Makt och legitimitet


I Thailand har den styrande militärjuntan fört en politik som förhindrat covid att sprida sig i landet, medan regering och myndigheter i Sverige visat sig i stort sett inkompetenta, när det gäller att skydda det folk, i vars namn de utövar sin makt. Det legitimerar givetvis inte militärstyret, men det visar att när maktutövningen hanteras empiriskt, så är det inte alltid så att demokratiskt tillsatta regeringar är bäst på att styra ett land.

Fick jag frågan vad makt betyder, så skulle jag svara att det är rätten att bestämma. För säkerhets skull googlade jag begreppet. Wikipedia definierar maktbegreppet lite annorlunda, som förmågan att driva igenom sin vilja, trots motstånd. Makt blir med det synsättet ett nollsummespel. Det som den ene vinner, förlorar den andre. Det är både lite för abstrakt och psykologiserande för min smak. En politisk ledare kan givetvis föra en politik som gör att alla vinner, eller förlorar.

Eftersom wikipediaartikeln är både lärd och ganska lång letade jag bland underrubrikerna och hoppades att det som är rubriken på denna krönika skulle finnas med, men så var det inte. Den röda tråden i Wikipediatexten är ett ”A-och-B-resonemang”, det vill säga varför A har makt över B. Vem bör styra, vem bör lyda och varför? Jag var mera på jakt efter vad som ger ledare av folkgrupper, nationer och imperier deras legitimitet.

Som jag ser det finns det fyra olika system. Letar vi i historien, och i synnerhet om vi söker oss tillbaka till före den moderna tiden, så ges legitimiteten av högre makter. Den egyptiska högkulturens farao, gudarnas företrädare på jorden, var son till den mäktiga Horus, som hade solen som sitt ena öga och månen som det andra. Japans kejsare var gudomlig, Inkariket styrdes av solens son och i romarriket upphöjde ofta kejsarna sig själva till gudar. Hoppar vi fram till kristen tid så finns uttrycket ”Kungadömet av guds nåde” (Del Gratia), som betyder att Kungen förlänats sin makt av Gud och därför inte är ansvarig inför folket utan endast inför denna högre makt.

En andra legitimitetsprincip är arvet. En konung/drottning ärver sitt kungadöme från den tidigare generationen. Det är den princip som ger oss kungaätter. Faktiskt är det bara nio släkter som styrt Nordens kungariken, under de cirka tusen år som de existerat. En tredje legitimitetsprincip är tyrannens eller diktatorns, där makten vilar på våldskapitalet: ”Jag bestämmer därför att jag är starkast.” Demokrati är den fjärde legitimitetsprincipen. Det finns två varianter. Den ena är direktdemokrati, vilket tillämpades i antikens Grekland och i dag, åtminstone till en del, i Schweiz. Den andra är representativ demokrati, som vi har i Sverige.

Eftersom demokrati i dag är den enda globalt erkända legitima formen för maktutövning, så är den också den mest missbrukade. Enkelt uttryck hävdar de som har makten att de representerar demokratin, medan de som utmanar dem hotar demokratin. Det gäller för Vladimir Putin, det gäller för Aleksandr Lukasjenko och det gäller för Stefan Löfven, när han påstår att det enda riksdagsparti som har en levande folkrörelse i ryggen, nämligen Sverigedemokraterna, hotar demokratin.

När till exempel Burmas militärer avsätter den demokratiskt valda Aung San Suu Kyi, kan de göra detta därför att de har våldskapitalet, de kontrollerar landets armé. Men observera, de påstår sig göra det i demokratins namn. De hävdar att det var valfusk som förde Aung San Suu Kyi till makten och att de därför inför ett års undantagstillstånd. Därefter ska ett demokratiskt val hållas och makten ges till valets vinnare. De förtjänar inte att bli trodda, men det är intressant att de påstår att kuppen genomfördes för att rädda demokratin.

För Kina är det lite mer knepigt med demokratikravet, eftersom Kina så uppenbart är en diktatur, men de försöker rädda sig genom att påstå sig vara en folkrepublik. Även om ledarna inte tillsätts i allmänna val, så tjänar de folket. Med deras perspektiv så finns det socialistiska folkdemokratier och den västliga och kapitalistiska varianten, som är borgerliga demokratier. Med samma synsätt är givetvis också Nordkorea demokratiskt. Det är ju en socialistisk folkrepublik.

Det borde inte gå att blanda bort korten när det gäller demokratibegreppet, eftersom det är så enkelt och konkret: Ett kollektiv röstar om vem eller vilka som ska vara deras ledare och den eller de som får flest röster vinner. Efter ett tag upprepas proceduren och det avgörs om den som fått förtroendet ska få fortsätta eller ej. Med vetskapen om att makt korrumperar så kan man ju också införa en tidsbegränsning. Som bekant har USA gjort det, en president får inte sitta längre än två perioder, alltså åtta år.

Emellertid, och nu ska jag säga något som jag funderat länge på: Jag tror inte det finns några politiker som gillar demokrati i dess egentliga betydelse: folkstyre. De accepterar allmänna val och folkomröstningar, därför att det är demokratins spelregler, men de vill inte ha ett reellt folkstyre utan de vill bestämma själva. Sedan finns det givetvis gradskillnader, alltifrån ledare som vill ha makten därför att de på så sätt kan bli rika och beundrade. till ledare som verkligen har landets och folkets bästa för ögonen. Men de vill ändå bestämma själva, det är därför de blivit politiker och det är därför de manövrerat sig fram till ledarskapet.

Vid en närmare granskning så har demokratibegreppet två grundkomponenter. Den ena är valproceduren, den andra är folkstyret. I de flesta representativa demokratier har politikerna lyckats göra sig av med folkstyret. Det var av den anledningen som Anders Isaksson, den av efterkrigstidens journalister som hade klarast blick för hur landet styrdes, konstaterade att Sverige hade demokrati men inte folkstyre. Det var av samma orsak som författaren Vilhelm Moberg använde begreppet demokratur, i betydelsen skendemokrati, för hur Sverige styrdes. Ordet finns för övrigt också på andra språk:

Demokratur (tyska), democradura eller dictablanda (spanska), democratura (italienska), démocrature eller dictocracy (franska). Motsvarande engelska ord är democratorship, som leds av en democrator.

De politiska partierna är det verktyg med vars hjälp demokratin i betydelsen folkstyre förstörs. Enligt grundlagen så styrs Sverige av Riksdagen, i vilken folkets valda representanter sitter. Men så är det ju inte! I riksdagen sitter inte folkets utan de politiska partiernas representanter. Är riksdagsledamöterna inte lojala med sina partier, så hamnar de inte på valbar plats. Det största politiska partiet bildar regering, eventuellt tillsammans med ett eller flera andra partier, för att nå den nödvändiga riksdagsmajoriteten.

Sveriges statsminister tillsätts varken av folk eller riksdag, utan av det politiska parti som vinner valet. Inte många svenskar visste vem Stefan Löfven var när han blev partiledare och statsminister. Och så ser det ut också ut längre tillbaka. När Tage Erlander, den svenske statsminister som suttit längst på posten, tillsattes i 1948 års val i strid med den mer kände socialministern Gustav Möller. Tidingarna skrev att det var ”den unge” som vunnit och alltså blev både partiledare och statsminister efter Per Albin Hanssons oväntade och plötsliga död. Journalisterna, och ännu mindre väljarna, hade koll på vem han var. Tage Erlander fick jobbet därför att partiet tyckte att efterkrigstiden behövde en mer ungdomlig ledare än Gustav Möller – vad nu det hade med demokrati att göra.

En viktig skillnad mellan folket och partierna är att folket i grunden är apolitiskt och konservativt. Det är partierna som har ideologier och program, som de vill locka väljarna med. Jag tror att följande påstående gäller: Ju starkare de politiska partierna är, desto svagare är folkstyret. Schweiz, som jag betraktar som Europas mest demokratiska land, är förmodligen också det mest konservativa. Och Ungerns, som nätt och jämt i EU kvalar in som en demokrati, har det starkaste folkliga stödet, som det visar sig i allmänna val. För naturligtvis har det ungerska folket inget intresse av mångkultur, ett starkt islam eller av att globalismen vinner mark på den nationella demokratins bekostnad. I valet 2010 fick Fidesz absolut majoritet med nästan 53 procent av rösterna, 2014 45 procent och 2018 49 procent.

Snacka om att ha folkets stöd för den förda politiken! Det intressanta är att nu visar Europas ledare att den demokratiska legitimiteten inte längre ges i allmänna val. Demokrati har blivit något annat, nämligen rätt värdegrund, tryckfrihet och mänskliga rättigheter. Och framför allt, det är bara det styresskick som bejakar mångkulturen och respekterar asylrätten, som har rätt att kalla sig demokratiskt. Kära läsare, låt er inte luras! EU blandar bort korten. Det handlar inte alls om demokrati utan om opinionsbildares och maktlystna politikers manipulationer.

Resultatet är att vi nu har två maktsystem i världen som hämtar sin legitimitet från påståenden om demokrati och folkstyre, men utan att bejaka demokratins essens: Den socialistiska folkrepubliken och den västliga demokraturen. Politikerna har bejakat två vägar för att lägga beslag på makten, som har det gemensamt att de landat i styresskick som varken bejakar folkviljan eller ens accepterar resultatet av allmänna val, om de, som de ungerska väljarna, väljer fel. Maktens fundament, både i Sverige och i Kina, är inte folkviljan utan folkbedrägeriet. Med propaganda, åsiktskorridorer, värdegrundstyranni, censur och tystandet av kritiker håller sig partipolitikerna kvar vid makten. De kallar sig demokrater och med hjälp av medierna gör partiernas politiker sitt bästa för att folk ska tro att de talar sanning. Det är ett ämne som jag tänker återkomma till: Makt och media.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.