Demokrati á la Schweiz

Bland världens demokratiska länder intar Schweiz en särställning genom sin beslutande direktdemokrati. Superdemokratiskt och samtidigt väldigt odemokratiskt genom att kvinnorna inte fick rösträtt förrän 1971, och inte ens då i alla kantoner.

Hur kan det komma sig?

Förklaringen ligger delvis i hur den schweiziska demokratin är organiserad. De övergripande federala frågorna behandlas för sig, samtidigt som såväl kantonerna som kommunerna är självstyrande. Schweiz regering, förbundsrådet, har sju medlemmar, som är chefer för var sitt departement. De representerar vanligen en koalition med fyra olika partier, men också landets olika språkgrupper. De sju byter varje år av varandra som regeringens ordförande och de sitter ett år i taget.

Till skillnad från många andra europeiska stater har Schweiz alltså inte någon president eller premiärminister i maktpyramidens topp. Även om det låter lite konstigt ligger den reella politiska makten i maktpyramidens bas, inte i dess topp. Det är en modell för demokrati som har stark folklig förankring. Bara 14 procent av de tillfrågade ville år 1991 inskränka direktdemokratin till förmån för mer parlamentarism.

Förbundsförsamlingen med sina två kamrar är Schweiz motsvarighet till Sveriges riksdag. Där finns dels det nationella rådet med 200 medlemmar. dels Der Ständerat med två medlemmar från varje kanton, alltså 46 medlemmar. Alla är valda på fyra år. Parlamentet sammanträder bara under tolv veckor per år, så ledamöterna är inte politikerproffs utan har andra jobb vid sidan av politiken.

De 26 kantonerna har alla sina egna regeringar och parlament, som direktväljs av invånarna. Det gäller också för kommunerna, som samlas till stormöte ett par gånger per år. På kommunal nivå gör invånarna på sina håll tidvis och ofta utan ersättning insatser i den kommunala förvaltningen. Betydelsen av politiskt arbete ligger bland gemene man på en högre nivå i Schweiz än i Sverige. Direktdemokratin står inte alls i konflikt med det moderna samhällets komplexitet utan innebär tvärtom en lärande process som gör invånarna medvetna.

Om exempelvis en kanton eller en kommun inte vill släppa in kvinnorna i politiken, så kan de inte tvingas. Emellertid, 1957 togs på federal nivå ett kontroversiellt förslag som innebar att också kvinnorna skulle delta i landets försvar. Feministiska organisationer menade att det rimligen också måste medföra politiska rättigheter. Men dörren öppnades bara på glänt. I en federal folkomröstning 1959 röstade 66.9 procent av de röstberättigade männen mot kvinnornas inträde i politiken. Två kantoner släppte dock in kvinnorna, Vaud och Neuchâtel. Övriga 24 kantoner satte alltså tummen ned, men 1971 hade en majoritet accepterat kvinnornas inträde i politiken.

I kantonen Appenzell Innerrhoden, uppe i bergstrakterna i nordöstra delen av landet, infördes kvinnlig rösträtt först 1990 och då var det inget demokratiskt beslut som låg bakom, utan det var högsta domstolen som fattade beslutet. Där, liksom i ett par kantoner till, tillämpas fortfarande en direktdemokrati som går till så, att de röstberättigade en gång om året samlas på torget och röstar medelst handuppräckning.

Ett delsvar till motståndet mot kvinnlig rösträtt ligger också i att landets första konstitution från 1848 knöts rösträtten till värnplikten. Eftersom kvinnorna inte deltog i det militära försvaret av landet så skulle de inte ha rösträtt. När männen hundra år senare, 1948, firade sin Nation of brothers konstaterade kvinnorna spydigt att Schweiz var en Nation of brothers without sisters.

Männens uppfattning var inte bara att kvinnorna skulle hålla sig till rollen som hustrur och mödrar utan också att om kvinnorna engagerade sig i politiken skulle det skada solidariteten mellan kvinnorna. Kvinnor ansågs dessutom osjälvständiga och risken fanns att de skulle lyssna för mycket till landets präster. Ett annat argument var att vänsterpolitiskt orienterade kvinnor skulle ta tillfället i akt och öppna landet för kommunism. Hur som helst, ännu idag är könsrollerna tydligt mer traditionella i Schweiz än i övriga Europa.

Var det svårt att få män och kvinnor med i ett gemensamt politiskt system, så är det ännu svårare med EU. Schweiz med den politiska makten hos folket och det samtidigt både toppstyrda och odemokratiska EU, nej det går inte alls ihop. Alltsedan 1992 finns det en färdig men bordlagd ansökan om medlemskap. Politikerna vill, men folket säger nej. De säger också nej till EU:s asylpolitik vilket väckt internationell kritik. Trots detta infördes år 2012 ännu striktare asyllagar, vilka godkändes i en folkomröstning år 2013. Under hårt yttre tryck accepterades dock ett par år senare att landet skulle delta i programmet för fördelning av kvotflyktingar, enligt FN:s definition. Det starkt immigrationsfientliga partiet SVP har därefter haft stora framgångar.

Rent allmänt finns det ett motstånd mot politiska reformer. Schweizarna har bland annat röstat nej till en medbestämmandelag, en skattereform med en ny fördelningsprofil, en ny omsättningsskatt, ett statligt pensionssystem och nio månaders föräldraledighet. De har gång på gång sagt nej till större offentliga utgifter och åtaganden. Det har resulterat i att den schweiziska offentliga sektorns andel av BNP är lägst i Västeuropa. Den är bara en tredjedel så stor som den svenska.

Det finns en svensk statlig utredning från 1998 med titeln ”Att rösta med händerna”

Såvitt jag kan se är den ett enmansarbete av journalisten Björn Jerkert. Det är ingen mastodontutredning utan en mycket läsvärd redogörelse på 78 sidor. Där kan man bland annat läsa:

Om Sverige hade den schweiziska demokratimodellen skulle det år troligen ha hållits nationella folkomröstningar om det nya pensionssystemet, om avvecklingen av Barsebäck, om EMU och Amsterdamfördraget, kanske också om fastighetsskatten eller något annat inom bostadspolitiken. Men det kunde mycket väl också ha kommit folkliga initiativ som lett till omröstningar om skärpta lagar för äldreomsorgen, om högre bensinpris, om sänkningar av inkomstskatterna, om barnporr, om att bärga Estonia eller nästan vad som helst som engagerar folk. /…/

Ledarskiftet i centern skulle inte ha blivit mer än notiser i tidningarna. De politiska journalisterna hade heller inte ägnat så stort intresse åt hur många procent partierna fått i opinionsmätningarna, spekulerat om motsättningar mellan de borgerliga partierna, försökt lista ut vilka som kommer att regera ihop efter valet, porträtterat statsråd eller hårdbevakat Göran Persson och den socialdemokratiska kongressen. Det är nämligen sakfrågorna, inte personerna och partipolitiken som är intressant i Schweiz.

1968 hade Sverige samma BNP per capita som Schweiz. År 2018 landar Schweiz på 80 590 dollar per person och Sverige på 53 217 dollar, vilket ska uttydas som att Schweiz befolkning producerar varor och tjänster under ett år, till ett värde som är nästan dubbelt så stort som svenskarnas. Sett till förmögenhet har schweiziska invånare också en dubbelt så stor förmögenhet, jämfört med svenskarna.

Björn Jerkerts uppfattning är att Schweiz’ ekonomiska framgångar är förknippade med direktdemokratin. Inför varje val får medborgarna utmärkta sammanfattningar i brevlådan. Medierna håller också i sina analyser en högre klass än i Sverige.

Folket har ideligen sagt nej till förslag om skattehöjningar och därmed inte tillåtit den offentliga sektorn att byggas ut som i Sverige. Påtryckningar från lobbyister blir svårare när de inte bara ska övertyga en grupp ledande politiker utan också en folkmajoritet. Det blir inte lika lätt för olika eliter att göra upp bakom stängda dörrar.

***

Donera 10 kr till Karl-Olov Arnstberg – MediaLike betalar
Att producera en blogg med genomtänkt innehåll kostar i tid och pengar. Vill du på ett enkelt och inte särskilt kostsamt sätt visa din uppskattning, så registrera dig för MediaLike donationssystem. Då ser du hur lätt det är att använda.
Börja använd ditt nya donationskonto med Karl-Olov Arnstberg. Det är väl värt de 10 kr som du får av MediaLike som en startpremie. Att sedan fylla ditt eget donationskonto med pengar är mycket enkelt med tex Swish. Då kan du välja din egen nivå på visad uppskattning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.