Den politiska kartellen

I dag återkommer Sven Valerio

Att som nytt parti ta plats i riksdagen, har krävt någon typ av omvälvande händelse eller en specifik profilfråga, som av en hög andel väljare uppfattas som viktig. Kristdemokraterna bildades 1964, troligtvis som en reaktion på att socialdemokratin skar ned kristendomsämnet i skolan. Miljöpartiet hade förmodligen inte lyckats ta sig in i riksdagen utan 80-talets uppgörelse med de föregående decenniernas ohämmade kemikalieutsläpp (blyad bensin, kvicksilver, surt regn, pcb, dioxiner, säldöd, rovfågelsdöd, m.m.). Ny Demokrati gjorde sin lycka på den ekonomiska 90-talskrisen och Sverigedemokraterna växte med motståndet mot invandringspolitiken.

Kommunpolitikens betydelse för rikspolitiken är underskattad och jag vill påstå att relativt få människor förstår hur näringskedjan i den politiska biotop som kommun, region och riksdag utgör, fungerar. Rikspolitiken är de ovan jord synliga svampkropparna. Kommuner och regioner utgör själva det politiska mycelet och det är i kommunerna som rekryteringen av nya medlemmar, inklusive de framtida partiföreträdarna, sker. Kommuner och regioner svarar också för en betydande del av partiernas finansiering, liksom all ideell verksamhet. Genom stora kommuner, spärregler och frikostigt partistöd till de partier som lyckas ta sig in i kommunfullmäktige, så permanentas en politisk kartell. Att gå till val handlar mer om att omfördela mandaten inom kartellen, än att som väljare få representation i den politiska församling som fattar besluten.

I kommunvalet 2018 avlades 1636 röster i Bjurholms kommun, den minsta av Sveriges 290 kommuner. Motsvarande siffra i Stockholms Stad, som är den största kommunen, var 623 306 röster. Den som lever och verkar i Bjurholm och är missnöjd med den lokala politiken, kan starta ett lokalt parti. 2%-spärr råder till fullmäktige i kommuner med endast en valkrets. Då Bjurholms fullmäktige har 31 ledamöter, så betyder det att med 3% av rösterna är ett parti garanterat ett mandat (1 av 31 är 3,2%). 3% av de röstande i valet 2018 till Bjurholms kommunfullmäktige är 49. Den som vill starta ett parti i Bjurholm och få in en ledamot i fullmäktige, för att på så sätt få sin röst hörd i samhällsdebatten, behöver endast samla 48 röster utöver sin egen. Motsvarande siffra i Stockholms Stad är 18 699 röster. Med andra ord, ju mindre en kommun är, desto bättre fungerar demokratin.

Socialdemokraterna har i min egen kommun ungefär tusentalet medlemmar. Det kommunala partistödet delas ut som ett startbelopp till partierna i fullmäktige och därutöver som en summa per mandat. På det sättet uppbär socialdemokraterna knappt 1 miljon kr i kommunalt partistöd i en kommun med 56 000 invånare, där deras valresultat var drygt 40%. Det är knappt tusenlappen per medlem i den mottagande S-föreningen (även känd som ”Arbetarekommunen”). Medlemsavgiften i S är 240 kr som jämförelse.

De flesta oppositionella känner till och kritiserar det statliga partistödet, likaväl som det förtäckta statliga partistöd som kallas ”stöd till partigruppen i riksdagen”. För SD är dessa stöd 24 Mkr respektive 53,6 Mkr. Men partistöd ges även av kommuner och regioner. Region Uppsala gav SD 2 Mkr i partistöd 2019. Om det uppländska regionala partistödet slås ut per SD-röst i regionen och sedan extrapoleras till hela riket, så motsvarar det 58 Mkr. Nu har olika regioner olika nivå på partistödet, så man kan inte med säkerhet säga att det totala regionala partistödet för SD är 58 Mkr, men det ger en indikation. Gör man samma sak med det kommunala partistödet till SD i Uppsala kommun, så hamnar man på 68 Mkr i riket totalt i kommunalt partistöd.

Man kan helt säkert säga att SD:s rikspolitiska organisation tar emot 77,5 Mkr i statligt offentligt stöd. Med hög sannolikhet kan man påstå att det sammantagna kommunala och regionala partistödet till SD överstiger 100 Mkr och alldeles säkert är det högre än det statliga offentliga stödet. Internt i partiet har man också en 25%-ig skatt, där respektive distrikts- och kommunförening lämnar ifrån sig 25% av sina intäkter till SD:s riksorganisation.

Socialdemokraternas riksorganisation tog år 2019 emot 129 miljoner kr i offentligt stöd (partistöd och stöd till riksdagens partigrupp). Det lär vara något liknande år 2020. Glädjande nog har det nyligen meddelats att S tappade 15 000 medlemmar förra året, då medlemstalet sjönk från 90 000 till 75 000. Det betyder också att S på riksnivå erhöll makalösa 1720 kr per medlem i statligt offentligt stöd. Sen tillkommer alltså ett kommunalt partistöd, som alltså kan vara runt tusenlappen per medlem i kommunen. Då återstår ändå det regionala partistödet. Om medlemsantalet i S i min kommun är karakteristiskt för länet, så motsvarar det regionala partistödet ytterligare dryga 700 kr per medlem.

Det är hos Kammarkollegiet man kan utläsa partiernas finansiering. Endast 1% av Socialdemokraternas intäkter på riksnivå kom från medlemsavgifter och partiet omsätter 378 miljoner kr. 34% är partistöd och andra offentliga stöd. Då är SSU inte inräknat. Som fristående ungdomsförbund redovisas de separat. Deras intäkter är 163 miljoner kr och nästan allt kommer från den egna lotteriverksamheten A-lotterierna, som 2011 omsatte en halv miljard. Utåt är den socialdemokratiska hållningen att spel ska vara hårt reglerat. Samtidigt finansierar de sin egen partiverksamhet genom det undantag som ideella föreningar har, vad gäller att bedriva spel och lotteri.

Väl inne i riksdagen blir man upptagen i kartellen och behovet av att driva partiets profilfråga avtar. Någon ny konkurrensutsättning är det inte fråga om. Med pengar till budskapslös reklam och särredovisning av partiet i opinionsmätningar, likaväl som att bli en integrerad del av skola och gymnasiets samhällskunskap, så blir exponeringen av partiets varumärke gentemot väljarna enorm, jämfört med före riksdagsinträdet.

Därför driver inte Mp idag framförallt miljöfrågor, KD är knappast ett kristet parti längre och SD verkar göra sitt bästa för att distansera sig från den skarpa invandringskritik som levererades av företrädare bara några år tidigare.

Någon egentlig begränsning i spärreglerna finns inte, varken i valen till kommun, region eller riksdag. Partier som inte når spärren, deltar inte i fördelningen av mandaten och det spelar inte någon roll hur många väljares röster som så räknas bort. Det är alltså fullt möjligt att ett halvt dussin partier får 3% av rösterna vardera. Inget av dem blir representerade i riksdagen och 18% av väljarrösterna lyfts ut ur ekvationen. Detta är ett system som barn och ungdomar i svenska skolor får höra är bra, fint och demokratiskt.

Som jämförelse, Nederländerna har ett politiskt system med en tvåkammarriksdag, där den lagstiftande kammaren direktväljs av väljarna. 150 ledamöter representerar en befolkning om 17 miljoner och spärregler saknas helt. Och man klarar sig utan spärr – det parti som får röstantal som motsvarar ett mandat, får också detta mandat i riksdagen.

I min egen kommun fick Mp 1,92%, L 2,56%, F! 0,13% och gruppen övriga 2,61% av rösterna. Den senare utgjordes främst av det regionalt aktiva Sjukvårdspartiet, med 2,2%. Ändå syns inte SjP i diagrammet på Valmyndighetens hemsida, som visar valresultatet. De döljs i gruppen övriga och man måste titta i tabeller för att se deras resultat. 0,13% för FI redovisas dock separat. Det betyder att 20,5% av väljarkåren i kommunen saknar representation i fullmäktige.

Av de totalt antal röstberättigade har 34,6% valt att rösta S. Partiet innehar 7 av 8 heltidsarvoderade förtroendeuppdrag i kommunen, trots att de endast har 42,6% av mandaten i fullmäktige. Representativ demokrati…?

För att slå sig in i fullmäktige krävdes förra valet 1145 röster. Kommunen har, som sagt, 56 000 invånare. Av rikets befolkning bor 57,4% i kommuner lika stora eller större än denna.

År 2018 krävdes det 261 411 röster i det svenska riksdagsvalet, för att klara 4%-spärren och som parti ta plats i riksdagen. I Nederländerna krävs det runt 75 000 röster för att parti skall ta ett mandat och därmed bli representerat i parlamentet – och då har Nederländerna 17 miljoner invånare, att jämföra med Sveriges dryga 10 miljoner. Vore det nederländska systemet gällande i Sverige, så skulle ett parti få representation i riksdagen fr.o.m. ungefär 19 000 röster.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att en rad politiska beslut, pådrivna särskilt av socialdemokratin, har skapat en politisk kartellsituation i Sverige:

  • 1951 genomfördes en kommunreform som minskade antalet kommuner från 2.281 till 816. 1971 skedde ytterligare en sammanslagning och antalet minskade till 290.
  • Ett extremt frikostigt partistödssystem.
  • Spärregler.
  • Avsaknad av ett fungerande personvalssystem.

Allt detta är ämnat att dels försvåra politisk konkurrens, dels tysta opposition. Skola och media lär våra barn och unga att vi i Sverige lever i ett nära nog demokratiskt fulländat samhälle. Det är inte sant.

Sven Valerio, Alternativ för Sverige

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.