Baizuo


När debattdeltagare som ett slags trumfkort hänvisar till forskningsresultat tycker jag vanligtvis att det är en dålig argumentationsteknik, vilket kanske kan synas egendomligt eftersom jag själv är utbildad forskare och väl därför borde tycka att det är det bästa slaget av argument. Emellertid, forskning är för mig inte detsamma som resultat utan en ständigt pågående process som, idealt sett följer bestämda regler och därför levererar de mest tillförlitliga svaren, vilket inte är detsamma som ”sanningar”. För att spetsa till det så ger all forskning preliminära resultat. Mycket kommer med tiden att visa sig vara felaktigt, men framför allt ofullständigt – generaliseringar som är så sanna som det var möjligt, i deras egen tid. Anledningen är att existensen undantagslöst är så oerhört mycket större, mer komplicerad och framför allt annorlunda, än den mänskliga hjärnan klarar att förstå. Vi drar slutsatser som för det mänskliga medvetandet framstår som sanna, men det betyder ju inte att de är sanna i någon oberoende mening. På sin höjd är de kontextuellt sanna. Men låt mig ta det från början.

Forskning är en knippe metoder och regler för att upptäcka verkligheten och expandera vårt vetande. Framför allt lärs dessa ut vid universiteten. Emellertid, universitet är myndigheter som finansieras av politiker och mecenater som långt ifrån alltid förstår vad forskning är för något. De vill ha fram resultat som passar deras egen agenda. Det betyder att forskning är starkt styrd av vad de som sitter på penningpungen är intresserade av att finansiera. De vill i synnerhet inte ta risken att betala för resultatet som går på kollisionskurs med deras egna intressen. Det betyder också att universitetsledningar inte har något behov av forskare som producerar politiskt obekväma resultat, som riskerar att strypa eller minska tillgången på forskningsmedel.

Vidare, att vara forskare är ett högstatusyrke. Det betyder att forskare investerar av sin tid och sin intellektuella kapacitet för att landa i en position där de kan sola sig i omvärldens beundran. Vår tid, med sin fixering vid alla människors lika värde, lyckas på intet sätt förstöra de hierarkiska prestigesystem som undantagslöst kännetecknar alla mänskliga kollektiv. Möjligen tar de andra former, men den som avlagt en doktorsexamen är och förblir, också i omvärldens ögon, mera värd än den som med nöd och näppe klarar att gå ut grundskolan med godkända betyg. Vad mera är, att förstöra detta hierarkiska system är närmast liktydigt med kollektivt självmord.

Nu söker sig tyvärr inte bara de genuina forskartalangerna till universiteten utan där hamnar också de som i första hand bryr sig om sin egen identitet som rättänkande medborgare. Det är vid universiteten som de extrema identitetsprocesserna frodas bland studenterna: Social Justice Warriors, woke-och cancelkulturen. Jag ska inte i den här krönikan gå längre in på frågan, men detta är ett jäkla elände, helt jämförbart med när kyrkan under medeltiden och fram till upplysningstiden lade tvångströja på den spirande forskningen.

Tyvärr är det också så att den riktigt avancerade forskningen har svårt att komma till sin rätt vid universiteten. Det produceras en skrämmande mängd ointressant och totalt oanvändbar forskning, av den enda anledningen att den ger utövarna prestige. Det är till och med så att de allra bästa forskarna snöps av sina kollegor, därför att de går utanför den akademiska åsiktskorridoren och ofta också har provocerande personligheter.

Utan att förhäva mig och påstå att jag tillhör de bästa forskarna, så vet jag ändå av egen erfarenhet vad det innebär att gå på kollisionskurs med den egna disciplinen. Jag minns särskilt en replik från en man som inte var säker på att han ville läsa min bok ”Svenskar och zigenare” (1998), just därför att jag var anställd som professor vid Stockholms universitet. För honom var det en signal om att jag kunde ju inte vara en ”fri och obunden intellektuell”. Alltså, betänk detta, min professorstitel låg mig i fatet – underförstått att riktiga kännare av den romska kulturen kan inte göra akademisk karriär på det ämnesvalet.

Det var helt riktigt uppfattat, det gjorde jag inte – det var annan och mindre kontroversiell samhällsforskning som gav mig en akademisk position. Forskningen om romer var snarare en plump i protokollet – och så är det fortfarande.
Nå, jag började den här texten med att påstå att forskning inte är sanning utan följandet av ett antal metoder och regler, som garanterar att man kommer så nära sanningen som möjligt. Där ser jag exempelvis problem med klimatforskningen, som påstår att vi är på väg mot en katastrof. Det kanske är sant, men jag har inget förtroende för forskning som inte släpper fram de vetenskapliga motargumenten. Det finns ju en rad framstående klimatforskare, ofta lite äldre, som inte alls håller med. Dessutom vet vi att liknande tidigare domedagsprofetior om världens och mänsklighetens undergång, inte infriats.

Emellertid, jag vill inte bara läsa vad de tvivlande forskarna påstår, jag vill att de båda lägren ska mötas i en hederlig debatt, så förutsättningslös och vetenskaplig att den som resultat får att båda lägren enas i en gemensam uppfattning – vilket då givetvis inte är en sanning utan ett svar som utifrån nuvarande kunskapsläge är så tillförlitligt som det bara är möjligt.

Det gäller också andra infekterade samhällsfrågor, att jag vill att de båda lägren ska föra en hederlig och förutsättningslös debatt, med iakttagandet av vetenskapliga spelregler. Nu blir det problematiskt, därför att de politiskt korrekta vill ju inte tala med oss dissidenter. De betraktar oss som onda och odemokratiska – dock utan att egentligen veta vad demokrati är för något, utöver att det är ett honnörsord. Men det allra värsta: Jag och många andra dissidenter vill heller inte tala med de politiskt korrekta. Vi anser oss veta vad de tycker och vi betraktar dem, om vi är snälla, som vilseförda och, om vi är vassare i vårt avståndstagande, som godhetsreligiösa, landsförrädare och hycklare. Det är sannerligen ingen bra grund för att föra samtal. Vi är mycket riktigt två läger som näst intill hatar varandra, istället för att enas i en debatt om vad som gagnar det egna samhället och välfärden.

Det är en fråga som jag till och från tuggar på: Varför vill inte jag tala med dessa mina ”världsbildsmotståndare”? Vi har ju trots allt ett gemensamt mål, det goda samhället. Är jag så primitiv och så ”icke vetenskaplig” att jag hatar dem därför att de kallar mig och andra dissidenter vid fula namn – enligt barntänkandet: ”Den som sa’t han va’t!”. Det kanske är så att jag också lever i en sekt/bubbla som bara tar till mig den typ av kunskap och ”vetande” som accepteras av dem som tänker på samma sätt som jag? Med andra ord, jag exploaterar min forskarutbildning men är inte en bit bättre än de politiskt korrekta, utan reagerar barnsligt. Jag tycker ju att de gått intellektuellt och politiskt helt vilse, att det måste handla om oerhörda blockeringar när de inte ser konsekvenserna av sin egen ”godhet”.

Det är ovanstående funderingar som gör att jag blir tacksam över ett begrepp som en av mina bloggläsare mailar till mig. Han skriver:

Hej, läste din krönika med sorg i hjärtat. Tyvärr är det för de allra flesta svenskar viktigare att befinna sig mitt i åsiktskorridoren än att värna om sina barn. Finns det ett fegare folk där barnen är offerkycklingar på altruismens altare, där äldre som byggde upp samhället inte får syrgas, där så kallade ”nyanlända” bor bättre än värdfolket, där kraven på poliser, brandmän, körkortet, allt sänks till ulandsnivå för att behaga våra nya herrar? Vansinnet bara fortsätter, jag kan ta mig härifrån när jag inte står ut längre men det valet har de flesta inte. Dessa baizuo som inte klarar någonting alls är djupt föraktade av kineserna som ser hur de förstör sina hemländer för att kunna godhetssignalera. Sverige leder ligan så klart, tätt följt av UK och Tyskland.  

Baizuo, vad är det för något? Det är ett för mig totalt obekant ord. Han lämnar en länk till Wikipedia, där jag läser:

Baizuo ( /…/ literally White Left) is a Chinese neologism and political epithet used to refer to Western leftist ideologies primarily espoused by white people. The term baizuo is related to the term shèngmǔ, /…/ literally ”Blessed Mother”, a sarcastic reference to those whose political opinions are perceived as being guided by emotions or a hypocritical show of selflessness and empathy.
The term baizuo was apparently coined in a 2010 article published on Renren Network by user Li Shuo, entitled The Fake Morality of the Western White Left and the Chinese Patriotic Scientists /…/, initially used as a general critique of certain socialist values in the American left. No further use of the term is known until 2013, where on Chinese forum Zhihu through 2013–2015, the term evolved to criticize some people among the left who seemingly advocate for positive slogans like peace and equality to boast their sense of moral superiority, but are ignorant of real-world consequences, and utilize destructive behavior like political sacrifice and identity politics.
Substantial use in Chinese Internet culture began in early 2016, at first at MIT BBS, a bulletin board system used by many Chinese in the U.S., during the 2016 United States presidential election. Baizuo was used there to criticize the Democratic Party’s emphasis on affirmative action policies perceived as discriminating against Asians.
After the United States presidential election of 2016, the term came to be more widely used in reference to perceived double standards of Western media, as well as in relation to the tolerance of left-wing activists for manifestations of Islamism (see regressive left).

För mig var det som myntet trillade ner, eller kanske snarare som jag fick en bekräftelse på att det inte var jag som var ”galen”. Kineser på andra sidan jordklotet, som inte själva är drabbade, ser precis samma sjukdom/religion/politiska villfarelse som vi svenska dissidenter lever mitt uppe i. Om de ser samma saker som jag, så får jag också ett oberoende omdöme. Det är ungefär som om en psykiater säger ”den här patienten är galen”, men har en gnagande oro för att det kanske är han själv som är galen. Så kommer en annan psykiater från en helt annan kultur och bekräftar ”javisst, jag ser också att den där patienten är galen”.

Det lugnar mina tvivel på att jag har rätt. Det gör mig också sorgsen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.