Försvarstal för en dåre


I arbetet på min kommande bok PK-folket, som innehåller politiska porträtt av de offentliga personer som bygger murarna kring och vidmakthåller den svenska åsiktskorridoren, har jag kommit fram till Daniel Poohl, som för mig är en okänd journalist. Det som gör att jag vill ha med honom i PK-folkets persongalleri är, att han alltsedan år 2006 är VD för den Stasiliknade svenska underrättelseorganisationen Expo – det bär mig emot att kalla den för tankesmedja. Han var också fram till år 2019 chefredaktör för tidningen med samma namn. Nu är han ansvarig utgivare och Anna Fröjd är chefredaktör.

I sitt sommarprogram den 6 augusti 2015 i Sveriges Radio säger Daniel Poohl att det som gör honom mest förbannad är det som antas om honom som person. Han säger att det värsta är när man utgår från hur man vill att människor ska vara, inte hurudana de faktiskt är. Han syftar därvid givetvis på rasism och fördomar mot invandrare, men jag tänker att det ju är just så jag har blivit behandlad av Expo. De vill placera in mig i rollen som högerextremist, nazist etc. De är totalt ointresserade av vem jag faktiskt är. Och det gäller inte bara mig utan det gäller generellt för hur Expo under Daniel Poohls ledning kartlägger och skändar politiska motståndare. Bland annat har Expo beskyllt Swebbteve för att liera sig med vikt makt-rörelsen och ett av bevisen för detta är att jag varit aktiv i Swebbteve. Om det finns någon vit makt-rörelse i dag i Sverige vet jag inte, begreppet känns som det tillhör gårdagen och framför allt den musikgenre som kopplades till vit makt. Jag vet inte det som Daniel Poohl påstår, eftersom jag inte har, och aldrig har haft, några som helst kopplingar av det slaget.

Jag är på samma linje som Daniel Poohl. Det som gör mig mest förbannad är det som antas om mig som person – när sådana Stasifigurer som Daniel Poohl beskriver mig, inte som den jag är, utan som den han vill att jag ska vara.

Det finns personliga skäl till att jag avskyr Expo och ibland undrar jag om jag hade tyckt lika intensivt illa om dem, även om de inte hade ljugit om mig. Jag tror faktiskt det. Men jag startar där, i det personliga.

Om mig skriver Daniel Vergara vid Expo år 2017 under rubriken ”Varnar för den ”vita rasens” undergång – bjuds in till riksdagen av utesluten SD-ledamot”.

Han varnar för den ”vita rasens” undergång, har spridit antisemitiska konspirationsteorier och hyllas av nazister. Idag föreläser han i riksdagen, inbjuden av en utesluten SD-ledamot. /…/ Under tisdagen arrangerar hon ett seminarium på temat yttrandefrihet med etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg, som även han spridit antisemitiska myter. Karl-Olov Arnstberg har tidigare varit professor vid Stockholms universitet och var under tidigt 90-tal en återkommande debattör i den svenska samhällsdebatten. Under senare tid har han växt fram som en av den svenska extremhögerns nya favoriter. Trots att han sprider idéer som Sverigedemokraterna menar att man tar avstånd ifrån har han lyfts fram i närstående miljöer till partiet. Han har medverkat i den SD-vänliga satsningen Swebb-tv som drivs av Jan Sjunnesson, tidigare chefredaktör för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden. Samma tidning har också publicerat en gillande recension om hans bok ”Romer i Sverige”. Arnstberg har på sin blogg skrivit att judiska intellektuella har en ”dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni”.
”Jag startar med att i giftskåpet rota rätt på temat judar. Inom vissa politiska läger är det i dag helt ok att vara kritisk mot Israel och israelisk politik men att kritisera judar är fortfarande tabu och liktydigt med fördomar och rasism, närmare preciserat till antisemitism.”, skriver Arnstberg.
Arnstberg lyfter även fram den internationellt ökända antisemiten och rasideologen Kevin MacDonald. ”En forskare som ligger i frontlinjen för etablissemangets repression heter Kevin B. MaCdonald”, skriver han på sin blogg i april 2015. Och Arnstberg sprider själv rasideér.
”Jag skulle vilja tala om att de icke-vita rasernas intrång på vita territorier har gått mycket längre än vita människor i gemen har förstått. (…) Den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum”, skrev Arnstberg på sin blogg.
”Dogmen om allas lika värde” beskriver han som en ”torped under vattenlinjen mot den västerländska civilisationen.”, i en av flera artiklar i den högerextrema tidningen Nya tider. Karl-Olov Arnstberg har även publicerat ett gästinlägg på pro-nazistiska Motgift.
Helahälsinglands avslöjande om att Anna Hagwall bjudit in Karl-Olov Arnstberg till riksdagen har väckt reaktioner. Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, kallar seminariet för motbjudande och kräver att Hagwall ställer in arrangemanget, rapporterar Aftonbladet. Anna Hagwall slår ifrån sig kritiken. Jag tycker det är ni som har problem med det här. Ni ser antisemitism i varje buske. Ni tycker att alla är antisemiter, säger hon till Aftonbladet.

Jag är också besmittad genom att två medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen lyssnade på detta seminarium: ”Två våldsdömda nazister i Nordiska motståndsrörelsen befann sig på onsdagen i riksdagen för att lyssna på ett seminarium med Karl-Olov Arnstberg som spridit antisemitiska konspirationsteorier.”

Det är under stort inre motstånd jag slår in mitt eget namn och ”Expo” på Googles sökmotor. Jag känner ju till dessa beskyllningar sedan tidigare, men ska jag skriva om dem måste jag återge dem exakt. Dock har jag inte tillgång till Expos arkiv. Antagligen kostar det en slant, som jag aldrig i världen skulle betala, så jag vet inte om där står något mer – vilket jag inte håller för otroligt. Hur som helst, Google ger mig också länken till en bloggtext som jag inte kände till och som skrevs i juni förra året av pseudonymen ”Allas olika värde”. Titeln är ”Hur de förstörde professor Karl-Olov Arnstberg” och för att slippa tala i egen sak, återger jag den därför här, in extenso.

”Arnstberg, född 1943, var en gång professor i etnologi vid Stockholms universitet och har skrivit ett flertal böcker. Han var en flitigt anlitad föreläsare. När man söker på hans namn hittar man flera artiklar och intervjuer med honom – men de senaste åren har det varit tyst. 2008 var han fortfarande så pass accepterad att när han fyllde 65 gavs det ut en festskrift med titeln ’Olydig men snäll’:

Här framträder en orädd och självständig skribent och forskare med kortare och längre texter. Han skriver om kultur och samhälle, om arkitektur och stadsplanering, om förortskulturer och invandrarfrågor, om rasism och anpasslighet, om svenskhet och tabun.
Olydig men snäll är en bok mitt i tiden som inte väjer för opassande frågeställningar. Arnstberg är som en sten i skon på alla opportunister och ängsliga makthavare.
Exempel på kapitel i boken: Kulturellt krig zigenarnas enda chans, Postmodern rasism och Snällism gör unga till nazister.
Karl-Olov Arnstberg är professor i etnologi och författare till många böcker både inom sitt fack och till skönlitterära verk. Han är även ivrig debattör i massmedia.

Vid den tiden hade redan inbjudningarna att hålla föreläsningar slutat, något som berodde på hans bok Svenskar och zigenare utgiven 1998. (Om detta kan man läsa på hans wikipediasida). Efter att boken Invandring och mörkläggning kom ut 2013, och han skapade uppmärksamhet för den genom en helsides reklamannons i DN, var hans tid bland ’de goda’ definitivt förbi.

Han har dock inte slutat provocera för att han blivit äldre. (Inte olikt Bob Dylan, kan man påpeka, som 2012 kallade sina kritiker för ’wussies och pussies’)

De senaste åren har Arnstberg fortsatt att skriva böcker och krönikor i tidskrifter och medverkar allt som oftast i Swebbteve. Hans nya publik är nog för det mesta inte bekanta med hans en gång respektabla bakgrund. Det man kan påpeka är att Arnstberg i princip har rätt i all kritik han gör mot det han uppfattar som PK-samhället. I en recension på Arnstbergs bok Svenska tabun, utgiven 2007, skriver SVD:

Om Sverige vore en diktatur vore Karl-Olov Arnstberg dissident. Och om dissidenterna bildade en klubb skulle han inte bli medlem. Så det är inte förvånande att Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skriver en bok om svenska tabun; han har själv för vana att utmana dem, särskilt tanke- och åsiktstabun. ’Ett av de effektivaste hindren för fritt kunskapssökande är begreppet fördomar. I likhet med rasistbegreppet, så är det ett vapen mot oliktänkande’, är en typisk formulering ur hans nya bok Svenska tabun.

Arnstbergs böcker de senaste åren får inga fler recensioner utan förbigås i tystnad. Numer beskrivs Arnstberg som en ’rasist och antisemit’, en idé som verkar ha formats av Hela Hälsinglands ledarskribent Patrik Oksanen som aldrig missar chansen att sätta ordet ’antisemiten’ framför Arnstberg. (Jag råkar ha läst hans bok Skarpa Skärvor och han gör det även där. För övrigt nämner han i boken det förtalsmål som han drev mot en person som påstod att Oksanen suttit i fängelse för våldtäkt mot barn, något som sajten Samnytt trodde var ett scoop när de stötte på uppgiften i mars 2020.)

Påståendet att Arnstberg är antisemit har Oksanen knåpat ihop genom att först läsa en artikel i DN från 2015 som citerar ett blogginlägg Arnstberg har gjort, där Arnstberg kritiserar kulturmarxism. DN skriver att Arnstberg beskriver kulturmarxismen som ’en parasitär rörelse’ och knyter så an till ett antisemitiskt språkbruk.

Oksanen fortsätter med att beskriva hur Arnstberg har ’medverkat hos den högerextrema sajten Motgift’, något som inte skett, utan det är Motgift som citerat Arnstbergs text, och sedan skriver Oksanen att ’Arnstbergs åsikter om judar har lyfts av nazistiska Nordfront’.

Daniel Vergara på Expo skriver Arnstberg har på sin blogg skrivit att judiska intellektuella har en ’dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni’. Som Arnstberg dock förklarar i ett bemötande anser han det belagt att Frankfurtskolan hade en dold agenda att rasera den västerländska vita eliten.

Det är lustigt det där hur ord skapar mening. Att hävda att Arnstberg kritiserar ’judiska intellektuella’ ger en annan mening än om man skriver att han kritiserar Frankfurtskolans intellektuella. Vad gäller Frankfurtskolan så var det en nymarxistisk rörelse vars mål rent faktiskt var att vilja göra om, eller kanske förstöra, det västliga kapitalistiska samhället. Detta är ju marxismens syfte och jag skulle vilja se vilken marxist som inte håller med om det. För det andra är det oomtvistligt att många förgrundsgestalter för Frankfurtskolan var av judisk bakgrund vilket man kan se genom att klicka på namnet på Wikipediasidan om Frankfurtskolan. Arnstberg har helt enkelt rätt.

Eftersom personer som Oksanen och Expo inte kan belägga Arnstberg med felaktigheter gör de något enklare, vilket är antagandet om att den som säger A också säger B. Det är effektivt men fult spelat. Kanske gör de det för att de en gång för alla vill förhindra att Arnstbergs åsikter ska ses som respektabla. Att vara antisemit är fortfarande en av de värsta saker man kan anklagas för.

En annan anklagelse som Sydsvenskan kommer med, efter information från Expo, är en artikel i Sydsvenskan från 2018 där Arnstberg beskrivs som: öppen rasideolog och antisemit och skriver om hur judiska intellektuella har en ’dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni’ eller om ’hur den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum’. Man måste anstränga sig rätt hårt för att formulera det som ”kritik mot multikulturalism”.

Stycket om ’vita rasen’ kom från ett blogginlägg Arnstberg skrev 2015:

Nå, det var en utvikning. Tillbaka till begreppet ”den vita rasen”. I Sverige, Europa och inom den vita rasen får man inte tala positivt eller ens rent deskriptivt om den vita rasen. Jag skulle behöva göra det ibland, både som samhällsforskare och när jag pratar med mina vänner. Det går emellertid inte. Det skulle medföra att jag förlorade både läsare och vänner. Jag skulle vilja tala om att de icke-vita rasernas intrång på vita territorier har gått mycket längre än vita människor i gemen har förstått. I London blev de vita i minoritet redan år 2010 och de är i minoritet i samtliga USAs större städer. Fortsätter migrationen på det sätt som nu sker kommer de vita att utgöra en minoritet i Europa inom trettio år. Den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum.

Felet Arnstberg gör här är att använda begreppet ’vit ras’ istället för begreppet ’vita människor’. Så kan det gå. Sen har han rätt i att vita människor kommer vara i minoritet i många städer och länder – om det sedan är ett problem eller inte får någon annan avgöra.

Jag kan inte hjälpa att fundera över vad eftermälet från Arnstberg kommer bli. De som tillhör den förlorande sidan tenderar att glömmas bort, som den genialiske Christopher Jolin jag nämnt tidigare, medan Socialdemokraterna har kunnat hålla vid liv sina ideologer tack vare statyer, monument, tal och TV-program. Visste ni exempelvis att Ådalenhändelserna 1931 var i princip bortglömda tills vänstern väckte det till liv igen i slutet av 1960-talet? Skotten i Ådalen finns inte omnämnda i historieböcker på gymnasiet förrän på 1970-talet. Om detta kan man läsa i Kampen om historien: Ådalen 1931. Vad gäller högertänkare och konservativa profiler är de, tja, borta. Nån som känner till något om Gunnar Unger? Nån som kan nämna vem som var partiledare för dåvarande Högerpartiet, som Moderaterna hette 1952 – 1969?
Samtidigt har marxisten Jan Guillou har fortsatt skriva krönikor från slutet av 1960-talet och Gudrun Schyman var för övrigt med i en maoistisk kampgrupp i slutet av 1960-talet och fortsatt debattera sedan dess (om hon slutat nu kanske?). Men det är svårt att bli ihågkommen om man inte har makt, antingen den är politisk eller medial.

Arnstberg har faktiskt vissa likheter med en av Frankfurtskolans nestorer, Herbert Marcuse (1898-1979), som i slutet av 1960-talet blev en slags vis man för den nya vänstern. Först i USA och sedan rann det vidare över till Sverige. Utan Marcuse hade troligen inte vänstervågen blivit så marxistisk som den blev. Men det är en annan historia.”

När man läser en så pass utförlig och detaljerad text om sig själv, som den ovan citerade, vill man gärna komplettera och putsa lite i kanten. Det är en frestelse jag avstått från. Samtidigt, att bli jämförd med storheter som Herbert Marcuse, det är som att stå naken och parallellt få två hinkar vatten över sig, en obehaglig med isvatten och en behagligt tempererad. På sin tid läste jag Marcuse, men han blev aldrig riktigt min likör. Dock, att alls bli jämförd med en så betydande filosof, det värmer. Ska jag sedan tolka författaren som att han menar att högervågen utan mig troligen inte blivit så stark som den blev (blir), tror jag det är felaktigt. Det som driver politiken åt höger – så självklart att det är ”höger” är det visserligen inte, men OK då – det är den verklighet som politiken formar. I synnerhet den del av verkligheten som benämns ekonomi. Det avgörande är det som svenska politiker gör med skattebetalarnas pengar. Det är en självmordspolitik – förhoppningsvis för dem, innan den hunnit bli det för landet och folket.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.