Någon annanstans, en nyårsbetraktelse


Begrepp och uttryck som förnuftig, verklighetsorienterad, stå med fötterna på jorden, och att kalla en spade för en spade är alla positivt laddade. De utsäger att här handlar det om folk som inte låter sig luras på vare sig det ena eller andra sättet. Men det finns också ett annat sätt att förstå dessa begrepp, nämligen som ett överordnat mentalt tillstånd och kanske till och med som en begränsning. Den som är fotad i verkligheten är en person som vägrar att låta sig dras med in i fantasins underbara värld, någon som inte förstår att vår tillvaro ytterst sett är gåtfull och att (nästan) ingenting är så enkelt som det ter sig vid första anblicken.

Jag skriver detta så att ingen ska missförstå mitt påstående om mig själv, att jag är extremt verklighetsorienterad och förnuftstroende, som självsmicker. Jag vill inte hävda att jag är bättre än andra på att förstå verkligheten (och inte att jag är särskilt dålig på det heller) utan bara att verkligheten är det jag alltid söker mig till. Här finns ett ännu starkare ord, nämligen sanning. Jag är alltid är på jakt efter sanningen – men i övertydlighetens namn, jag vill inte hävda att jag är bättre på hitta den, än någon annan.

En invändning som någon kanske gör är att jag skriver romaner, det vill säga uppdiktade berättelser. Så är det, jag drar mig inte ens för att skriva poesi. Men för mig är skönlitteratur ett medium, ett formspråk eller vad som numera kallas för ett format, och sådana finns det många av: Reportage, foto, film, prosa, poesi, forskningsrapport, facebook, twitter etc.

Tyvärr är det så, att hur verklighetsorienterad jag än är och även om mina fötter står stadigt på jorden, så har jag inte tillgång till någon oförvanskad verklighet. Sanning och verklighet finns, men till skillnad från vilken noshörning eller kattracka som helst, så lever jag inte i någon oförmedlad verklighet utan precis som alla andra befinner jag mig alltid i en tolkning av verkligheten. Denna bubbla, ännu ett modebegrepp, är resultatet av en sociokulturell och psykisk filtrering. Hur verkligheten är konstruerad är en gåta som intresserat mig hela livet. Filosofiskt är detta omodernt, en ontologisk fråga, som jag inte ska fastna i. Men jag vill ändå ge en enkel bild, för att visa på komplexiteten.

X och Y sitter samtidigt, likadant klädda och under lika lång tid i samma myrstack. Men:

  1. Händelserna är inte identiska. Kanske är det så att myrorna tycker att X är ett större hot och fler biter honom än de som biter Y. Det kan också vara så att någon av dem sitter närmare drottningen eller äggen, och därför attackeras hårdare.
  2. Upplevelserna är inte identiska. Y är mycket smärtkänsligare än X och dessutom böjd att tolka tillvaron i termer av rättvisetermer medan Y mera lakoniskt tänker att ”shit happens”.
  3. X:s och Y:s beskrivningar av myrstacksupplevelsen är olika. Y är fantasi- och ordrik. Han kan berätta livfullt om händelsen medan X är mera saklig och ordfattig. Han säger ”Jag satt i en myrstack och fasens vad myrorna bet mig”, något mer har han inte att bjuda på.

Tänk er sedan att dessa båda personer ska enas i en beskrivning av det som skett. Då är verkligheten ännu ett steg längre bort. Ytterligare ett steg är när deras berättelse får ett eget liv. Den gemensamma berättelsen om snart sagt vilken händelse som helst kan fogas in i snart sagt vilket sammanhang som helst. Det är sådant våra medier sysslar med och när de inte längre har en tradition av, och en vilja till, att berätta sanningen, så kan det gå hur galet som helst. Vilket det gör.

Att vara verklighetsorienterad och förnuftstroende innebär inte bara att inta ett avvisande förhållningssätt gentemot trossystem och ideologier, det är också en kompass i vardagen och inte minst i arbetslivet. Jag tror inte att jag är socialt klumpig eller nödvändigtvis alltid måste pracka ”min sanning” på folk, men vet att jag ändå kan framstå som besvärlig, någon som plötsligt sätter sig på tvären. Så var det under mitt yrkesliv inom universitetsvärlden. Jag var en person man inte riktigt kunde lita på – vilket särskilt visade sig när man skulle hitta opponenter till doktorsavhandlingar. En disputationsakt är sällan ”på riktigt”. Avhandlingar som riskerar att underkännas läggs inte fram. Oppositionen är mera ett skådespel än underlag för ett godkännande respektive underkännande. Jag blev inte särskilt ofta anlitad som opponent, eftersom jag såg oppositionen som en äkta prövning, och således var en sådan som kunde peta in en pinne i det akademiska hjulet.

Det händer ofta att jag har svårt att hålla mig till spelreglerna. Ett konkret exempel från den fjortondagars karantän, som jag för en dryg månad sedan avverkade i Bangkok. För att få rätt att på Arlanda kliva ombord på flygplanet måste man bland annat uppvisa en färsk negativ covidtest. Framme i Bangkok transporteras man i specialinredd bil som en nationell säkerhetsrisk till ett säkerhetsklassat och specialinrett hotell, där man blir inlåst i ett rum under en vecka. Då träffar man ingen, inte ens den säkerhetspaketerade hotellpersonalen. Så tas ett covidtest och är det negativt får man under den andra veckan vistas på takterrassen under bestämda och snålt utmätta tider. Man behandlas fortfarande som ett hot mot rikets säkerhet. Personalen håller säkerhetsavstånd och även om man är mol allena på takterrassen så måste man ha munskydd på sig. Som jag uppfattar det, är man under den första veckan under hård kontroll, därför att det finns en liten om än reell risk. Men under den andra veckan, då är man ju garanterat en mindre risk än exempelvis all personal, som ju tar av sig skyddsutrustningen och går hem till de sina, efter jobbets slut. Den andra veckan är en ritual, en besvärjelse. Jag blir på ren svenska skitsur. Jag tål den hårda första veckan utmärkt väl, för den begriper jag mig på, men den andra veckan med sina rituella och begränsande åtbörder, den är inte grundad i en korrekt verklighetsuppfattning. Varför får jag exempelvis inte hoppa i poolen? Jag betalar ju för denna vistelse, mer än under normala förhållanden. Och varför får jag inte ens åka hiss upp till taket på egen hand utan måste eskorteras? Meningslösa begränsningar. Det är med nöd och näppe jag stävjar mig själv. Ok, jag måste följa dessa regler, annars riskerar jag att bli utvisad, men de går på kollisionskurs med den person jag är. Jag vill leva i en förnuftsstyrd värld.

Från det lilla till det stora, från mikro till makro. Människan har under hela sin existens skapat sig två världar. Den ena är den vi tillhör som ett bland många däggdjur. Vi föds, vi dör, vi kopulerar för att släktet inte ska dö ut, vi känner smärta, vi äter och tömmer tarmen, vi samlar mat, vi bygger oss skydd mot väder och vind etc. Det är den reala världen, den värld som är alldeles för begränsad för det fantastiska och unika djur som människan är.

Vi behöver också en annan värld. En värld där meningen med livet finns, där allt kan hända och där vi är odödliga. Det är en värld där blott fantasin sätter gränsen. Mera preciserat bygger vi upp ett antal fantasivärldar, att brukas efter behag och i olika sammanhang.

  1. Flyktbilden, de alternativa världar som underhållningsmedia erbjuder
  2. Den friserade bilden, med sin historieskrivning
  3. Den normativa bilden, hur världen borde se ut
  4. Det religiösa alternativet, som löser frågan om gott och ont samt erbjuder odödlighet (inga dåliga grejor!)
  5. Det politiskt ideologiska alternativet, som anvisar vägen fram till det jordiska paradiset, med sin gudomliga rättvisa och absoluta jämlikhet.

Nu är jag framme vid det jag ville kommentera, nämligen den flykt från verkligheten som är människans signum, det som antagligen mer än något annat kännetecknar vår art. Vi vill inte leva i vår djuriska verklighet, vi vill ha något annat och något mer. Vi skapar oss de alternativa låtsasvärldar vi behöver, för att slippa den bistra verkligheten. De flesta bland oss söker sig allt oftare någon annanstans.

Men, och det är anledningen till att jag skrivit den här texten, dessa alternativa verkligheter kan bara skapas i den första, den riktiga verkligheten. I vår djuriska verklighet har vi möjlighet att inte bara bygga våra fantasivärldar utan vi kan också utveckla och förbättra den riktiga världen. Det är där vi, med turboeffekt i 1700-talets upplysningstid, med de verktyg som det rationella förnuftet erbjuder, byggt upp den fantastiska riktiga verkligheten. Våra moderna bilar, flygplan och andra färdmedel är på riktigt. Det är inte i någon fantasivärld de används utan i vår ”djuriska” verklighet. Detsamma gäller för bostäder, sjukvård, mat att njuta av, ja allt det som gör att ett utvalt fåtal bland oss inte behöver leva i ”Jämmerdalen” och heller inte behöver fly till någon alternativ verklighet.

Bara det, att det gör vi ändå! Religionerna finns kvar och den religion som starkast går på kollissionskurs med vårt bekväma materialistiska liv, islam, till och med växer, och gör det snabbast. Politiker och opinionsbildare har glömt alla haverier för sina ideologiska och normativa drömsamhällen och vi är på väg mot ett haveri. De vill helst befinna sig i den normativa bilden av världen. Och underhållningsindustrin är såväl mer kompetent än någonsin i att skapa sina låtsasvärldar, och mer attraktiv än någonsin. Nu serveras den till och med i våra portabla mobiler. Våra kroppar är visserligen ohjälpligt kedjade till vår djuriska värld, men allt fler av oss tillbringar alltmer tid i våra alternativvärldar. Vi kommer att få se det ännu en gång: det är när vi föredrar att befinna oss någon annanstans som vi tappar kontrollen. Medan människor tappar kontrollen och fladdrar iväg in i sina fantasier, så stannar verkligheten kvar. Verkligheten har alltid sista ordet – utan undantag.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.