Folkets kärlek min belöning


Är människans natur god eller ond? Den frågan tror jag hanteras bäst med ett kringgående svar: Människan är ociviliserad. I annat fall behövde ju inte samhället alla de institutioner och myndigheter som reglerar och styr medborgarnas liv. Institutionerna är nödvändiga, de är ett slags motsvarighet till djurparkens taggtrådar och elektrifierade stängsel. De avser att hindra oss från att förfalla till lag- och regellöshet. Samma perspektiv kan läggas på fängelset, som skiljer ut farliga och antisociala människor. Det går inte att förlita sig till att människor av egen kraft är lojala med sitt samhälles moralkodex.

Vad är det då som ett land mest behöver, goda härskare eller goda lagar? Politiska filosofer har mestadels besvarat frågan med att de goda lagarna är viktigast. Utan lagar och utan statligt våldskapital så blir livet med den konservative 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes ofta citerade ord ”ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort”.

Det är alltså säkrare att hålla sig till lagarna än till goda härskare eftersom människor, vilket bland andra Machiavelli påpekat, ofta är både fega och onda. Dessutom, som bekant korrumperar makten. Man kan inte räkna med att goda härskare förblir goda. Det är framför allt här som demokrati är överlägset andra styresskick. Med fredliga medel är det möjligt att göra sig av med ledare som är olämpliga för sitt uppdrag, vare sig det nu beror på att de visat sig odugliga eller att de har blivit det under själva maktinnehavet.

Emellertid, tänker man ett varv till, så inser man att inte bara diktatorer utan också demokratiskt valda ledare lär sig att manipulera lagar och regelsystem, så att de får igenom sin vilja. Med andra ord, lagarna räcker inte utan tankegången leder tillbaka till önskemålet om goda ledare, som inte exploaterar maktpositionen för sin egen vinnings skull utan för det gemensamma bästa.

Vad kan vaccinera en ledare från att korrumperas och verka för sin egen vinning? Vad är det som gör att regeringspolitiker och andra makthavare avstår från att sko sig själva? Där har Sverige varit lyckligt lottat, med i synnerhet socialdemokratiska statsministrar med enkla vanor. Per Albin Hansson dog på spårvagnen, på väg hem till radhuset i Ålsten. Tage Erlander fick ofta skjuts till jobbet av sin hustru, när hon var på väg till sitt lärarjobb. I dag är det inte längre så. Stefan Löfven lever med livvakter, skjutsas i premiumbilar av statens chaufförer och bor i Sagerska palatset. När han vill ha lite lantlig omväxling står Harpsunds vackra herrgård till hans förfogande. Han har 180 000 kr i månadslön. Det är ändå rätt blygsamt jämfört med hur afrikanska och östeuropeiska ledare brukar sko sig – alldeles oavsett hur fattigt folket är.

Stefan Löfven har inga problem med att ljuga och vilseleda väljarna, något som han knappast är ensam om bland statsråden. Hans lojalitet riktas inte mot folket utan mot det politiska parti han företräder och hans första prioritet är att se till att socialdemokraterna behåller makten. ”Folket” kommer knappast ens i andra hand – det är viktigare att bli respekterad av överstatliga maktcentra som EU och FN. Frågan vilka våra regerande politiker är lojala emot är en viktig men inte särskilt uppmärksammad fråga. Det tas för givet att den frågan besvaras i valen vart fjärde år, när folket får utse sina ledare. Så hade det kunnat vara, om inte agendajournalistiken hade härjat inom svenska media.

Kungars valspråk är i sammanhanget intressanta. Vad är de lojala med, hur legitimerar de sitt maktinnehav? I gudsstaten är konungen, inte så förvånande, Guds sändebud och relaterar till Gud. Om kungarna sedan levde efter den kristna läran, det skiftade säkert, men de visste ju vad som väntade om de misskötte sig för grovt: Helvetet. Två tidiga svenska regenter bryter mönstret med att regera i Guds namn, även om också de givetvis var konungar av Guds nåde, vilket ska uttolkas som att de endast var ansvariga inför Gud. Den ena var den polske kungen Sigismund, som under sju år på 1500-talets slut också var kung över Sverige. Hans valspråk var För rätten och folket. Ett drygt kvartssekel därefter kommer drottning Kristina med Visheten är rikets stöd. Därefter fem regenter som med sina valspråk återigen relaterar till Gud. Den som bryter mönstret nästa gång är den som kung svage Adolf Fredrik, som regerade under 20 år, med början år 1751. Därefter glider Gud alltmer i bakgrunden i de kungliga valspråken, för att ersättas med folket. Den bedrövlige Karl XIII:s valspråk var Folkets väl min högsta lag. Det levde han knappast upp till. Han följdes av en mycket bra importerad kung, sin franske adoptivson Karl XIV Johan, som visserligen aldrig lärde sig att tala svenska, men ändå lyckades få till det kanske bästa valspråket av alla: Folkets kärlek min belöning.

De två senaste kungarna är mera relaterade till nationen än till folket. Gustav VI Adolf med Plikten framför allt och Carl XVI Gustaf med det mesiga För Sverige i tiden. Plikten mot vem eller vilka? Och för vilket Sverige ”i tiden”?

Varför är då Folkets kärlek min belöning det valspråk jag gillar mest? Svaret är att jag översätter det till vår egen tid och leker med tanken på en statsminister som utövar sin makt, så att folket älskar honom eller henne. Jag tänker mig också valspråket som historiens dom, om en regent som styrt så klokt att vi i historieböckerna kan läsa att folket älskade honom eller henne. Det är något mer än att söka Guds kärlek och avsevärt mer ambitiöst än att framför allt göra sin plikt. Nu har inte statsministrar valspråk, men kanske de borde ha det, så att vi både vid val och som eftermäle kan fråga: Levde han eller hon upp till sin devis?

En ledare som är ansvarig inför folket och söker dess kärlek – här finns ett stort problem, nämligen att folket inte alltid vet sitt eget bästa. Kärlek är inte ett tillstånd som utmärks av klarsynthet. En ledare kan, applåderad av folket, styra en nation käpprätt åt helvete utan att folket förstår vad som sker. Det är vad jag anser gäller för svenska politiker, alltsedan de i mitten av 1970-talet bejakade idén om ett mångkulturellt framför ett i stort sett monoetniskt Sverige. Ännu i dag, närmare ett halvsekel senare, har varken folkmajoriteten eller regeringspolitiker till fullo förstått misstaget. Det hindrar inte att framtidens dom kommer att bli hård, från det folk som en gång hade ett land, men som förlorade det.

Ännu hårdare blir förmodligen domen över dem som hade makten över det offentliga samtalet och vilseledde – de som inte drog sig för att lura folket, nämligen journalister och opinionsbildare.

Ännu hårdare blir förmodligen domen över dem som hade makten över det offentliga samtalet och vilseledde – de som inte drog sig för att lura folket, nämligen journalister och opinionsbildare. I Sverige har vi den absurda situationen att alla kan se inte bara vad som händer med vårt land utan också att de svåraste problemen hör samman med den massinvandring som inte får kallas för massinvandring. Ändå fortsätter våra ledare att under majoritetens applåder styra landet mot fattigdom och förödande kriminalitet.

Motsatsen är betydligt mer ovanlig, en klok och skicklig ledare som inte får folket med sig. Den som väl kommer närmast den situationen är Storbritanniens Margaret Thatcher. Hon lyckades få det strejkhärjade landet på fötter genom privatiseringar av statliga företag och framför allt genom att bryta fackföreningarnas makt. Än i dag är hon mycket kontroversiell och den brittiska vänstern anklagar henne för att ha raserat både den engelska industrin och välfärdsstaten. Men oavsett hur man politiskt förhåller sig till hennes styre, så går det inte att komma förbi att hon återvaldes två gånger och att hon är den premiärminister i Storbritannien som suttit längst på sin post.

Djupt kontroversiella ledare, närmast upplysta despoter, som med hårda nypor styr sitt folk mot välstånd och integritet, är det mera gott om. Den som i vår tid syns mest är Viktor Orbán som, trots att han konsekvent i europeiska medier påstås vara ett hot mot demokratin och är näst intill hatad av EU:s alla politiker och byråkrater, har det ungerska folket bakom ryggen. För alla de sjuka europeiska ledare som inte förstått att deras allt överordnade uppgift är att sätta det egna landet och det egna folket i första rummet, är Viktor Orbán en provokation av första graden. Storfinansen, medierna och politikerna bildar en enad front mot honom. Det är ett politiskt skyttegravskrig som pågår. Vad är det då som får Viktor Orbán att orka stå emot? Svaret är att han är nationalist. Han sätter det etniska Ungern i första rummet och skulle mycket väl kunna ha Karl XIV Johans valspråk som motto: Folkets kärlek är min belöning.

Det borde inte vara en kontroversiell politik, men det är det: Ungern ska, så länge Viktor Orbán och hans parti Fidesz sitter vid makten, vara ungrarnas land. Det betyder att landet inte är öppet för vare sig välfärdsmigranter eller muslimer. Risken är inte bara att Viktor Orbán besegras av sina motståndare utan också att han gör politiska misstag som får honom att förlora sin folkliga support. Hur mycket lättare och behagligare hade det inte varit för honom att sälla sig till majoriteten av Europas och EU:s ledare: De som inte söker folkets kärlek och som inget folk älskar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.