Bloggläsare mitten på januari 2021


Godhetstyranniet är mycket bra. Om jag får skriva dig på näsan, skulle jag ha önskat att du tagit upp att det är en härskarteknik, när begrepp som rasism och högerextremism används för dem som är kritiska till folkvandringen från tredje världen. Kanske också att den retoriska schablonen fascism har gamla rötter inom kommunismen. Redan på trettiotalet kallade Stalin sina motståndare för fascister – och sossarna för socialfascister. En stor del av Expos arbete har gått ut på att dela upp svenskarna i å ena sidan rasister/högerextremister, alltså de som enligt rödmaktmedierna utgörs av onda människor. Samt å den andra sidan de goda som vill ha invandring och uppskattar att deras eget samhälle går under.

***

Hej! Erinrar mig vid genomläsningen av ditt senaste alster ett stycke ur ledaren hos den katolska tidskriften Signum (nr8/2020) med rubriken ”Vägen ut ur polariseringen”, undertecknad av kulturskribenten och kritikern John Sjögren. Den är delvis lite naiv och bortser från kulturmarxism och postmodernism i sin strävan att finna en väg ut ur polariseringen. Men följande stycke fann jag intressant och tänkvärt:

En teori kring sekulariseringen är nämligen att den egentligen inte inneburit att människor blivit mindre religiösa. Människan är till sin natur en religiös varelse. Det finns alltid något hon sätter högsta värde på, något hon dyrkar. Den sekulära människan har, enligt denna syn, inte blivit mindre religiös. Hon har bara börjat dyrka andra saker. Det kan vara nationen, naturen, livspartnern, den hälsosamma kroppen eller det lokala fotbollslaget.
Frågan är om inte det som främst tagit den traditionella religionens plats i dagens sekulariserade samhälle är politiken. Politiska hållningar ses som något absolut. Åsikter är heliga. Men då politiska åsikter i verkligheten varken är absoluta eller heliga uppstår detta uppskruvade tonläge för att upprätthålla skenet av dess helighet. Vad vi ser i dagens polariserade debatt är vad som händer när sådant som inte har absolut värde behandlas som om det vore av absolut värde. Dagens skyttegravsdebatt är i själva verket ett riktigt uselt religionskrig.

***

Jag läser fortfarande det mesta av det du skriver på din blogg, men har inte haft tid att bidra med några kommentarer på länge. Nu tänkte jag dock ta mig tid att kommentera en av dina texter. Det jag har att säga är egentligen inget nytt, utan tankegångar jag framfört tidigare. Men jag bedömer att dessa tankegångar förtjänar att framföras ännu en gång, med anknytning till ett av dina blogginlägg.

I ett aktuellt inlägg på din blogg (”Läktarbeteendet”, publicerat 20-11-05) ifrågasätter du ännu en gång varför inte fler svenskar reagerar på det pågående samhälleliga förfallet. Du menar att många svenskar agerar som om de satt på en läktare och tittade på något slags skådespel, vars utgång och konsekvenser inte påverkar deras egna liv.

Det finns sannolikt flera förklaringar till det du beskriver. Jag vidhåller dock något som jag påtalat i tidigare mejl till dig, nämligen följande: Det är i dagens Sverige fortfarande möjligt att skapa sig en tillvaro där man nästan helt kan blunda för de invandringsrelaterade samhällsproblemen. Det blir naturligtvis allt svårare, men det går.

För att illustrera detta räcker det att jag ser på min egen tillvaro. Sedan Corona-pandemin startade har jag ägnat väldigt mycket tid åt att hjälpa och ta hand om mina åldrande föräldrar, och jag har vistats mycket hemma hos dem. Mina föräldrar bor kvar i det villaområde där vi bodde under större delen av min uppväxt. Att röra sig i detta område är i stor utsträckning som att befinna sig i det Sverige jag växte upp i, dvs. Sverige som det såg ut för 30, 40 eller 50 år sedan.

Det är ett lugnt, välmående område, i mycket stor utsträckning bebott av etniskt svensk medelklass. Jag uppskattar att minst 80 – 85% av de boende i området är etniska svenskar. De invandrare som bor i området är i huvudsak ytterst välintegrerade andra- eller tredjegenerationsinvandrare med rötter i forna Jugoslavien eller andra syd-/östeuropeiska länder (dvs. människor som av de allra flesta uppfattas som svenskar, och som sannolikt ser sig själva som svenskar).

Jag har visserligen noterat att några invandrarfamiljer som ser ut att komma från Mellanöstern har flyttat in i området, och det händer att man ser enstaka kvinnor med slöja. Än så länge utgör dock dessa invandrare en mycket liten minoritet bland de boende, och man kan inte påstå att deras närvaro på något sätt präglar stadsdelen.

Området upplevs generellt som mycket tryggt och brottsligheten är låg. Jag har av bekanta med barn fått höra att områdets skola (där jag själv gick på låg- och mellanstadiet) fortfarande anses vara en ”bra” skola, dvs. att en stor majoritet av barnen har svenska som modersmål, att det råder hyfsad studiero, att man inte har några större ordningsproblem, och att man inte har några problem med etniska/religiösa motsättningar mellan elever.

Låt säga att du bor i ett område av den typ jag beskrivit. Låt säga att du är vuxen, medel- eller höginkomsttagare med arbete inom privat sektor, samt inte har barn i skolåldern. Och låt säga att du inte har något större intresse för politik/samhällsfrågor, och att du uteslutande tar del av nyheter via politiskt korrekt, vänsterliberal, svensk mainstream-media.

Det är då fullt möjligt att betrakta massinvandringen och alla de samhällsproblem som följt i dess spår som förhållandevis perifera och oviktiga frågor. Och det är fullt möjligt att tänka att även om invandringen möjligen lett till vissa problem, så har dessa problem i vilket fall som helst inte mycket – om ens något – med ens egen tillvaro att göra. Det är alltså, för att återknyta till din ursprungliga liknelse, möjligt att tänka och handla som om man satt på läktaren och var en åskådare.

Man ska inte heller förglömma att en inte oansenlig (och sannolikt ständigt växande) grupp människor i dagens Sverige förtjänar sitt uppehälle i det som Patrik Engellau på ”Det goda samhället” brukar benämna som ”det välfärdsindustriella komplexet eller det omsorgsindustriella komplexet”.

Stora delar av denna samhällssektor är helt beroende av fortsatt hög invandring och bristande integration för att rättfärdiga sin existens och de stora resurser de tilldelas av våra gemensamma medel. Jag tänker då t.ex. på Migrationsverket (med alla dess underleverantörer), arrangörer av SFI-undervisning, diverse ”mångkulturkonsulter” inom offentliga verksamheter, hemspråkslärare, ideella föreningar som får generösa bidrag för olika typer av ”inkluderingsprojekt” eller ”arbete mot rasism” osv.

Andra delar av det bidragsindustriella komplexet – t.ex. socialtjänsten, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan – skulle förstås existera även i ett Sverige med radikalt minskad invandring. Men ju lägre invandring vi skulle ha, och ju bättre integrationen av invandrare skulle fungera, desto mindre skulle dessa verksamheter ha att göra. I ett Sverige med kraftigt minskad invandring skulle alltså de ekonomiska anslagen till nämnda organisationer kunna skäras ner rejält, med följd att en del av de människor som arbetar inom dessa organisationer sannolikt skulle förlora sina jobb.

Man kan anta att det bland dem som arbetar inom det bidragsindustriella komplexet finns åtskilliga som (helt eller delvis) inser att Sverige, till följd av decennier av ansvarslös massinvandringspolitik, nu står inför gigantiska problem, och att landets framtid i många avseenden ser mycket mörk ut. Men samtidigt vill de inte bita den hand som föder dem. De fortsätter därför rösta för fortsatt massinvandring och multikulti-ideal, eftersom de tänker sig att sådan politik innebär att de aldrig behöver oroa sig för att förlora jobbet. Massinvandring i kombination med illa fungerande/obefintlig integration innebär ju en ständig tillströmning av nya klienter för välfärdssystemen att ta hand om. Som sagt, inga nya tankegångar, men ändå värda att påpekas ännu en gång.

Sammanställt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.