Makten över tanken


1974 gav den amerikanske sociologiprofessorn Steven Lukes ut boken ”Power: A radical view”. Där konstaterade han att det som det skrivs mest om i medierna är de frågor som finns på den politiska dagordningen. Det kallade han för maktens första dimension. Han urskilde ytterligare två dimensioner, dels icke-frågorna, det vill säga de problem som definierats bort från politisk handling – det kallade han makten över dagordningen. Det fanns också en maktens tredje dimension: Makten över tanken. Där ligger fokus på de paradigm och ideologiska fönster som i den offentliga debatten beskriver verkligheten.

Hans Bergström är en liberal statsvetare som fick sin skolning i Folkpartiets ungdomsförbund. Han var chefredaktör på DN 1995 – 2000, ansvarig utgivare åren kring millennieskiftet och därefter fristående krönikör i tidningen. År 2002 förbjöd han Sverigedemokraterna att inför valet 2002 publicera annonser i tidningen. Hans motivering var att ”Även om de framträtt i finare dager på senare tid, känner jag misstro mot deras nya fasad”. Han skulle emellertid komma att ändra mening. År 2011 skrev han en kolumn i DN där han beskrev invandringspolitiken som katastrofal. Samma år visade de sig att han var påtänkt som chefredaktör för Sverigedemokraternas webbtidning Samtiden, där nu Dick Erixon är chefredaktör.

2014 gjorde Aftonbladet ett stort nummer av att Hans Bergström efter valet rådde Sverigedemokraterna att försöka fälla den socialdemokratiska regeringen. De kallar honom för SD:s hemlige rådgivare, efter att han kommit över interna mejlväxlingar. Hans Bergström skriver i ett mejl till SD:s Linus Bylund att det är dags att välta bordet. ”En växande del av svenska folket ser att denna regering inte bör fortsätta, men ser också att alliansen inte vågar ta initiativet.”

Sin kritik av invandringspolitiken har Hans Bergström hållit fast vid, men det var många år sedan DN öppnade sina spalter för honom. Häromåret skrev han en ledare i Svenska Dagbladet som inleddes med ”En nation som saknar kontroll över sin gräns och inte förmår ange kraven för medlemskap, den existerar inte”. Klartexten fortsatte:

Hur långt ska vi gå i att definiera ”flykting” i mer generösa termer än FN:s flyktingkommission? Var bör gränserna gå för begreppet ”anhörig” i anhöriginvandring? Ska pensionerade föräldrar, en stor kategori i dag, inrymmas bland dem som utan vidare har rätt att invandra genom sina vuxna barn? Vilka ekonomiska rättigheter ska de i så fall ha från Sveriges skattebetalare, efter vilken tid? Frågan kan mildras genom försörjningsåtaganden – men hur löser man då kostnaden för oplanerade vårdbehov? Hur hindrar vi ett skuggsamhälle av tiotusentals personer som inte getts rätt att stanna i Sverige men som myndigheterna samtidigt inte haft kraft, och politiskt stöd, för att hitta och sända tillbaka? Vilka andra och effektivare vägar finns för Sverige att bidra till hantering av flyktingkriser? Vill vi åter öppna för en stor sektor av jobb med låg produktivitet och lön i Sverige, efter att under sju decennier ha avvecklat sådana jobb? Hur avvikande kan svensk invandringspolitik förbli?

Nu tillbaka till den tid då han kunde skriva i Dagens Nyheter. I maj år 2012 skrev han en krönika utifrån den bok jag nämner i ingressen, Steven Lukes ”Power: A radical view”. Han var då sedan länge bosatt i USA, amerikansk medborgare och republikan. Någon okritisk beundrare av Trump är han emellertid inte. Han hade 2016 hellre sett att Marco Rubio eller Michael Bloomberg nominerats som partiets kandidat till presidentposten.

Anledningen till att jag vill lyfta fram det Hans Bergström skriver om det som Steven Lukes kallar för maktens tredje dimension är att han från sin amerikanska horisont gör några viktiga iakttagelser om det som senare kom att kallas för den svenska åsiktskorridoren. Han hämtar också stöd hos den försiktige professorn Kent Asps undersökningar, som återigen bekräftat att den rödgröna vänstern är kraftigt överrepresenterad i den svenska journalistkåren och tydligast är detta inom public service. Kapitalism är ont och vinst fult. Tillväxt är också ett fult ord, det är viktigare hur kakan fördelas, än att den växer. Konsekvensen blir att entreprenörskap hanteras med stor misstänksamhet.

Hans Bergström skriver att den journalistik (inte bara den svenska) som borde präglas av intellektuell reflexion, det vill säga den tredje maktordningen, är förbluffande naiv när det gäller valen av perspektiv. Journalisterna ser inte det egna paradigmet som ett val utan som självklart, ”som en normalitet som rentav får beteckningen objektiv”. Jag tror att han vet vad han skriver om, med många års erfarenhet från nyhetsredaktioner och nyhetsledningar.

Vad som är den självskrivna, rätt oreflekterade, normaliteten i nyhetsspeglingen i ett land är svårt att iaktta inifrån. Tydligast ser man den de första dagarna efter att ha varit borta från Sverige en längre tid. Men då blir mönstret klart. I denna ”normala” nyhetsbeskrivning är nästan alla ”drabbade” eller ”kränkta” – något som indirekt också säger att de är ”svaga”. Bidrag för allt och alla är en ”rättighet” – nu senast att alla ska få statligt betalda glasögon – och den som tvekar är ”socialt orättfärdig”.

Till den andra maktordningen hör problemen med den omfattande invandringen. Hans Bergström exemplifierar med Somalia. Invandrare därifrån går nästan alla direkt in i permanent arbetslöshet och bidragsförsörjning. Detta får inte diskuteras, annat än om det definieras som ”brister i integrationspolitiken”.

Han konstaterar också – och notera att detta är innan klimatångesten riktigt fått fäste – att journalisterna skriver som om världen håller på att gå under. Bilismen är en av de verkligt stora bovarna. Därför kan exempelvis inget bensinpris vara för högt. Granskningar utifrån det motsatta perspektivet förekommer nästan inte, till exempel rörande rimligheten av de enorma el- och bensinskatter som belastar vårt stora och avlånga land.

Valet av perspektiv sker inte medvetet och öppet utan tyst och implicit. Alla som inte delar det definieras ut, såsom icke tillhörande normaliteten. Liksom Japan är Sverige ett konsensusland, där även små signaler om att ligga utanför räjongen för acceptabla åsikter bär sociala konsekvenser.

I en artikel i den nu nedlagda tidskriften Neo nummer 1, 2015, skriver Hans Bergström att ”Ingen säger öppet att den svenska nationalstaten är illegitim och bör avvecklas. Likväl är det tankebanan bakom den präglande svenska migrationspolitiken.” Det kan dock bli svårt för politikerna och journalisterna att sälja in den idén hos befolkningen. ”Nationalstaten är, per definition, exkluderande men ingen har kunnat visa någon annan fungerande politisk organisation med större folklig förankring”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.