Makt och media

Av de informationsorgan som i dag sammanfattas med begreppet media är tidningarna först på plan. Sverige berömmer sig av att ha världens äldsta rikstäckande officiella tidning, ”Post- och Inrikes Tidningar”, som startades 1645. 2007 upphörde den som papperstidning och blev en webbtjänst. Aftonbladet grundades år 1830 men det är först under 1800-talets senare del som Sverige har ett utbrett nät av dagstidningar. Från 1870 fram till 1920-talet, då radion blir det rikstäckande mediet, kan betecknas som dagspressens guldålder. De flesta större städer hade minst en tidning.

Sedan mitten av 1800-talet har tidningarna kallat sig själva för den tredje statsmakten, med den självpåtagna uppgiften att granska de två första, det vill säga regering och riksdag. Detta är givetvis avgörande för pressens legitimitet, men jag tror att oberoendet alltid överdrivits. Medierna har ända från Axel Oxenstiernas dagar stått i överhetens tjänst. 2008 kan man i ”Forskning och framsteg” till exempel läsa att det viktigaste var att hålla folket på gott humör.

”Därför skulle landshövdingar, fogdar och präster inte föra vidare dåliga nyheter. Det kunde bedröva allmogen och trupperna, och vara dåligt för moralen. Goda nyheter eller rätt sorts nyheter däremot, ansågs öka viljan att betala skatt och lusten att ställa upp i krigen…”

Det är emellertid först med radions tillkomst på 1920-talet som vi kan säga att Sverige får den offentlighet som vi i dag kallar media. På 1950-talet tillkommer teve och blir omgående det hetaste mediet. Propagandan finns där hela tiden. Som det heter i en artikel om den tredje statsmakten och propagandan i Svensk Tidskrift 1937, skriven av docenten Edvard Thermrenius:

Skillnaden mellan propagandan i (verkligt) demokratiska stater och diktaturstater är emellertid högst betydelsefull. I de förra kan varje mening propageras, i de senare endast en. I demokratierna kan valboskapen komma att stå som åsnan mellan minst två men oftast flera lika lockande hötappar. I diktaturerna finns det blott en hötapp men intet val. Där arbetar endast en propagandaapparat. Resultatet blir där också en enhetlig folkmening. Propagandan skapar en ideologi, en världsåskådning, som blir folkets (enda) andliga egendom och som bär upp den rådande regimen.

Det är svårt att värja sig mot tanken att vi i Sverige har en ”diktaturernas propagandaapparat”. Press, radio och teve serverar samma politiskt korrekta budskap, väl synkroniserat med den politiska makt, som håller de flesta av dem ekonomiskt under armarna. SVT och SR finansieras med skattemedel, åtta miljarder om året är inte kattskit precis. För tidningarna finns det inte bara ett presstöd, där vid den senaste utdelningen 68 nyhetstidningar fick dela på 581 miljoner, utan det finns också driftsstöd, stöd för lokal journalistik, innovations- och utvecklingsstöd, distributionsstöd och beviljat tillfälligt stöd för utgivning (covid19).

Det intressanta är vad som händer när politikerna får medierna emot sig, därför att de har en annan uppfattning än journalisterna om vilken politik som gagnar landet och folket. Jag vill lyfta fram tre ledare, som har det gemensamt att de fått folkets stöd i allmänna val, trots att de inte går i mediernas ledband: Lee Kuan Yew, Victor Orbán och Donald Trump.

Den av de tre jag hyser en odelad beundran för är Lee Kuan Yew, som jag har skrivit en lång essä om i ”Efter demokratin” (Debattförlaget 2019). Denna min beundran är jag inte ensam om. Han var också något av en idol för både Henry Kissinger och Margaret Thatcher.

Lee Kuan Yew och hans politiska parti PAP (People’s Action Party) förde Singapore från en vid sextiotalets mitt sunkig, malariaplågad och fattig statsstat, utkastad ur den malajiska federationen, till en mönsterstat med högre levnadsstandard än vi har i Sverige och en mycket solidarisk befolkning. I dag befinner sig Singapore i det översta skiktet i så gott som alla globala index över nationers välstånd och framgångar. Det gäller ekonomi, det gäller mångkulturell samlevnad, utbildning, stabilitet och låg kriminalitet. Bland världens rikaste länder hamnade Singapore 2015 trea, efter Qatar och Luxemburg men ovanför Brunei, Norge och Förenade Arabemiraten. Samma år knep Singapore förstaplatsen i Pisamätningarna av 15-åringars skolresultat i 72 länder i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Att något land tagit förstaplatsen i alla tre grenarna har aldrig tidigare hänt. De är bättre på att studera än norrmännen är på att åka skidor! Som jämförelse, Sverige kom samma år på plats 24, 17 och 28. Resultaten handlar mera om kultur än om pengar satsade i skolsystemet. Singapore lägger ungefär 3 procent av BNP på skolorna, Storbritannien 6 procent och Sverige 8 procent.

Lees syn på sig själv som politiker har han många gånger formulerat på ungefär samma sätt: ”Jag är inte liberal och jag är inte konservativ. Jag är en praktisk, pragmatisk person, har alltid varit det och jag tar saker som de är.”

Lee, som dog 2011, hade hårda nypor och hans uppfattning var ingalunda att medierna skulle utgöra någon tredje statsmakt. När det gällde nationell politik så skulle de se sig själva som delaktiga i nationsbygget. 1971, på en internationell presskonferens i Helsingfors, två veckor efter att han hade stängt ner två tidningar och arresterat de ansvariga utgivarna av en tredje, sa Lee att mediefriheten ”måste vara underordnad Singapores överordnade behov och att det faller på regeringens ansvar att se till att det blir så.” Det betydde emellertid inte att staten bör äga medierna. Singapore har aldrig nationaliserat medierna eller, som i Malaysia, tagit över kontrollen. Däremot tillåts inte medierna att undergräva regeringens politik. Där går en viktig gräns.

Lee menade att det är en överdrift när västvärlden talar om fria och oberoende media. Han exemplifierade med att tidningsmagnaten Rupert Murdoch inför Labours val av partiledare i Storbritannien bestämde sig för att backa upp Tony Blair, eftersom han var emot statlig kontroll av företag. Så alla Murdochs tidningar skrev positivt om Tony Blair vilket avgjorde valet mellan honom och Gordon Brown. Lee avslutade: ”Vi skulle inte tillåta den typen av mediastyrning i Singapore. Vi vill ha en enkel, faktaorienterad och saklig nyhetsrapportering.”

1974 tog Lee bort tryckfriheten. Tidningarna skulle i politiska frågor vara statens röst och ingenting annat. De lagar som begränsar yttrandefriheten motiveras med att de ska hejda uttalanden som kan skapa osämja inom Singapores multietniska och mångreligiösa samhälle. Lee’s kommentar: ”Antingen växer medierna upp, särskilt de unga reportrarna, eller så kommer vi att fostra en generation som tror sig om att leva i trygg drömvärld. Någon sådan värld finns inte.” Observera, folket fick säga vad de tyckte i allmänna val. I valen 1972, 1976 och 1980 tog PAP mellan 70.4 och 86.7 procent av de giltiga rösterna.

Lee Kuan Yew skulle aldrig ha kunnat bli statsminister i ett land som Sverige. Han menade att välfärdsstaten fostrade lata och krävande medborgare. Troligtvis hade han förts åt sidan som alltför aggressiv och ”pang på”. Kanske också som alltför hänsynslös: ”Alla vet att jag har en yxa i min väska och att den är väldigt skarp. Om du utmanar mig, så tar jag upp min yxa och så möts vi i någon gränd.”

I europeiska media häcklas Viktor Orbán och skylls för att vara odemokratisk därför att han är nationalist och företräder sitt folk. Det förvånar inte att Fidesz kallas för ett högerextremt parti och att Orbán beskylls för att vara på väg att skapa en enpartistat. I sak är det fel. Det som karakteriserar politiskt extrema partier såväl till höger som till vänster är att de vill slopa de allmänna valen, inför risken att bli bortröstade. Det var det som Lenin gjorde när bolsjevikerna förlorade valet i Ryssland år 1917. Han upplöste omedelbart duman, den konstituerande församlingen, och upprättade proletariatets diktatur. Politiska partier förbjöds och alla fri- och rättigheter upphävdes, även tryckfriheten och strejkrätten. Det inbördeskrig han därmed utlöste tog flera miljoner människors liv. 1933 gjorde Hitler ungefär likadant.

Att Viktor Orbán och Fidesz motarbetar sina politiska motståndare är inte odemokratiskt. Så gör alla politiska partier. Att de vill försvåra uppkomsten och bildandet av andra partier tillhör de spelregler som ryms under demokratibegreppet. Det avgörande är om Viktor Orbán och Fidesz vill slopa allmänna val och folkomröstningar. Mig veterligen vill de inte det och varför skulle de vilja det, de har ju folkviljan med sig.

Vad är det då, utöver det folkliga stödet, som gör att Viktor Orbán beskylls för att föra Ungern mot en enpartistat? Framför allt att han reviderat grundlagen så att där står att ”Ingen utländsk befolkning kan placeras i Ungern”. Bakgrunden är att EU vill tvinga Ungern att ta emot immigranter och att det är EU som ska bestämma antalet – något som Sverige och vår statsminister Stefan Löfven talat sig varma för. Om man inte gillar nationalism så är det givetvis provocerande, men att ett nationalistiskt parti försvarar nationen mot immigration har givetvis ingenting med totalitarism att göra.

Hösten 2016 lade Orbán ner landets största dagstidning, den oppositionella vänstertidningen Népszabadság, vilket motiverades med att den gick med förlust. Kritiker och journalister påstod att det bara handlade om att tysta oppositionella röster. Det kanske det gjorde, jag vet inte. Men jag vet att fyra parlamentsledamöter i det socialliberala oppositionspartiet Demokratiska koalitionen, beslutade sig för att på obestämd tid bojkotta det ungerska parlamentet och inte delta i dess möten. Med andra ord, de bar sig åt på samma sätt som övriga liberaler numera gör runt om i Europa. Totalitärer gillar inte att se sina ideologier utmanade och är inte beredda att försvara dem ens i en parlamentarisk debatt.

I dag finns praktiskt taget inga oberoende medier kvar i Ungern. Ett av de sista, radiostationen Klubradio, tvingades i februari 2021 att upphöra med sina FM-sändningar, men finns kvar på internet. Det som Viktor Orbán gör, är att sätta den egna nationens väl och ve framför både vad journalisterna och EU-byråkratin anser är en ”demokratisk” utveckling.

I Dagens Nyheter kallas Orbán för diktator och ett hot mot demokratin. Tidningen anser därför i en ledare 3 mars 2021 att Ungern bör slängas ut ur EU. Jag kan inte annat än småle när Orbán särskilt kritiseras för att vara i total avsaknad av någon som helst ideologi, förutom nationalismen. Så bra, tänker jag. Och så likt Lee Kuan Yew! DN ger blanka fan i att Orbán och Fidesz vann valet 2010 med 52,73%, valet 2014 med 44,87% och valet 2018 med 49,27% av rösterna. Det är i demokratiska val som politiska ledare och partier får sina betyg, det verkar medierna i Sverige, liksom i många andra västerländska länder, ha glömt bort. Det är denna ohederlighet, denna deras vilja att kontrollera nationers politik som gör att starka ledare som ser till folkets bästa – Lee Kuan Yew var en, Viktor Orbán är en annan – använder sig politiska makt för att tysta dem som vill kontrollera politiken, utan att vara tillsatta i allmänna val.

Donald Trump är en tredje sådan person och den tveklöst mest hatade av de tre nämnda. Svenska medier, och för den delen också amerikanska, blev totalt tagna på sängen när han vann valet 2016. Det som förde honom till makten var att budskapet gick fram till väljarna, nämligen ”America first” samt att han var nationalist. I Dagens Nyheter, av alla tidningar, skriver journalisten Jörgen Huitfelt som fristående kolumnist den 4 mars 2021 att journalisterna inte klarade att skilja mellan Trumps bisarra personlighet och hans politik:

För vare sig vi gillar det eller inte vilar vår demokrati på nationalstatens grund. Det är på den nivån val hålls och ansvar kan utkrävas. Det är också utifrån den gemenskapen som vi solidariskt omfördelar resurser från friska till sjuka, från arbetande vuxna till barn och äldre, från starka till svaga. En politikers främsta uppgift är därför att göra det som mest gynnar de väljare vars röster mandatet vilar på.

I svenska media bedöms statsmän och politiska ledare inte i första hand efter hur väl de tjänar folket utan efter sina moraliska egenskaper. Den som förmodligen många sätter på första plats är Nelson Mandela. Ingen skugga över honom, han var tveklöst en stor statsman och det kanske allra största var att han inte utkrävde hämnd för allt vad de vita gjort under apartheidregimen. Men se på konsekvenserna, vad var det han åstadkom? Det är självklart inget försvar för apartheid, men såvitt jag kan förstå är Sydafrika ett värre land att bo i, än det någonsin varit i modern tid. En annan stor och hyllad ledare var Martin Luther King, men vilken politisk bragd ska vi knyta till hans namn? Klyftan i USA mellan vita och svarta ser med dagens identitetspolitik annorlunda ut än på hans tid, men den är inte mindre problematisk.

Lee Kuan Kiwe och PAP lyckades med sitt samhällsbygge, vilket bland annat krävde att medierna kvästes. Om Viktor Orbán och Fidesz kommer att lyckas vet jag naturligtvis inte, men att han har folket med sig är tydligt. Och jag är övertygad om att eftervärlden kommer att ge honom en annan dom än dagens media. Donald Trump då? Det gick inte så bra, han blev inte omvald. Men att han fortfarande, trots att nog ingen annan politiker i modern tid har mött så mycket hat från medierna, har halva det amerikanska folket med sig, det borde ge dem som förstått demokratins spelregler en tankeställare.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.