Politiska maktsekter


Inför valrörelsen år 2002 gav journalisten Anders Isaksson ut en fortfarande aktuell liten bok: Den politiska adeln, en beteckning som han hade myntat själv. Den syftade på socialdemokraternas omvandling från ett politiskt parti, som bars fram av en folkrörelse, till ett nätverk för politiska karriärister. I mitten av 1950-talet hade partiet 1,6 miljoner medlemmar. År 2019 var antalet nere i drygt 90.000. Anders Isaksson hade själv varit medlem i SSU och ägnat större delen av sitt liv som författare åt att skriva om socialdemokraterna, främst i fyra böcker om Per Albin Hansson.

Till en del var Den politiska adeln en översiktlig snabbkurs i statskunskap, men texten brände till i två sammanhang. Den ena var att svenska politiker, främst i samband med kommunsammanslagningen på 50-talet, hade gått från deltidspolitiker, som vid sidan av sina ordinarie yrken tog ansvar för samhället, till att bli proffs – det vill säga yrkespolitiker. SSU omvandlades från att vara en skola för partimedlemmar till att bli startrampen för politiska karriärer.

Det andra sammanhanget var att Anders Isaksson såg hur det vuxit fram politiska dynastier, som dels bytte viktiga och högavlönade uppdrag mot lojalitet gentemot det socialdemokratiska partiet, dels lät jobbet gå vidare till nästa generation. Några exempel på ministerbarn som hamnade i toppolitiken är Anna Berger Kettner, landstingsråd i Stockholm, demokratiminister Britta Lejon och justitieminister Thomas Bodström. Men det är inte bara socialdemokraterna som gör på det sättet. När det moderata kommunalrådet i Helsingborg Ella Tengbom-Velander slutar, tar dottern Carin Wredström över. När centerpartisten Torsten Torstensson i Strömstad går, träder dottern Åsa in.

Anders Isakssons bok, med underrubriken Politikens förvandling från uppdrag till yrke, sålde snabbt slut och kom i ny reviderad upplaga till nästa valrörelse, år 2006. Kanske Anders Isaksson hade fortsatt att uppdatera boken, om han inte oväntat hade dött år 2009. Mitt sista minne av honom är att vi träffades över en lunch och han ville låna en motorsåg av mig.

Journalisten Niklas Ekdal kommenterade Anders Isakssons politiska adel på följande sätt, i en ledare i Dagens Nyheter i maj 2006:

Ständigt nya myndigheter skapas och bemannas även de med politiker, som miljöpartisten Matz Hammarström på Djurskyddsmyndigheten, centerpartisten Andreas Carlgren på Integrationsverket eller vänsterpartisten Gunnar Ågren på Folkhälsoinstitutet. Politik i parti och minut, förklädd till förvaltning. I Sverige förknippar vi detta nätverk av lojaliteter, tjänster och gentjänster med socialdemokratin, eftersom partiet regerar för det mesta. Ett maktskifte skulle riva om, men förändrar inget i grunden. /…/ Den som är alltför angelägen om att sitta kvar vid köttgrytorna kan tänkas använda utnämningsmakt och allmänna medel för att främja egna intressen snarare än medborgarnas. I extremfallet kunde vi till exempel få en statsminister som kvittar politiska tjänster mot toppjobb, sprider extra mycket skattepengar omkring sig när det är valår, tillsätter en kompis som styrelseordförande i ett statligt monopolföretag där hans fru i egenskap av chef har guldkantade avtal som ingen i regeringen vågar ifrågasätta.

Den svenska demokratin omvandlades från ett folkstyre, med mer än 250.000 förtroendevalda fritidspolitiker, till ett elitstyre där yrkespolitikerna växte samman med en lika stor stab av politiskt tillsatta myndighetschefer och tjänstemän. Den politiska adeln bestämmer sina egna politiska villkor. Den sätter sina egna löner och arvoden, fixar förmåner och traktamenten. Och – inte minst – partistödets storlek. På så sätt har partierna blivit ekonomiskt oberoende.

Bekräftelsen på att politiken var på väg att bli ett yrke, och att en ”politisk adel” höll på att bildas, tyckte Anders Isaksson att han fick med Olof Palmes regeringsbildning 1982. I Palmes regering fanns inte mindre än sju ministrar som saknade förankring i riksdagen. En av dem var den tidigare postchefen Ove Rainer. Det är tveksamt om han ens var socialdemokrat, när han utnämndes. Anders Isaksson såg det som att den svenska statsministerrollen blev presidentiell. Det gällde också för Göran Persson. I hans första regering var inte ens hälften av ministrarna riksdagsledamöter. Och om vi går till moderaterna, hamnade verkligen Beatrice Ask i regeringen därför att hon ansågs vara en skicklig jurist, trots att hon inte hade någon utbildning? Eller handlade det om att hon sedan tonåren hade odlat rätt kontakter, ansågs ofarligt korkad och fullständigt lojal? År 2014 skrev Pierre Gilly på sin blogg:

Men den politiska adeln i Sverige utgörs inte bara av avkomman till politiker: det finns också en hel del syskonkonstellationer och giftermål. Fick Lena Elisabeth Adelsohn Liljeroth jobbet – hon med tårtan – som kulturminister för att hon har gott omdöme eller handlar det om att hon umgåtts med partitoppen sedan tonåren och är gift med förre moderatledaren Ulf Adelsohn? Hur mycket främjades Carl Bildts karriär av att han gifte sig med Bohmans dotter? Hade den italienska tennisspelerskan verkligen kunnat bli svensk EU-parlamentariker om hon inte också blivit Carl Bildts nya fru?

Det som syntes för Anders Isaksson för ett par decennier sedan, är än tydligare i dag. Följande beskrivning av hur en politikerkarriär kan se ut fick jag med mailen från AfS-medlemmen Sven Valerio:

Till att börja med måste tydliga hot elimineras. Konkurrenter som är klart lysande stjärnor blir lätt offer för en dumskallarnas sammansvärjning. Kommunalråden i kommunerna är sällan läkare, advokater eller framgångsrika företagare. Inte heller kan de beskyllas för att besitta egenskaper som karisma och vältalighet. Partimedlemmar med sådana egenskaper, som dessutom uppvisar ambition, manövreras nämligen snabbt ut. Selektionen lyfter fram de mest samvetslösa ränksmidarna.

Att tidigt bli en del av sitt partis kommunförening, ger fördelar i spelet. Likaså att från ung ålder vara en del av ungdomsförbundet och där positionera sig. Nätverkande och alliansbyggande i bästa Robinssonstil är ett absolut måste för att komma framåt. Broilerpolitiker som började sin karriär tidigt i ungdomsförbundet, är idag normen bland heltidsarvoderade politiker.

Nepotism är också ett karaktärsdrag. Maktens barn lyfts fram till positioner. Fredrik Reinfeldts son Gustav var påläggskalv i Solna, men hoppade av politiken för att istället arbeta i faderns extremt lukrativa rörelse. Centerns ekonomiska talesperson Emil Källström är son till ett f.d. och ett nuvarande oppositionsråd. Infrastrukturministern Tomas Eneroth är far till Jesper Eneroth, som sitter adjungerad i socialdemokraternas partistyrelse, utöver att vara ordförande för Socialdemokraterna i Göteborg och detta vid endast 26 års ålder. Mikael Dambergs far var en gång i tiden partikassör i Socialdemokraterna.

Det finns ytterligare ett sätt att positionera sig internt i partierna: genom att sticka ut. Jag kallar detta för en radikaliseringskarriär och strategin är att ständigt bjuda över partilinjen i de politiska modefrågorna för dagen. Mer HBTQ, mer migration, längre föräldraledighet. Vad som än påbjuds i partiet, finns det en eller flera karriärister som är beredda att bjuda över. De balanseras inte av individer som försöker göra poäng av att vara bromsande, återhållsamma och eftertänksamma. Sådana finns inte alls. Radikaliseringskarriär är förmodligen en betydande delförklaring till det svenska tillståndet, där så många politiska frågor har drivits skadligt långt.

Många ledande socialdemokratiska politiker startade i SSU. Det gäller till exempel för Ardalan Shekarabi, civilministern i den av socialdemokraterna ledda regeringen. I december 2004 avslöjade Dagens Nyheter att Shekarabis valkampanj 2003 delvis finansierats med pengar från en intern SSU-fond, avsedd för integrationsprojekt. I mars 2005 kom det fram att Ardalan Shekarabi valts till ledamot i polisstyrelsen i Uppsala län, trots att han varken var svensk medborgare eller bosatt i länet. Ett stalltips är att Ardalan Shekarabi blir partiledare, efter Stefan Löfven. Många PK-kvinnor och invandrare kommer i så fall att rösta på honom. När jag bekantar mig med hans politiska gärning, så framstår han i rätt positiv dager. Det påstås att han doktorerat i juridik men tydligen är det en felaktig uppgift. Han har endast gjort en introduktionskurs på doktorandutbildningen. Det talar också till hans fördel att han nått den politiska toppen utan att föräldrarna banat vägen för honom. Ändå känns det egendomligt att den man som kanske blir Sveriges nästa statsminister inledde sin politiska karriär med att mygla. Det blir lite Mona Sahlin-vibbar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.