningen tillspetsat: De är ”partipapegojor”. Vissa saker måste de säga. Annat får de inte säga. De kan heller aldrig erkänna att en politisk motståndare har rätt, eller har en bättre förståelse av den politiska fråga som avhandlas.

I regeringsformen – vilket är liktydigt med Sveriges grundlag – står det att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.” Riksdagens ledamöter väljs geografiskt, de ska representera olika delar av landet. Men de ska också tillhöra ett politiskt parti, som för att kunna ta plats i riksdagen måste locka minst fyra procent av väljarna.

Allt detta är givetvis välbekant men vad som i allmänhet inte uppmärksammas är att det finns en inbyggd konflikt, eller konkurrens. Noga bestämt är det tre roller som riskerar att hamna i konflikt med varandra:

  1. Regional väljarrepresentation
  2. Partitillhörighet
  3. Individuell övertygelse

Rangordningen ovan är ingen slump. Det mest demokratiska – i den betydelse att det är den kortaste vägen till väljarna – är givetvis den regionala väljarrepresentationen. Så ser det emellertid inte ut i den svenska demokratin. I Sverige har partierna roffat åt sig hela potten. Det är mest en teknikalitet var de riksdagsledamotskandidater bor någonstans, som respektive partier vill placera på valbar plats. Och deras personliga övertygelse är med partiets ögon närmast en störning. En riksdagsledamot ska till hundra procent representera sitt parti och absolut inte något annat. Socialdemokraterna och sverigedemokraterna – förmodligen också de andra riksdagspartierna – tvingar sina kandidater till riksdagen att skriva under en lojalitetsförsäkran.

En konsekvens är att riksdagen, som enligt regeringsformen har till uppgift att kontrollera och granska regeringen, inte fungerar särskilt bra. Som bekant ingår partierna taktiska koalitioner som – när det behövs för att säkra regeringsmakten – totalt ignorerar väljarnas önskemål. Januariöverenskommelsen är inte det enda exemplet.

Nu kan man naturligtvis tänka sig att ett parti bärs fram av en folkrörelse och på så sätt har sin demokratiska legitimitet säkrad. Så var fallet med socialdemokraterna, i synnerhet på 1930-talet. Men i dag är det väl bara ett parti som har den uppbackningen. Det är inte socialdemokraterna utan sverigedemokraterna. Det är tänkvärt – för att inte skriva skrämmande – att det riksdagsparti som har den mest aktiva folkopinionen bakom sig, av de övriga partierna betraktas och påstås vara odemokratiskt, till och med fascistiskt, eftersom dess framgång beror på att de anser att massinvandringen skadar och skadat Sverige – vilket i sak är helt korrekt. Påståendet om fascism är ohederligt och djupt kränkande i dubbel bemärkelse, eftersom det ju måste ju innefatta de väljare som står bakom.

Är det så att en vald ledamot inte lever upp till partiets förväntningar, så kan han eller hon uteslutas och blir då en ”politisk vilde” i riksdagen. Partierna kan visserligen utesluta partimedlemmar men de kan inte sparka riksdagsledamöter, eftersom dessa formellt sett är tillsatta av väljarna och inte av partierna. Det är till och med så att en riksdagsledamot inte får lämna sitt uppdrag utan att riksdagen har sagt ja till det. Det finns alltså en skyldighet att stanna kvar och fullgöra sitt uppdrag, eller som det heter: En ledamot ska fritt och obundet kunna utöva sitt uppdrag.

Däremot kan partierna givetvis förhindra att misshagliga riksdagsledamöter blir återvalda. Men under den tid de tillåts sitta kvar kan de alltså följa sin inre röst, alternativt helt och fullt representera sin bygd, det vill säga sina väljare. I den meningen har politiska vildar möjlighet att fungera mer demokratiskt än sina partibundna kollegor. Tyvärr brukar de vara mest intresserade av att fortsätta att lyfta sin lön, men det händer att de utnyttjar sin frihet för att göra insatser som annars inte hade varit möjliga. Anna Hagwall uteslöts 2016 ur sverigedemokraterna, efter att hon helt korrekt i en motion ifrågasatt familjen Bonniers mediadominans. Hon skrev: ”Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media”. Det där med etnisk grupp vändes mot henne och påstods vara antisemitism. Hon fortsatte emellertid sitt arbete i riksdagen och bjöd bland annat till riksdagshuset in föreläsare över temat ”Yttrandefrihet”.

Sverigedemokraterna, och säkert också andra partier, förbjöd sina riksdagsledamöter att bevista en så dubiös föreläsningsserie. Så mycket var yttrandefriheten värd för partierna.

Att Sveriges politiska partier innehar all makt och inte drar sig för att missbruka den, visas också av hur folkomröstningar hanteras. Länder som Schweiz, Italien och Australien anordnar ofta bindande folkomröstningar. Italien hade åren 1970 – 1995 så många som 39 beslutande folkomröstningar, många på initiativ av folket. Danmark, Irland och Frankrike, har beslutande omröstningar i grundlagsfrågor.

Sverige har alltsedan 1922 och den första folkomröstningen om rusdrycksförsäljning bara haft fem nationella folkomröstningar. Den senaste var om EU-medlemskapet 1994. Observera att i Sverige är folkomröstningar inte bindande, vilket innebär att politikerna oavsett resultatet kan bestämma hur de vill hantera den politiska fråga som ledde till en folkomröstning.

Två av de folkomröstningar som anordnats i Sverige – pensionsomröstningen 1957 och kärnkraftsomröstningen 1980 – fick tre istället för två alternativ, för att säkra en önskad valutgång. Något sådant har inte förekommit i något annat västeuropeiskt land under efterkrigstiden. Forskare har varit mycket kritiska. Dessa manipulationer har framstått som en föga hedrande svensk specialitet.

Ser vi till kommunala folkomröstningar så är det ännu värre. På nittiotalet anordnades sådana i ett fyrtiotal kommuner, men i inget av fallen tillmötesgick kommunalfullmäktige önskemålen. Över 150 folkinitiativ resulterade i 15 folkomröstningar mellan 1994 och 2011. I övriga fall beslutade fullmäktige att avslå initiativet och att inte genomföra någon folkomröstning.

Observera att bindande folkomröstningar är det viktigaste korrektivet till de politiska partiernas makt. Men som sagt, inte i Sverige. Det är därför direkt konstigt att i olika klassningar av länders demokratiska system brukar Sverige hamna bland de fem första. Jag kan undra vad det är de egentligen mäter för något?

Eller, jag vet det. De trasslar till det för sig genom att bland annat ta upp ”mänskliga rättigheter”. Och nationellt har ju svenska politiker haft framgång med påståendet att den som inte tror på dogmen om människors lika värde är odemokratisk. Men kära bloggläsare, låt er inte förvillas! Hur angeläget det än är med jämlikhet, mänskliga rättigheter etc. så handlar demokrati om makt, folkets makt och ingenting annat. I Sverige innehas den egentliga makten av de politiska partier som alltmer börjar likna sekter. Det är inte demokrati.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.