Inklusivitet


Inkludering är ett begrepp som allt oftare kommit att ersätta det hårt slitna integrationsbegreppet. Kanske är det så att påståendet att ”vi måste integrera invandrarna” börjar kännas förbrukat. Även om politiker och opinionsbildare är märkvärdigt tåliga när det gäller att gång på gång säga samma sak – inte olikt djupt religiösa som rabblar böner och tummar på sina radband – så finns det en gräns för hur länge orden tål att slitas på. När de fastnar i halsen är det dags att byta. Således, precis som ett fiskstim kan bestämma sig för att gemensamt simma åt ett annat håll, utan att vi vet hur de kommer överens med varandra om att det ska ske, så byter efter en tid de som deltar i den offentliga debatten ut sina gamla halta käpphästar mot nya.

Att vi måste vara inkluderande ska förstås som att vi inte bara ska vara välkomnande utan också innesluta nykomlingarna i vår gemenskap. Det får inte finnas några ”vi och dom” utan bara ett ”vi”. Inkludering är således ett begrepp som står för krav som sträcker sig mycket längre än att man bara är ”tolerant”. Samtidigt är det starkt positivt. Till skillnad från det njuggare tolerera är inkludera ett ”öppna-famnen-begrepp”. De som vill inkludera, de vill att vi alla ska mysa tillsammans och, om andan faller på, dansar vi hoppsasteg tillsammans mot framtiden. Att utesluta människor, det är lika fult som att vara intolerant.

Att motsätta sig inkluderingskravet ses som en attack mot de svaga och marginaliserade. Av den anledningen går det inte att diskutera inklusivitetens natur och konsekvenser. Medborgare i ansvarsfulla positioner säger att det är synnerligen angeläget och respektabla människor betvivlar inte poängen. Ingen kan egentligen säga varför inkludering är bra men att ifrågasätta det kan leda till problem, i värsta fall till en exkludering. Det kan rentav sätta stopp för en lovande yrkeskarriär och karriären är ofta det viktigaste av allt för utbildade människor. Ett eventuellt ifrågasättande av inkluderingsbegreppet måste därför sopas under mattan.

Att inkludera är att kräva lika behandling. Vänsterliberaler anser att samhällets fördelar bör vara lika tillgängliga för alla, men här finns en outtalad premiss om ömsesidig anpassning. Det finns ett dolt krav i begreppet inkludering, nämligen att du för att inkluderas måste vara på ett visst sätt. Du måste passa samman med den politiskt och marknadsmässiga idealtypen av medborgare. Bara sådana skillnader som inte kan resultera i konflikter är acceptabla, exempelvis hår- eller hudfärg, medan skillnader som är konfliktgenererande ska tryckas undan och helst inte existera. De försvårar eller omöjliggör inklusivitetsprojektet. Den outtalade premissen verkar vara att det är något konstigt, eller åtminstone icke önskvärt, med skillnader som kön, familj, släktskap, kultur,intelligens, bildning och religion. Detta utsägs naturligtvis inte.

Inklusivitet bär också på den outtalade premissen att det sociala samspelet ska se ut på ett visst sätt, för att inte konflikter ska uppstå – konflikter är ju sådant som förstör samlevnadsfriden. Det sociala samspelet ska utformas dels som om vi alla är privata och gillar varandra, dels som att vi alla följer avtalade och efter ett byråkratiskt regelverk utformat samspel – som om livet vore en strikt arbetsplats där alla följer samma regler. Det är inget litet krav: Kön, kultur, familj, etnicitet, religion och tradition måste negligeras, egentligen helst avskaffas.

Inkluderingsvisionen handlar om anpasslingar, en människotyp som passar in i konsumtionssamhället och är lojal mot den politiska nomenklaturan, alldeles oavsett vilka politiska övergrepp denna gör sig skyldig till.

Inkluderingsvisionen handlar om anpasslingar, en människotyp som passar in i konsumtionssamhället och är lojal mot den politiska nomenklaturan, alldeles oavsett vilka politiska övergrepp denna gör sig skyldig till. Målsättningen är att förvandla det sociala livet till något som liknar en industriell process, där människor blir komponenter, som i en maskin. Den inkluderade människan bejakar överhetens påbjudna värdegrund. Hen är jämlik och jämställd och sorterar inte andra människor efter ras, etnicitet, kultur, familj, religion, tradition eller kön. Så insisterande är de nya normerna att även Sveriges försvarsmakt, som har all anledning att betona effektivitet, gruppsolidaritet och lojalitet mot landet, anser att mångfald och inkludering är överordnade angelägenheter.

Det är inte bara så att alla olikheter måste ignoreras utan varje negativ eller destruktiv avvikelse from ”det normala” neutraliseras, genom att dess motsats framhävs. Aids har på så sätt lett till att homosexualitet upphöjts och ses som samhälleligt värdefullt och positivt. Islamsk terrorism neutraliseras med begreppet islamofobi. Svartas dysfunktionalitet har lett till BLM och korkad ”white trash” skapar det överhetliga vita samhälle som måste raseras. Som Gunnar Sandelin påpekat använde Freud begreppet reaktionsbildning, när en aggressiv impuls övergår i sin motsats. Till exempel när barnet vill slå sin mamma men inte vågar och istället smeker hennes kind.

När makteliten lyfter fram och favoriserar islam, homosexualitet, svarta, etniska minoriteter och kvinnor, så handlar det inte om att förbättra samhället, att kompensera dem för gångna tiders förtryck och orättvisor. Det handlar om att underminera, försvaga och till och med förstöra majoritetskulturen. Det är angrepp på nationen, familjen och det manliga ledarskap som skapar den sociala ordningen. Maktelitens omsorger om dessa utsatta grupper är instrumentella. I grunden handlar det om att skapa en samhällsordning där de som sitter vid makten vill se till att medborgarna inte längre utgör något hot mot eliten.

Inklusivitet är redskapet för att skapa en värld utan utomstående och utan gränser, en värld utan motsättningar, vilket är liktydigt med ett utopia befolkat av något slags robotar – människor är det i varje fall inte. Tänk efter, varför bemöter vi varandra olika? Svaret är rätt platt men av avgörande betydelse: Vi bemöter varandra olika därför att vi är olika. Män behandlar exempelvis kvinnor och andra män olika, det vill säga de inkluderar inte utan de diskriminerar. Det är inte bara ett fritt val utan det ligger i våra gener. Vi är inte bara män och kvinnor, vi är barn, vuxna, gamla, skruttiga, atleter, glada, lessna, korta, långa, håriga, skalliga, doktorer och förstagluttare, ryssar, amerikaner, mördare, våldtäktsoffer. Och på ett överordnat plan, mänskligheten är etniskt och religiöst differentierad. Vi är ordnade i religioner, familjer, släkter, klaner och nationella tillhörigheter.

Jag misstänker starkt att de flesta som alls reflekterat över inkluderingskravet tycker att resonemanget både är lite enfaldigt och ohållbart, men sådant säger man bara inte. Politisk korrekthet kan definieras som ett förbud mot att alls uppmärksamma orimligheter. Den som inte kan låta bli att lägga märke till att inklusivitet är ett konstigt begrepp, är samtidigt förbjuden att kommentera eller diskutera begreppet. På sin höjd kan man säga något positivt, hur angeläget det är med inkludering, men även detta kan ses som misstänksamt då man trots allt visar att man uppmärksammat begreppet.

En Inkluderande maktelit förnekar den moraliska grunden för makt och ojämlikhet, vilket leder till att de inte behöver riskera att få sin maktutövning kritiserad: ”Vaddå, jag har väl ingen makt, jag är som alla andra!”

Rika och fattiga, disputerade och dropouts från gymnasiet, börsdirektörer och vaktmästare, HD-domare och vanliga väljare har alla radikalt olika befogenheter, belöningar och möjligheter. Inkluderandet skyddar deras privilegier och om de tillhör någon minoritet av något slag så ger det dem dessutom rätt att, när det ter sig klokt, axla offerrollen: ”Så här behandlar du mig bara för att jag är kvinna/homosexuell/svart”.

Det finns grundläggande aspekter på livet – födelse, död, kärlek, hat, familj, vänner, gemenskap, Gud, det goda, vackra och sanna – de inte bara gör oss till människor utan ger våra liv mening. Vi är sociala varelser och hanterar bekymmer och glädjeämnen i fasta livs- och tankemönster, som vi delar med andra människor – det som kallas kultur. De flesta av våra gemenskaper är lokala och består av människor som vi på något sätt känner oss relaterade till. Det är genom vårt umgänge med dem som vi förstår oss själva och vår situation. Familj, vänner och kollegor gör det möjligt för oss att orientera oss och de liv vi lever. De större samhällen inom vilka vi bor – kyrka, grannskap, yrke, stad, region, nation, civilisation – ger andra mer omfattande och bestående identiteter. Alla dessa nätverk är grundläggande för ett liv som är värt att leva. De förser oss med vanor, attityder, lojaliteter och övertygelser som begränsar, ordnar, utvecklar, upplyser och förfinar våra tankar och handlingar. Utanför denna väv av mänskligt liv finns bara det meningslösa.

Hela vår existens är uppbyggd kring att vi är olika. Nazisterna försökte göra människorna lika genom att avliva dem som hörde till andra etniska grupper. Det ledde till koncentrationslägren. Kommunisterna försök att skapa homo sovjeticus resulterade i Gulag. Inkludering är i grunden samma sätt att tänka. Inklusivitet är en totalitär politisk målsättning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.