Expo – journalisternas kunskapsbank


Emellanåt brukar jag använda mig av en lite förenklad bild: I postmodernismens tidevarv har den levda verkligheten fått maka på sig, till förmån för verklighetens beskrivning. För journalister och opinionsbildare i Sverige är verkligheten mindre viktig än bilden av verkligheten.

Låter det som en tillspetsad formulering? Läs då de två ledande (och döda) postmodernisterna Michel Foucault och Jacques Derrida. De gick till och med ett steg längre. De påstod att verkligheten inte finns. Det enda som finns är språket. Efter 11:e septemberattackerna år 2001 frågade till exempel Derrida vad det var för skillnad mellan att köra in flygplan i skyskrapor och att låta bli att engagera sig i kampen mot aids. Fler dog ju i aids än i elfte september-dåden. Vi som tror att det finns en verklighet utanför språket, skulle aldrig kunna ställa en sådan fråga, eftersom det är ojämförbara storheter. Jag suckar – Frankrike är de förvirrade filosofernas hemland.

Utan postmodernismen skulle den vänsterextrema stiftelsen Expos verksamhet vara omöjlig. Utöver den tidskrift de ger ut i fyra nummer per år publiceras fortlöpande material på webben. Dessutom erbjuder de föreläsningspaket om nazism, nazistiska symboler, vit makt-musik, invandringens kostnader, analys av högerextremistisk propaganda och hur man motverkar rasism. Det är inte gratis. Expo vet att ta betalt och förtjänsten är god. I synnerhet säljs föreläsningar till lärare, politiker, poliser, socialtjänsten, skolelever och journalister.

Gunnar Sandelin och jag skrev om Expo under rubriken ”Expo – en fläkt av Stasi” i del två av ”Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget 2014, s. 260):

Fram träder en världsbild av gott och ont, där det onda har lokaliserats till den sfär som Expo definierar som intolerant och högerextrem. Antirasismen utgör det goda och där är Expo banerförare.

Tänk tanken att Sverige hade fört en ännu mer restriktiv invandringspolitik än exempelvis Finland. Då hade aldrig någon upptäckt hur genomrasistiska svenskarna är. Vad en antirasistisk organisation som Expo inte förstår, när de kallar rasism för ondska och ett sjukdomstillstånd, är att merparten av all den vrede som samlas under begreppet ”rasism” är en reaktion på massinvandringen, elitens vilja att omvandla det för bara ett halvsekel sedan etniskt homogena Sverige till ett mångkulturellt samhälle. 

Ur snart sagt alla tänkbara källor har Expo samlat ihop vad de själva hävdar är Nordens största arkiv över rasism. Dit vänder sig journalister när de av en eller annan anledning vill skända någon mer eller mindre offentlig person. Med stöd från Expo kan de påstå att personen i fråga är rasist, nazist etc. – välj det som är lämpligt. Det kan de göra med referens till Expos arkiv, där det finns utsagor som lyfts ur sitt sammanhang och därför kan tolkas som rasism etc. Och sedan kan de ta det stora språnget till den verklighet som egentligen inte finns och påstår att personen i fråga verkligen är nazist.

När detta första gången drabbade mig, frågade jag en erfaren jurist och vän om jag inte kunde stämma tidningen. Varför skulle jag finna mig i att det påstods något om mig, som bevisligen var osant? Det var ju rimligen ett mål som jag måste vinna! Han svarade ”Glöm det, du har inte råd. Det kostar massor av pengar som du inte har, och utgången är alltid osäker.” Han konstaterade att yttrandefriheten fungerar för journalister, också när de blåljuger och skadar människor. Men att rättvisa i det sammanhanget skulle finnas för vanligt folk med vanliga inkomster? Icke sa Nicke.

Expo har inget intresse av att samla ihop ett politiskt heltäckande material. I deras arkiv kan man inte hitta de vänsteraktivister som ”gått varvet runt” och brännmärker appropriering, till exempel att bara svarta personer kan uttala sig om vad det innebär att vara svart. Och hur de än bär sig åt, kan de föraktade vita heterosexuella männen aldrig undslippa sin vithet. Tanken är att alla, alltså inte bara etniska minoriteter, är kedjade vid sin ras. Ingen kan överskrida den egna rasen och, för den delen, inte heller sitt kön – förlåt, genus menar jag. Så här presenterar Tobias Hübinette – som påstår att han ensam är Expos grundare – sin postmoderna kurs i rasism vid Karlstads universitet:

Det är med både stolthet och glädje som jag nu kan konstatera att den svenska högskolevärldens allra första kurs någonsin som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv snart kommer att börja ges vid min arbetsplats Karlstads universitet och jag är då en av de lärare som kommer att undervisa på kursen Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier, som ges för första gången nu i höst av och vid Karlstads universitets Centrum för genusforskning.

Det handlar om hur vita människor upprätthåller samhällets rasistiska strukturer och bevakar ”vithetens privilegier”. Detta är naturligtvis rasism, men den är av ädlaste märke, eftersom den kommer från den postmoderna vänstern – det är till och med något så fint som kritisk rasforskning. Alltså ingenting för Expo att hålla rätt på.

På Flashback finns en 227 sidor lång tråd om Expo, faktiskt så lång att den kallas ”Den gigantiska tråden om Expo”.

Två smakprov:

Likt autistiska papegojor upprepar den s.k. antirasistiska rörelsen samma mantra om människosyn, värdegrund, legitimering, kollektiv skuldbeläggning, vi och dem tänkande. Tack vare deras arbete har problemen som orsakats av invandringen fått samma status i det svenska samhället, som sexualiteten i det viktorianska: alla vet att problemen finns, alla tänker på dem, men ingen pratar om dem. Man sopar det under mattan, rensar bort det ur tidningar och TV, man osynliggör, isolerar eller helt enkelt förföljer dem som försöker ställa frågor.

Det som är mest motbjudande med Expos verksamhet är att de med gudomlig hand stämplar folk som varande rasister och annat och sedan genast springer och gömmer sig bakom hörnet och vägrar debattera. Expo debatterar ALDRIG med någon. – De pekar bara finger och anklagar och den anklagade skall aldrig kunna få försvara sig. De är en åsiktspolis av STASI kaliber i en sektliknande verksamhet som för tankarna till scientologernas uppbyggnad.

Expo påstår sig försvara det demokratiska samhället mot det hot som rasismen utgör. Emellertid, rasism har i sig inget med demokrati att göra. Exempelvis betraktar Expo Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti – de påstår att SD är ”navet i svensk extremhöger”. Även om man går med på den i sak felaktiga användningen av begreppet ”extremhöger”, så kvarstår frågan på vilket sätt Sverigedemokraterna är odemokratiska. Det är inte bara så att Sverigedemokraterna självklart bejakar demokratins spelregler utan det är också det enda av riksdagens politiska partier som har en levande folkrörelse i ryggen.

Tar man sedan med yttrandefriheten i sin demokratidefinition, då blir det direkt nyspråk, när Expo påstår sig värna om yttrandefriheten. Sanningen är att de vill få folk som i deras världsbild har ”fel åsikter” att hålla käften, det är deras överordnade målsättning. För den goda saken drar de sig inte för att hacka mailkonton och läsa mail, som inte är avsedda för någon utomståendes ögon. På samma sätt med så kallade Fake News, där Expo väljer att enbart fokusera de politiska motståndarnas falska nyheter, trots att de är minst lika vanliga inom systemmedia. Inte heller ser Expo några problem med det som massinvandringen resulterat i, som asylbedrägerierna, kriminella klaner, gängbildningar, de gigantiska ekonomiska kostnaderna för bidragsförsörjda ”nysvenskar” etc.

Expo har varit skrämmande framgångsrika med sin verksamhet. Journalistkåren vördar sedan länge stiftelsen och tycks nästan tro att Expo är ett slags myndighet. Medierna är blinda för att Expo har samma uppgift som Stasi hade i Östtyskland på 70- och 80-talet, det vill säga att kartlägga och smutskasta kritiker av och motståndare till det politiska etablissemanget.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.