Thailand och covid-pandemin

När detta skrivs, den 20 november, har Thailand sammanlagt 3.888 bekräftade fall av covid och 60 döda. Detta i en befolkning som är sex gånger större än den svenska. Ett diagram som jämför pandemin i Sverige och Thailand ser ut som nedan, varvid den röda linjen är Thailand.

Det finns bara ett till land i världen som med samma effektivitet har förhindrat pandemin och det är Nya Zeeland, men då ska man betänka att villkoren skiljer sig. Thailand är inte något avlägset öland – Kina är ett grannland och det lär vara så att den första bekräftade covid-smittade utanför Kinas gräns, var just i Thailand.

Svenska media berättar inte om hur pandemin förhindrats i Thailand, utan föredrar att lyfta fram att Thailand är en diktatur, liksom de håller viss koll på uppror – just nu är det oroligt i Bangkok. Studenter demonstrerar, både för demokrati och mot det oerhört mäktiga kungahuset. Dessa demonstrationer återkommer snart sagt varje år. Det är klart att det är önskvärt med demokrati, republik och fria val i Thailand, men just nu borde det vara mer intressant att söka besvara frågan vad Thailand gjorde, och som visade sig vara så effektivt.

När pandemin i början av året blev känd befann jag mig i Thailand, närmare bestämt i Trang, en liten stad nära men ändå utanför de stora turistorterna. Jag och min yngste sons familj bodde där i ungefär tre månader kring jul och nyår. Redan i februari, kanske rentav i januari, var risken för en pandemi känd och folk började gå med munskydd. Ganska snart sattes bemannade kontrollstationer upp till det stora köpcentrat Robinsons i Trang. Vi som gick in och ut måste sprita händerna och det kollades med termometrar mot pannan att vi inte hade feber. Snart spreds också en app – för att få gå in på Robinsons så måste man registrera sig med mobilen.

När vi i början av mars skulle flytta tillbaka till Koh Lanta, där vi vanligtvis bor, korsade vi gränsen mellan två regioner – den ena Trang och den andra Krabi. Ungefär samtidigt förbjöds thailändarna från att röra sig mellan olika regioner och det sattes upp bevakade gränskontroller. Vi tilläts att åka in i Krabi, men först efter att det kontrollerats att ingen hade feber och vi kunde visa att det var i den regionen vi bodde. Däremot tilläts vi inte att åka tillbaka till Trang, för att hämta resterande tillhörigheter i det hus vi hade hyrt och nu lämnat. Att försöka argumentera med thailändsk polis i sådana frågor är meningslöst. Antingen kan man visa papper på att man har rätt att passera regiongränsen eller så kan man inte och har man inte rätt handlingar, så hjälper inga som helst argument. Min son Frasse säger ibland att thailändarna är pappersfascister och jag är böjd att hålla med honom.

När vi därefter med färjan tagit oss vidare hem till Koh Lanta, så var vi i praktiken fångar på ön. Vi tilläts visserligen att lämna ön, men då inte ta oss tillbaka. Sedan kunde vi inte ta oss vidare från Krabi, den region som Koh Lanta tillhör, i varje fall inte om vi inte hade några papper som visade att vi hade den rättigheten – och det hade vi inte.

På semesterkobben hade det kanske funnits några fall av covid, ingen visste riktigt – det var rykten. Det hindrade inte att varenda affär införde tempkontroll och spritning av händerna innan någon tilläts gå in och köpa det nödvändiga. Också infördes utegångsförbud efter klockan åtta om kvällarna. Man fick inte heller köpa någon alkohol och alla restauranger stängdes. Några erbjöd hämtmat. Det säger sig självt att turismen tvärdog och den är lika död när detta skrivs. Den stenhårda hanteringen har haft skrämmande konsekvenser för ett land vars BNP till tjugo procent består av inkomsten från turismen, men uppenbart har detta inte bekymrat Thailands premiärminister Prayuth.

Jag hade tänkt åka tillbaka till Sverige den 15 april. Det gick inte därför att lika effektivt som Thailand hade stängt till om sina regioner, lika effektivt hade de stängt gränsen mot omvärlden. Jag misslyckades tre gånger att lämna Thailand, innan jag slutligen klarade det, i början av juni. Det fanns enstaka flyg till Europa men först måste jag ju ta mig till Bangkok.

I maj lättade bestämmelserna något, det blev möjligt för oss att åka till Trang och hämta resten av våra tillhörigheter i det hus vi hade hyrt. Jag köpte min tredje flygbiljett till Sverige och lyckades den 1:a juni komma med ett flyg mellan Krabi och Bangkok. Där tog jag in på ett hotell, i väntan på att mitt i natten få flyga till Sverige, över Wien med Austrian Airlines. Jag hade glömt att det rådde lockout i Bangkok efter klockan elva på kvällen och på hotellet hade de inte påmint mig. Det var nyöppnat och lite taffligt skött av personal som nästan inte kunde ett ord engelska. Jag misslyckades med att ta mig till flygplatsen. Ingen ville riskera ett fängelsestraff. Inte ens polisen, som jag fick kontakt med, ville skjutsa mig. Så jag blev kvar i tre dygn till i Bangkok, innan jag med ett annat flyg kunde ta mig till Sverige.

Min son frågade mig om jag verkligen hade tänkt igenom det hela – att under stort besvär och till betydande kostnad lämna ett land där covid var under kontroll och näst intill icke-existerande för att ta mig till ett land där sjukdomen löpte amok. På det hade jag väl inget riktigt bra svar, annat än att jag ville åka ”hem”.

I början av oktober i år började jag undersöka om det gick att få visum till Thailand. Nej, det fanns inga möjligheter. Men i slutet av månaden öppnades en dörrspringa för långtids-boende, som kunde uppbringa alla de papper som behövdes, inklusive ett läkarintyg på att varken lida av elefantiasis, lepra, TBC eller syfilis i tredje stadiet (jag skämtar inte, det är sant!). Kunde jag hitta en läkare som ville skriva på ett sådant intyg? Jag hade lite tur och fick det faktiskt på min vårdcentral. Sedan måste jag vara helförsäkrad mot covid, vara negativt covidtestad senast 72 timmar före avfärd, ha ett läkarintyg på att jag var ”fit to fly” plus ha ett bokat rum på ett av de specialhotell i Bangkok, inrättade för covidkarantän, där jag nu befinner mig. Sanslöst många intyg, alla på engelska, i original och underskrivna, också ett från belastningsregistret, som visade att jag var ostraffad. Jag måste också visa att jag hade en tillräcklig inkomst.

Alltnog, jag samlade ihop alla intyg, köpte flygbiljett, förskottsbetalade covidhotellet och fick verkligen visum.

Väl framme i Bangkok, tillsammans med en gles skara andra resenärer – detta var ingen flygtur som Qatar Airways tjänade några pengar på – startade nya kontroller av personal i skyddsdräkt, munskydd och visir – ungefär som jag tror att det ser ut på en svensk intensivavdelning för svårt covidinsjuknade. Alla handlingar granskades på nytt noggrant av personal i full skyddsutrustning. Hade jag missat ett enda av alla de behövliga dokumenten så hade jag antagligen inte släppts in. Att vi var farliga smittbärare stod utom allt tvivel. Nå, jag klarade även denna passage och fraktades till mitt covidhotell i specialtaxi med plexiglasskydd mellan fram- och baksäte i taxin (gissa var jag satt).

I dag är det femte dagen och det återstår nio dagar av min stenhårda karantän. Min son med familj befinner sig i en lägenhet en kvart från mitt hotell, men att de skulle få hälsa på mig, det finns inte på kartan. Maten levereras utanför dörren, varför personalen ringer på och prasslande springer bort i sina skyddskläder. Morgon och kväll måste jag rapportera min temperatur. Mitt rum städas inte under den första veckan. Det ligger tjock plast över den heltäckande mattan och också fjärrkontrollen till teven är inplastad. Jag får varken ha alkohol på rummet eller röka och det finns ingen balkong, från vilken mina virusar kan trilla ner i thailändska skallar. När jag släpps ut, så väntar dock ett rätt fritt liv, även om det fortfarande är munskyddskrav i Bangkok.

Thailändarna får betala ett högt pris för att slippa pandemin, i synnerhet de som lever av turismen. Men till skillnad från Sverige där covid utlöser skärpta restriktioner först efter att ha tagit många tusen liv, så har Thailand sluppit från pandemin. Om priset var och är för högt kan jag inte avgöra, men till skillnad från Sverige med sina pratande och handlingsförlamade politiker och myndighetschefer, så har det visat sig att diktaturens hårda nypor skyddat befolkningen. Inte så mycket snack, men djävlars vilken verkstad!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.