Maktens charlataner


Under ett halvår har jag på heltid varit sysselsatt med att skriva om svenska ledande politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare. Det som drivit mig är en ganska primitiv idé om att när räkenskapens tid kommer, så ska de inte kunna krypa in i anonymiteten. Det som var tänkt som en bok blev emellertid ett för stort manus, så nu blir det två böcker som ges ut i höst: PK-männen och PK-kvinnorna. Eftersom jag tror att dessa böcker blir utpräglade färskvaror, så trycker jag dem i en rätt liten upplaga. Är du intresserad, så maila mig. Böckerna blir på knappt trehundra sidor var och jag har satt priset till 250 kr per bok.

När jag läser igenom porträtten, de flesta mellan fem och tio sidor långa i bokformat, så är det en rätt motbjudande samling av offentliga personer som presenteras. Det handlar inte bara, och inte ens främst, om att de har andra politiska preferenser än jag, utan det som gör att jag ogillar och föraktar dem, är deras moraliska brister, obekymrade förhållningssätt till sanningen, okunnighet och, inte minst, den nöjda sadism, med vilken de smädar sina politiska opponenter. På ren svenska: De är helt enkelt ett djävla pack! Det skriver jag emellertid inte i böckerna, utan porträtten är i allt väsentligt sakliga och det dessa offentliga personer sagt och gjort (eller inte gjort) får tala för sig självt.
Det är naturligtvis inte någon tillfällighet att vi har fått dessa maktpersoner. I synnerhet när det gäller politikerna reser det frågan: Är det den representativa demokratin som styresform som gör att just dessa personer tar sig fram till det politiska elitskiktet?

Den ursprungliga tanken med demokratin, som ett alternativ till tyranniet, var aldrig att det skulle skapas en särskild yrkesnisch för politiker, utan männen i ett samhälle valde sina ledare för en begränsad tidsperiod, under vilken dessa levde i stort sett samma liv som innan de blev valda. Detta är direktdemokrati och så fungerar det fortfarande i Schweiz, som avviker från Europas övriga länder genom ett mycket tunt skikt av professionella politiker. Dessa utgör inte, som de gör i Sverige, en modern form av adel, en härskande klass – i sin tur uppdelad i ett antal konkurrerande sekter: De politiska partierna.

Som bekant har Sverige istället en representativ demokrati, där inte personer utan partier konkurrerar om folkets gunst. På lokal nivå kan en stark ledare bana sig väg till makten på egen hand, men på riksnivå fungerar det inte. Det kan betecknas som den representativa demokratins första svaghet, att det inte är personer utan partier som styr, vägledda av sina ideologier. Nå, i toppen av dessa kan det ibland sitta starka ledare, men så gott som undantagslöst har dessa yrkespolitiker deformerats på sin väg till maktens tinnar, så att de praktiskt taget alltid sätter det egna partiet främst. Det är inte bland medborgarna utan bland partikamraterna som de har sin egentliga väljarbas. De har också ett internationellt elitskikt av politiker som referensgrupp. Omsorgen om medborgarna och nationen kommer rätt långt ner på listan.

I en mailväxling jag får ta del av beskrivs menlöshetsprincipen. Egentligen gäller det vilka som blir chefredaktörer inom media, men det slår mig att perspektivet också är tillämpligt på de politiker som når toppen i det demokratiska styret. Den politiker som är stark och driver frågor, riskerar bråk med antal stridslystna opponenter och konkurrenter. Så det är klokt att undvika detta. Det viktigaste är ju inte vilka beslut man fattar, utan den egna karriären.

Handlingskraft är en kvalitet som är underordnat konfliktundvikande. Se till exempel FN, där man inte vill ha en stark högsta chef. De styrande länderna ser till att det väljs en representativ men ganska menlös och försiktig ledare, utan stark profil. Han eller hon sätter inte ner foten – en sympatisk person som låter alla komma till tals, skapar dialog, håller möten, lyssnar på alla, bildar arbetsgrupper, jobbar med mångfald och intersektionalitet, gör studiebesök, utreder, antar resolutioner och startar projekt, som mycket sällan leder till någon konkret handling, som för saker framåt.

Samma inom EU. Det var ingen slump att Belgien blev EU:s centrum. Det gick ju inte ta ett starkt land som Storbritannien, Tyskland, Frankrike eller Italien. Även Holland var lite för kaxigt och självständigt. Belgien var ofarligt och bra, anonymt och står inte för något. Dom tar vi! Menlöshetsprincipen igen!

Här kan man också foga in vad den amerikanske statsvetarprofessor Patrick Deneen skrev för några år sedan, en liten förtvivlad text om hur det går till när studenter utbildas vid västerländska elituniversitet. Han inleder med att beskriva sina studenter som ytterst begåvade och studiekompetenta. De är väluppfostrade och socialt skickliga såväl professionellt, som i umgänget med sina vänner. De respekterar mångfald, dock utan att ha en särskilt klar uppfattning om vad det är. De är fördomsfria, i synnerhet i offentligheten. De är med andra ord sin generations grädda och när de har utexaminerats kommer de att hamna på toppbefattningar runt om i en globaliserad värld. Emellertid, de ser inte sitt eget samhälle och de tillhör ingen grupp som vill någonting särskilt. Framtiden funderar de inte särskilt över, annat än om det gäller deras respektive individuella karriärer. Deneens studenter har fostrats till en total likgiltighet för sin egen kultur.

Utbildningen syftar till att producera just detta slag av studenter. Det är således inte av misstag som den leder till ett slags kulturell amnesi, bristande nyfikenhet och till att vuxna högutbildade människor just inte vet något om västerlandets historia. Det som gör Deneen förtvivlad är att det inte är något underbetyg åt undervisningen utan just den typen av människor som lämnar universiteten med toppbetyg och som efterfrågas inom olika eliter, också den politiska. Det är den enda människotyp som kan fungera globalt – autonoma individer som binds till varandra i ömsesidig likgiltighet. Deneen kallar dem för ”masters of systematic ignorance”. Han skriver också att detta handlar om att vår civilisation med stor iver är i färd med att begå självmord. Historiens slut för studenterna signalerar historiens slut för Västerlandet.

I dag startar oftast partiledarnas och regeringsmedlemmarnas yrkeskarriärer med att de i unga år går med i ett ungdomsförbund. Dessa var ursprungligen inte tänkta som proffspolitikernas plantskolor utan för att skapa politiskt medvetna väljare. Den filosof som spelat störst politisk roll under efterkrigstiden, Karl Popper, målade upp bilden av medborgaren som ett ”moraliskt subjekt”, som tar ansvar för samhällsutvecklingen. I annat fall fungerar inte demokratin. Popper anslöt därvid till den amerikanske sociologen C. Wright Mills, som menade att en demokrati inte överlevde med en oupplyst massa, utan att demokratin förutsatte en upplyst allmänhet.

Det ligger emellertid inte i politikernas intresse med en upplyst allmänhet, eftersom en sådan ställer krav på makthavarna och därmed både begränsar och ifrågasätter dess makt. Enkelt uttryckt: för politikerna är politiskt medvetna medborgare bara till besvär, eftersom maktutövning reser motstånd. Risken finns att motståndet förändrar eller till och med kastar ett samhälles maktstruktur över ända.

Mills myntade också i mitten av 1950-talet begreppet maktelit, och syftade därvid på det som i dag brukar kallas för den djupa staten, alltså de som styr ett land, oavsett vilket parti och vilka politiker som medborgarna röstar på.

I den representativa demokratins barndom så löstes demokratins problem med väljarnas politiska omedvetenhet med att det ställdes krav på väljarna. Egendomslöst folk och kvinnor fick inte rösta. Det var visserligen ”odemokratiskt” men ett sätt att förhindra att olämpliga personer röstades fram till ansvariga positioner. I dagens Sverige får som bekant alla medborgare rösta, även dementa och de som sitter i fängelse. Du behöver inte ens bo i Sverige. Är du EU-medborgare eller från Norge eller Island, så får du om du bor i Sverige rösta i kommun- och regionvalet. Det gäller också immigranter från andra länder, om de bott i Sverige i minst tre år.

Det vi har i Sverige är alltså politiker som inte är särskilt solidariska med det egna folkets intressen. De förs till makten av väljare, som inte med den bästa vilja i världen kan ses som en upplyst allmänhet. Varken hos politiker, som gärna lägger ut dimridåer om vad som är demokrati, eller väljare finns någon klar medvetenhet, vare sig om vad medborgarna kan kräva av sina valda politiker, eller vad som är nödvändigt för att skapa ett väl fungerande och uthålligt samhälle. I klarspråk: våra politiskt inkompetenta ledare kommer till makten via okunniga medborgare.

Nå, det fanns en möjlighet att råda bot på denna degenererade form av demokrati: Medierna. Teve, radio och pressen har fantastiska möjligheter att fylla den roll som de påstår sig ha (men ljuger om). De skulle inte bara kunna vara folkets ombud och styra politikerna rätt, utan också förse medborgarna med den politiska skolning som skulle göra dem till ”en upplyst allmänhet”.

Genom att sitta i maktens knä, genom att inte göra sitt jobb, så tar den offentliga debattens grindvakter livet av demokratin. Det som de vägrar förstå är att de också tar livet av sig själva.

Här finns nog en av huvudförklaringarna till det demokratiska samhällets haveri. Genom att sitta i maktens knä, genom att inte göra sitt jobb, så tar den offentliga debattens grindvakter livet av demokratin. Det som de vägrar förstå är att de också tar livet av sig själva. Unga människor i dag har i stort sett övergett traditionella media och hämtar sin kunskap på nätet. Där spelar poddar och politiska samtal, som kan sträcka sig över flera timmar, en stor roll. För att bara nämna två, som har lyssnare/tittare som inga medier ens kommer i närheten av: Jordan Peterson och Joe Rogan. Ingen svensk politiker skulle klara sig i ett tvåtimmars samtal med dem. De skulle visserligen bemötas artigt och respektfullt men samtidigt obönhörligen avslöja sig som charlataner, vilket de inte gör när de, som i vanliga media, av devota journalister exponeras några sekunder eller minuter i taget.

På fullt allvar tror jag att nätets förstklassiga politiska samtal blir de spikar som förseglar kistan för våra media, de som Jan Myrdal kallade för de pipor genom vilka makten blåser.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.