Generation Villebråd


Tove Lifvendal, politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet, tillhör inte dem som har råkoll på massinvandringens konsekvenser. Men den 20:e december skriver hon en ledare som gör ont att läsa, om vår tids barn, ”generation villebråd”. Det är bara att se den skrämmande sanningen i vitögat: Vi lever i ett land där barn i sin vardag måste räkna med risken att rånas, och eventuellt också skändas. Många svenska barn kan inte längre kan röra sig fritt eller utan rädsla, och då handlar det inte främst om att akta sig för trafiken. De måste tänka sig för, så att de inte tar fram sin mobil på fel plats, och fel plats kan vara på väg hem från skolan. De måste välja kläder, så att de inte drar till sig uppmärksamheten. Inte märkeskläder, en sliten jacka istället för den fina dyrbara.

Vad Tove Lifvendal inte skriver är att det finns ett rasistiskt mönster, men inte av det slag som journalister och opinionsbildare vanligen diskuterar och varnar för. Det är som så ofta med framtidens faror och hot, de kommer från ett annat håll än där vi tror att vi måste hålla vakt. De tar oss i ryggen. Den rasism som det här handlar om är att ”ensamkommande” och barn till invandrare rånar ”svennar”. Detta är naturligtvis känt sedan länge, även om det naturligtvis till en början inte var särskilt vanligt. Själv skrev jag utförligt om det i en bok som gavs ut av Studentlitteratur år 2008: Sverige och invandringen. Peter Santesson var då min förlagsredaktör. Det är han, nu som opinionschef på Demoskop, som myntat uttrycket generation villebråd för en ungdomsgeneration som funnit sig vara oskyddat villebråd utanför hemmets väggar.

Detta är en ”tipping point”. Att barnen rånas och skändas, kan aldrig bli det ”nya normala”. Det resulterar i ”white flight” och ”gated communities”. Alla ni som suttit på läktaren eller stoppat huvudet i sanden, läs detta, som Tove Lifvendahl skriver:

I veckan slog Anna Alandh och Madeleine Adaktusson larm, projektledare respektive producent på SVT Barn. De berättar att redaktionen för SVT:s barndrama ”Jobbigt” går igenom intervjuer som görs med barn mellan 10–14 år, och att det blivit tydligt att något har förändrats: ”Genomgående är den otrygghet som många barn, framför allt unga killar, känner i samhället. De beskriver en rädsla för att bli rånade och flera av dem har varit utsatta för rån och hot. Flertalet vi pratar med känner till någon som har blivit utsatt för hot i utomhusmiljö.” (Expressen 18/12)

Det är påtagliga frihetsinskränkningar som präglar Generation Villebråd, sett till SVT Barns erfarenheter: ”Vi får ta del av ungas berättelser om hur denna otrygghet begränsar deras liv. Hur de stannar hemma fastän man allra helst vill gå ut och hänga med sina vänner. Vi pratar med unga som byter jacka till en mer sliten variant och tar fram sin äldsta mobil för att kunna gå ut i sitt närområde. Vi får berättat för oss hur barn hela tiden kollar över axeln om det skulle komma ett gäng som inte verkar vara på väg till idrottsplatsen för att spela fotboll.”

Utöver frihetsberövandet och integritetskränkningen förekommer också inslag av det som i nyhetsrapporteringen etiketteras som ”förnedringsrån”. Alandh/Adaktusson: ”Vi får berättat hur barnen blir filmade när rånen sker så att gärningsmännen kan sprida förnedringen på sociala medier. Allt för att kränka offren om och om igen.”/…/

Det finns inte en enda förälder som kommer att råda sitt barn till något annat än undergivenhet i en kritisk situation. Och när tre – fyra i en glest befolkad buss går fram och ställer sig framför den ensamma unga kommer det vara få runt omkring som vill riskera sitt liv för en mobiltelefons skull (även om det är integriteten och friheten som är det stora offret).

Håller vi oss till Svenska Dagbladet skrev den mångårige medarbetaren Thomas Gür där sin sista krönika tre dagar tidigare. Han varnade för ödesbestämda framtidsbilder och påminde oss om att framtiden inte är skriven och vi därför är herrar över vårt eget öde. Det finns ingen anledning att tappa modet.

Framtiden är öppen och det är vi som formerar den, med det vi gör och det vi väljer att inte göra. Och det finns åtskilligt som man kan göra både själv och tillsammans med andra. Ibland kan ett fåtal beslutsamma, hängivna och passionerade individer åstadkomma väldigt mycket. Bara ett par hundra nya personer som engagerar sig samhällspolitiskt för det de tror på, gemensamt och i nya former, skulle ge en oerhörd verkansgrad.

Det låter ju bra, men detta kommer inte att ske. Massinvandringen fortsätter i stort sett på samma sätt som tidigare. I år har fler än 80.000 asyler beviljas. Migrationsverkets prognos är att fram till år 2024 får landet ytterligare 300.000 migranter, och de kommer inte från Norge Tyskland eller något välordnat asiatiskt land, utan från världens sämst fungerande och våldsammaste samhällen, som Afghanistan, Somalia och Eritrea.

Detta i kombination med att de tiotusen nya poliser som socialdemokraterna utlovat till samma år, 2024, i verkligheten är omöjligt att åstadkomma. Håkan Karlberg har på den här bloggen i föregående inlägg konstaterat att polistätheten i Sverige är bland de lägsta inom EU, 205 mot genomsnittet 318 och att den politiska satsningen med tiotusen nya poliser i realiteten knappast kan bli fler än 1.500.

2022 har vi ett val, men ingenting tyder på några dramatiska förändringar av det politiska läget. Medierna driver sin vanliga agenda och Sverigedemokraterna ser ut att stanna kvar kring 20 procent. Något uppvaknande bland dem som medierna dag ut och dag lurar, kan inte skönjas, varken hos väljare, regering eller riksdagspolitiker.

2013 och 2014 gav Gunnar Sandelin och jag ut två volymer med titeln ”Invandring och mörkläggning” (båda slutsålda). Sedan dess har vi både skrivit flera böcker och i fria media i stort sett på heltid beskrivit och varnat för det samhälle som vi har i dag. Jag kan inte se att vi har haft fel på en enda betydande punkt. I dag är vi som verkar på nätet och för den ocensurerade debatten om Sveriges framtid ganska ense om att landet är på väg mot en samhällskollaps.

Det är inte skrämselpropaganda när jag som en jul- och nyårshälsning konstaterar att 300.000 fler invandrare från dysfunktionella länder och 1.500 nya poliser, det går käpprätt åt helvete!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.