Dubbelmoral

Ett exempel på dubbelmoral är när en kille exempelvis till en flicka säger att den kvinna han gifter sig med inte får vara klädd hur som helst. Hon får aldrig vara ensam med främmande män och hon får inte avvisa honom, när han vill ha sex. Vill han komplettera henne med en eller ett par yngre fruar, så är det han som bestämmer sådant, inte hon. Flickan tittar på förfärat på honom och konstaterar:

– Du är nog den värsta mansgris jag stött på i hela mitt liv!
– Jag är muslim.
– Åh förlåt, det visste jag inte!

Egentligen är detta inget skämt utan så här fungerar nog väldigt många feminister. De håller sig med en moral för de föraktade och attackerade vita männen och en annan moral för diverse minoriteter, som de betraktar som förtryckta, och som därför inte får kritiseras. Det blir lite löjligt när man betänker att islam är den religion som växer snabbast och att det, globalt sett, går ungefär 350 muslimer på varje svensk.

Tänk er sedan att den här tjejen i exemplet ovan undviker muslimer i sin egen vardag, i synnerhet unga mörkhyade män som ser farliga ut. Hon vill ju inte råka ut för något. Hon bor i Stockholm och om hon ser att det i en tunnelbanevagn bara är män, som hon misstänker för att vara muslimer, så väljer hon en annan vagn. Likaså, är hon sent ute en kväll håller hon koll på om det finns risk för att bli förföljd. Det hindrar inte att hon är en varm förespråkare för mångkultur. Hemma i garderoben har hon en skylt med texten ”Refugees welcome”. Hon gjorde den hösten 2015, då hon också ställde sig på Stockholms Centralstation med den. Sedan dess har hon inte använt den, men det vore ju dumt att slänga den, om det återigen skulle komma en flyktingvåg.

Som så många av sina ideologiska fränder bor hon på Södermalm, där hon har för vana att undvika hörnet av Kapellgränd och Östgötagatan, eftersom det ligger en stor moské där. Med andra ord, hon har en norm för ”vita män”, en annan för muslimer och kombinerar detta med ett beteende, som inte alls stämmer med den uppfattning om muslimer, som hon påstår sig ha.

Kommen så här långt i mina funderingar smakar jag på begreppet trippelmoral. Men jag ska inte krångla till det utan bara konstatera att denna unga kvinna dels har utvecklat en dubbelmoral eller kognitiv dissonans, som hon sorgfälligt upprätthåller genom att hålla isär de ”semantiska fält”, som riskerar att kollidera. Detta kompletterar hon med att hyckla, det vill säga hon vill absolut inte angripa islam, men i sitt praktiska beteende gör hon det. Wikipedia har en koncis definition: ”En hycklare eller hypokrit predikar om en särskild tro, religion eller livsstil, utan att själv följa eller tro på det personen själv förespråkar.”

Det som utlöser dessa funderingar är att feministikonen Nina Björk, som på nittiotalet gav ut ”Under det rosa täcket”, såld i hundratusen ex., ganska nyligen mottog det kontroversiella Leninpriset. Motiveringen lyder:

Under mer än 25 år har Nina Björk uthålligt, djuplodande och med knivskarpt logisk pedagogik ur feministiskt och marxistiskt perspektiv i sin kritik analyserat och dissekerat de grundläggande existentiella villkoren i vår nyliberala civilisation och de ideologiska försvaren för denna. Samtidigt har ingen hårdare än hon dessutom diskuterat och ifrågasatt de egna feministiska och socialistiska fundamenten för denna sin civilisationskritik. Som journalist och filosof har kritiken av vår tids strävan efter en lycka grundad på kapitalismens evigt stegrande tillväxt, konsumtionsjakt och resursslöseri ständigt fördjupats och med allt starkare röst krävt att en annan värld nu måste vara möjlig. Vid randen av vår civilisations möjliga utplåning och självförstörelse visar hon på drömmen om verklig frihet och jämlikhet som en avgörande fråga för mänsklighetens överlevnad och framtida existens.

Vilket blaj! Alla kommunistiska statsskick som jag känner till har gett blanka fan både i medborgarnas drömmar om verklighet frihet, som friheten i sig. Och Lenin, när det gäller att mörda, plåga och ha ihjäl folk så slår han tillsammans med sina ideologiska ättlingar Stalin och Mao eventuella konkurrenter med hästlängder. Det viktigaste för honom verkade vara att ha ihjäl folk, inte vilka som strök med. Det enda riktigt bra han gjorde, var att själv dö i unga år.

En liten påminnelse, särskilt riktad till dessa vänsterpersoner som ser nazister och rasister i varenda buske: De första fria valen i rysk historia ägde rum den 25 november 1917 och bolsjevikerna led ett förkrossande nederlag. De fick 168 platser mot nästan 400 för ett annat parti, de socialistiska revolutionärerna mensjevikerna, som var mer moderata och demokratiska. Lenin upplöste omedelbart den konstituerande församlingen och upprättade proletariatets diktatur. Alla fri- och rättigheter upphävdes, även tryckfriheten och strejkrätten. Politiska partier förbjöds. Lenin betraktade samtliga motståndare, både till höger och vänster, som folkets fiender eller kontrarevolutionärer. Han bildade en ny hemlig polis, Tjekan. Lenin sa: ”Vi ska bedriva hänsynslös massterror”. Tjekan rekryterades bland kriminella och sämsta sortens människor. På sex veckor utförde de 50.000 mord. Ingen lag, ingen rättvisa. Det gällde att gå längre än att bara avrätta skyldiga. Som en åklagare formulerade det: ”Avrättning av oskyldiga gör ett långt större intryck på massorna”.

2013 tackade författaren Susanna Alakoski nej till Leninpriset, eftersom hon inte ville förknippas med ”totalitära ideologier eller regimer”. Så tänkte varken Mattias Gardell, Jan Guillou, Sven Wollter, Göran Therborn, Maj Wechselmann, Roy Andersson, Stefan Jarl, Mikael Nyberg, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Mikael Wiehe eller Kajsa Ekis Ekman som alla har fått sina pengar för att hedra Lenin. Saga Malm gör för DN:s räkning en devot intervju där Nina Björk förklarar:


– Hur känns det att få Leninpriset?

– Bra, det var en fin motivering och en stor summa pengar.

– Hur resonerade du kring priset när du tackade ja?

– Jag tänkte att jag ju inte är leninist och jag har ganska nyligen skrivit en bok om en av Lenins tidiga och skarpa kritiker, Rosa Luxemburg, vars omdöme jag ofta delar. Så jag gick in på hemsidan och kollade kriterierna för att man ska få priset och de är att man ska vara ”en i Sverige verksam författare eller konstnär som verkar i en samhällskritisk och upprorisk vänstertradition”. Och en sådan vill jag gärna se mig som.

– Hur ställer du dig till kritiken kring Leninpriset? 

– Den är inte så förvånande, Lenin är ju till och med inom socialistiska kretsar en synnerligen ifrågasatt person.

– Vad ska du göra med prispengarna? 

– Eftersom jag inte har någon fast anställning kan jag tyvärr inte se priser eller stipendier som extrapengar, utan med dem måste jag betala mat och hyra. Men jag ska köpa anemoner, många anemoner – de är så vackra och så dyra.

Vad som inte kommer fram är att Nina Björk levt med en man med mycket hög inkomst, vilket gett henne ekonomisk trygghet. En av hennes böcker bär den attraktiva titeln ”Om man älskar frihet” och jag tänker lite elakt att det stämmer med hennes girighet. Ingenting i vår värld garanterar frihet bättre än pengar. Till Göteborgsposten säger hon:

Jag har tagit emot priser från liberala tidningar utan att vara liberal och skulle nog ta emot pris från kungen utan att vara rojalist. Jag tycker inte att Lenin var en bra förebild och jag tycker att Sovjetunionen skadade socialismens sak.

Uj, så snälla formuleringar! Lenin kanske inte var en bra förebild. Varför då? För att han var massmördare och lika obekymrad över vilka han hade ihjäl som Djingis Khan? Och att Sovjetunionen skadade socialismens sak; skulle Nina Björk på samma sätt kunna säga att Nazityskland skadade nazismens sak? Jag har en viss förståelse för att Hynek Pallas i Göteborgsposten skriver:

Det är därför med en ironi svartare än det intorkade blod man ännu kan upptäcka i Gulag-ruinernas bjälkar som jag läser vänsterdebattören Nina Björks cyniska förklaring till varför hon tar emot det kontroversiella Lenin-priset.

Nina Björk har med all tydlighet gjort klart att hon struntar i vilka som ger henne pengar. Med andra ord, hon har ingen moralisk mall för att skilja olika slags belöningar åt. Jag undrar om hon, som enligt prismotiveringen tydligen är så bra på att granska sig själv, ställt detta emot sin ideologiska uppfattning att jämlikhet inte handlar om lika möjligheter utan om lika utfall. Med andra ord, jämlikhet betyder att staten styr och därvid inser att en taxichaufför och en läkare är lika mycket värda och därför ska ha lika mycket betalt för sitt arbete. Det är lika utfall, något som Nina Björk ivrar för.

Den frihet som Nina Björk förespråkar är en förvrängd form av frihet. Att staten vidtar åtgärder mot någons vilja med argumentet att det leder till dennes frihet, kan aldrig vara frihet. Det kan vara något annat, med väldigt mycket god vilja kan det kanske ses som rättvisa, men det kan inte vara frihet.

I sin samhällskritik har Nina Björk rört sig bort från feminismen till en kritik av liberalism och kapitalism, som nog hellre bör kallas för kommunism än det lite mjäkigare ”vänsterkritik”. I Svenska Dagbladet skriver Anna Victoria Hallberg att Nina Björk ofta använder sig av sina egna erfarenheter och låter det egna livet stå som utgångspunkt för tänkandet:

Författare använder både privat och personligt stoff i sitt skrivande, det är i sig inget märkvärdigt. Men i Björks fall har de egna erfarenheterna ideligen transformerats till något sedelärande. Insikterna som kommit med det levda livet bär i Björks författarskap på det kompromisslösa, som läsaren delges i form av sanningsanspråk. /…/ Kanske visar sig den beundransvärda intellektuella ikonen som vill förändra samhället vara lika självbespeglande som vi andra?

Jag kan inte se annat än att detta är ett sofistikerat sätt att leverera en fullkomligt förkrossande kritik.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.