Är det sant?

En av mina vänner skickar mig bilden ovan av en originell toalettborste. Han avskyr Trump och näst intill frossar i material som visar vilket stolpskott Amerikas avgående president är. Nå, han är inte precis ensam. På rak arm kan jag inte säga någon, varken bland mina vänner eller i svensk offentlighet, som gillar Trump.

När det gäller min vän och hans Trumphat, så har han mig veterligt inga andra hang ups. Han är bevisligen supersmart och genomskådar utan några som helst problem den svenska politiska korrektheten. Det meddelar han omgivningen, utan att bry sig om att vara taktisk. Det gäller också amerikanska oskick, som vi plockar upp i Sverige. Från honom fick jag till exempel, samma dag som detta skrivs, följande klipp i mailen:

Ickebinära är personer som inte kan definiera sig som man eller kvinna, Hur många är det? I USA:s kongress får man inte längre säga mamma, pappa, son, dotter, bror och syster, eftersom de är könsbundna och kan kränka ickebinära personer. I stället måste man säga förälder, barn, syskon, se nedan från representanthusets protokoll. Nancy Pelosi, kongressens talman, har genomdrivit att följande ord är förbjudna i Representanthuset i USA, eftersom de är könsbundna:


In clause 8(c)(3) of rule XXIII, strike ‘‘father, mother, son, daughter, brother, sister, uncle, aunt, first cousin, nephew, niece, husband, wife, father-in-law, mother-in-law, son-in-law, daughter-in- law, brother-in-law, sister-in-law, stepfather, step- mother, stepson, stepdaughter, stepbrother, step-sister, half brother, half sister, grandson, or grand-daughter’’ and insert ‘‘parent, child, sibling, parent’s sibling, first cousin, sibling’s child, spouse, parent-in-law, child-in-law, sibling-in-law, stepparent, step-child, stepsibling, half-sibling, or grandchild’’.

Han skriver också att detta trams sprider sig i Sverige. I skolans värld uppmanas man att inte längre säga ”föräldrar”, utan vårdnadshavare. Vad föräldramöte skall heta är i skrivande stund obekant, vårdnadshavarmöte låter ju inte helt rätt, eller?

Min klarsynte väns intensiva avsky för Trump säger mig något om hur effektiva medierna är med att sprida bilden av Biden–Trump, som en bild av kampen mellan ont och gott, där demokratin hotas av mörkermän som Trump. Mäktiga politiska intressen, som befinner sig på kollisionskurs med varandra, reduceras till de två frontpersonerna och deras roller i maktkampen.

För egen del håller jag på Trumpsidan, men det är inte för att jag gillar Trump. Jag skulle kunna ägna mig åt att avsky Trump med samma energiska intensitet som min vän, men varför ska jag göra det? Jag bor inte i USA och vem som är president där intresserar mig inte. Som personlig vän skulle jag för övrigt varken välja den narcissistiske och gränslöse Trump eller den korrekte tråkmånsen Biden, men om jag tvingades relatera till någon av dem skulle jag antagligen välja Biden. Bara det att detta handlar ju inte om vänskap utan om politik och Trump har förstått något fullkomlig avgörande, nämligen att nationen är demokratins förutsättning.

Dessa båda presidenter representerar olika maktsfärer och jag vet ett och annat om vilka intressen som Biden, media och hela det amerikanska etablissemanget representerar. Det är de mäktiga banker och personer/dynastier som styr världen. Med sina prestigefyllda tankesmedjor och feta plånböcker styr de också det svenska etablissemanget.

Den svenska politiker som tydligast lierat sig med dessa intressen är liberalen Birgitta Ohlsson (Fredrik Reinfeldt och Anders Borg konkurrerar om andraplatsen). På Sveriges nationaldag år 2001 skrev hon en artikel i Expressen där hon attackerade nationalismen. Det är lika anmärkningsvärt att Expressen publicerade den som att Birgitta Ohlsson skrev den. Det är så provocerande att det borde ha utlöst folkliga kravaller men det gjorde det naturligtvis inte. Inte i Sverige. Ett utdrag:

Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis. Fredstanken är central inom världsfederalismen, likaså tron på internationell rätt och vårt gemensamma ansvar för att mänskliga rättigheter tillgodoses överallt. Albert Einsteins liknelse mellan nationalism och barnsjukdomar är träffande. De är bägge svåra att kurera. Vi kan vara oense om vilka medel som ska användas i kampen. Men vi vet att i bägge fallen väntar något friskare i slutändan. Världsfederationen är inte en utopi – utan ett mål för praktisk politik. Kanske är jag en naiv världsförbättrare. Men den politiker som inte vågar tro på visioner, så även avlägsna sådana, borde istället syssla med rörmokeri.

Tre år tidigare sa hon i en Aftonbladsintervju: ”Jag vill upplösa nationalstaterna. Jag tycker inte om folkhemsromantik och jag skulle aldrig fira nationaldagen.” Det hindrade inte denna politiker från att göra karriär och bli både EU- och demokratiminister. Demokratiminister – det var verkligen att göra bocken till trädgårdsmästare!

Den fråga som omedelbart infinner sig är hur ett demokratiskt styrelseskick ska kunna inrättas om vi har en världsregering. Och än viktigare: hur ska det utmanas och avpolletteras? Var finns den folkliga förankringen? Hur ska det gå till att skapa en ”världsidentitet”, så att folk i gemen tycker det är viktigare att vara världsmedborgare än nationella medborgare?

Invändningarna står som spön i backen. Om man utgår från att Birgitta Ohlsson är en normalintelligent person, så finns det bara två förklaringar. Antingen har hon en dold agenda, är budbärare åt andra intressenter än Sveriges medborgare, eller också handlar detta om något som hon så intensivt känner för, att vi kan tala om ett religiöst förhållningssätt. På religiösa övertygelser biter som bekant inga sakliga argument. Religiösa människor är kunskapsresistenta, de måste vara det.

Uppenbarligen är Birgitta Ohlsson en politiker i globalisternas smak. Finansmannen George Soros och den i EU mycket mäktige numera avlidne irländske politikern Peter Sutherland, båda uttalade globalister och antinationalister, har skrivit med Birgitta Ohlsson i svenska tidningar, och kanske också på andra ställen.

Birgitta Ohlssons karriär i svensk rikspolitik tog dock slut år 2018, efter att hon sommaren 2017 utmanat Jan Björklund om partiledarskapet för liberalerna och förlorat. Efter sin tid inom den svenska riksdagspolitiken anställdes hon av kommunikationsbyrån Prime, för att som seniorkonsult arbeta inom temat ”hållbarhet”. Vilken kompetens hon hade, som gjorde att hon fick det välavlönade jobbet är oklart. Liksom så många andra inom den politiska adeln har hon aldrig haft ett jobb utanför politiken.

I slutet av förra året rekryterades Birgitta Ohlsson till en mycket åtråvärd position vid National Democratic Institute i Washington, vars ordförande är Madeleine Albright, Bill Clintons utrikesminister på 1990-talet. I ett pressmeddelande sa hon ”Jag sticker inte under stol med att det här är ett drömjobb där jag får bidra till demokratisk utveckling i hela världen och öka kvinnors delaktighet i politiken.” Demokrati – jag undrar om hon överhuvudtaget reflekterar över begreppet och dess innehåll eller om det bara handlar om den vanliga politiska ovanan att uttala vackra och innehållslösa ord.

Jag funderar också över varför hon fått detta jobb. Svenska regeringen tillhör visserligen institutets finansiärer, men jag har svårt att tro att inte också finansmannen George Soros ligger bakom. När Hillary Clinton ställde upp i presidentvalet mot Donald Trump var George Soros en av de tio största bidragsgivarna med ungefär tio miljoner dollar och han är en av dem som i bakgrunden har mycket stort inflytande över det demokratiska partiet.

Tillbaka till Biden, som väl inte har så mycket mer gemensamt med Birgitta Ohlsson än den omöjliga kopplingen mellan antinationalism och demokrati. Det är nationerna som utgör motståndet och därför bekämpar globalisterna dem över hela världen. De kontrollerar pengarna och de kontrollerar medierna. Tänk efter, vad är det svenska medier skriver om dag efter dag, jo om Trump och hans hot mot demokratin. Vi har exempelvis inte fått någon förklaring till hans påstående om att demokraterna stulit valet, vilket ju bland annat ledde till stormningen av Capitolium.

Så får jag i ett mail förklaringen från en av mina mailkontakter. Eller, om det är korrekt vet jag ju inte, det är bara ett påstående. Men om det förhåller sig så som det påstås, trillar myntet ner och jag får återigen en bekräftelse på att varken svenska eller amerikanska medier är ett skvatt intresserade av att förhålla sig objektiva, analytiska och förklarande. Därmed hamnar strålkastarljuset på vad det handlar om:

Om rösträkningen i USA hade avbrutits kl 24 på valdagen den 3:e november 2020, så hade Trump fortsatt vara president i 4 år till. Han fortsatte få majoriteten av rösterna i de avgörande delstaterna fram till kl 3 på natten (alltså den 4:e november), men vid 4-tiden började en tsunami av röster på Joe Biden att komma in. Dessa har i efterhand påståtts vara poströsterna … men där är det något som inte riktigt stämmer. Trump-teamets alla olika juridiska angrepp på genomförandet av valet har främst gällt att de poströster som kom in för sent inte ska räknas. 

Det får mig att minnas hur den svenska rösträkningen 2018 oförklarligt ”kraschade” under valnatten och låg nere ett tag. Före nedsläckningen föreföll sverigedemokraterna gå mot 25 procent. När systemet åter kom igång hade samma partis kurva stannat av, för att aldrig stiga över 20 procent igen.

På sin blogg ger Peter Krabbe en detaljerad beskrivning av hur det gick till när röster på Trump omvandlades till röster på Biden, under rubriken ”I skuggan av en statskupp”. Peter Krabbe skriver:

Man vet nu vad som skedde, hur det skedde, vem som gjorde det och vilka som var inblandade. Personen ifråga berättar i sin vittnesutsaga att röststölden från Trump till Biden skedde under ledning av den amerikanska ambassadpersonalen och på ”Pescara facility” vid Leonardo SPA och man använde sig av ”military grace cyber warfare encryption capabilities” för att överföra ”switched votes” från militära satelliter of Futino Tower till Frankfurt. Allt är kartlagt i detalj.

Detta vänder ju helt upp och ner på vad vi får veta av våra medier, i den mån de ger några förklaringar alls. Är det sant, att det är så här det förhåller sig? I sådana fall har ju Trump rätt, demokraternas seger är inte bara en stöld utan också ett generalangrepp på den amerikanska demokratin.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.