Vad är bra med islam?

Vid upprepade tillfällen har jag skrivit om islam, både i mina böcker och på bloggen. Som jag minns det har jag inte haft ett enda gott ord att säga. Jag har heller aldrig hört någon svensk politiker förklara vad som är positivt med islam. Inte så sällan får jag också mail som entydigt fördömer islam, ibland med ganska saftig exemplifiering. Nedanstående kom för några dagar sedan, från en bloggläsare som undrade varför SVT var så monomant inriktade på att producera program om Hitler och nazismen. Likadant med Hollywood:

Hur vore det med lite program om islams antisemitism? Och våldsdåd. Där finns det oceaner att ösa ur! Alla tvångskonverteringar av otrogna, de som inte halshöggs direkt, var är filmerna? Islams apartheidsystem. Islams slavjägare och slavhandel, som var långt mer omfattande än vad de amatörmässiga otrogna vita hundarna ens kom i närheten av. Mördandet av de svarta kvinnliga sexslavarnas barn? Kastreringen av svarta män? Hollywood skulle kunna dra in biljoner dollar på rena dokumentärer om det här, behövs inga påhitt där inte. Men nä, inte det. Till och med Hollywood skiter i pengar för att skydda islam. De avstår bästsäljande dokumentärer som innehåller allt, drama, skräck, thriller, krig, action o dokumentär – allt i ett! Ynkryggar.

Den entydigt negativa bilden av islam hindrar inte att, om någon politiker talar klarspråk om islam som politisk ideologi, så skyndar sig både politiker och journalister fram. Beroende på partitillhörighet så är det för politikern antingen för att fördöma eller, om det är en partikamrat, för ”damage control”.

Till exempel var Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ivrig med att förklara att fördömandet bara gällde islamism, när hans partisekreterare Richard Jomshof sa: ”Jag lider med dom människorna som tvingas födas i de här länderna under islam, som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion.” Tidigare har han också sagt: ”Att därför säga att islam är bra och islamism är dåligt är inte bara fel utan dessutom ohederligt. Islam är en totalitär ideologi” och ”Jag föraktar inte alla muslimer, men jag avskyr islam.”

Sådant får man bara säga om nazism – det är tillåtet att piska en stendöd häst. Kanske man också får säga det om kommunism, men inte gärna på hemmaplan utan bara om vissa utvalda länder. För Nordkorea är det grönt, liksom för gamla DDR och Sovjet, men när det gäller Kina bör man ligga lite lågt.

Här ska man inte glömma att Richard Jomshof är politiker i en demokrati och varför en demokratisk politiker ska stryka islam medhårs är mig en gåta. Eller, det är det ju inte, eftersom det handlar om att fånga, eller åtminstone inte förlora röster i nästa val. Muslimerna brukar inte rösta efter sina personliga preferenser utan följa sina imamers rekommendationer.

Det handlar också om ren feghet, eftersom politikerna är välmedvetna om att muslimerna kan vara farliga. Den mer eller mindre offentliga person som – enligt islamisterna – tar ett för långt steg, riskerar att framöver få leva med dödshot och livvaktsskydd. Därför hellre hålla käften eller bara säga ”snälla saker”.

Även om det är moraliskt förkastligt, så går det att begripa att politiker, som alltid jagar röster, bär sig åt på det sättet. Men varför journalisterna? För mig är det obegripligt att journalister angriper de enstaka ”klarspråkspolitiker” som de rimligen borde hylla, med tanke på hur det står till med pressfriheten i världen. Så här ser det ut med de tio sista platserna:

  • Kuba (kommunistiskt), plats 171
  • Laos (buddhistiskt), plats 172
  • Syrien (muslimskt), plats 173
  • Iran (muslimskt), plats 174
  • Vietnam (kommunistiskt), plats 175
  • Djibouti (muslimskt), plats 176
  • Kina (kommunistiskt), plats 177
  • Turkmenistan (muslimskt) plats 178
  • Nordkorea (kommunistiskt) plats 179
  • Eritrea (50 procent muslimskt) plats 180

Jag beslutar mig för att försöka googla fram något positivt med islam. Något måste det väl vara som gör att muslimer är så hårt knutna till sin religion. Det är dessutom den religion som växer snabbast i världen. Jag silar bort retorik, som att islam är fredens religion. Inte heller nedanstående typ av svar från djupt troende muslimer platsar:

Ja du…vart ska jag börja. Jag kan säga dej att då vi har vår fastemånad ramadan så är det så att man fylls av en så ren och underbar känsla som jag knappt kan beskriva. Då man vid solnedgången avbryter fastan och får lov att smaka på det vi varje dag tar för givet, ja då känner man hur bra man har det och hur man fylls av tacksamhet. Man ska under denna månad koncentrera sig extra på goda gärningar och ge zakat till fattiga. (jag vet att icke muslimer också hjälper fattiga). Men för oss är det så att man ska det, under hela året egentligen. Det är viktigt att man är god mot sina medmänniskor och det upplever jag också när jag är med mina bröder och systrar som vi kallar varandra inom islam. En annan sak som jag uppskattar är respekten man bör visa för sina föräldrar. Vi har ingen som alls rätt att behandla våra mödrar respektlöst ( ja, det är just mor som har burit oss i 9 månader) och inte far, som vi högt ska respektera. Men detta innebär också att mannen ska respektera sin fru som är mor till hans barn på samma sätt. Gud påminner oss återigen om sabr som betyder att man ska ha tålamod och jag är säker på att folk nu förtiden behöver det. Tänk vad man stressar och pressar sig över sina gränser för att nå sina mål….det är ju inte alls hälsosamt. Ja du det blir långt om jag ska skriva alla fördelar och det är dags att lägga barnen nu men hoppas att du har fått dig en bild av min religion. Det är viktigt att inte blanda ihop tradition och religion, som tyvärr många gör. Ha en bra kväll!

Jag bryr mig heller inte om uttalande som försöker påvisa att den västerländska synen är felaktig, missuppfattad och förenklad. Inte heller bryr jag mig om förklaringar som visar varför islam växer, vad som kan vara attraktivt med islam (liksom islamism) i en alltmer förvirrad värld. Jag är på jakt efter påståenden eller förklaringar som jag på sunt förnuftlig bas kan instämma i: ”Jamen det där tycker jag också är positivt!” Det får därvid inte vara påståenden som är generellt giltiga, typ ”Det är förbjudet att begå brott” eller ”Välgörenhet är en dygd”.

Efter ett par timmars fritt googlande ger jag upp. Jag har då också hittat en text av poeten och kulturskribenten Mohamed Omar, som vuxit upp med sin svenska mamma och en adoptivfar från Kenya. Mohamed Omar konverterade till islam som sextonåring. På Wikipedia kan man läsa att han väckte uppmärksamhet då han i en artikel i Expressen den 9 januari 2009 skrev att han, till följd av konflikten på Gazaremsan 2008–2009, nu istället kallade sig ”radikal muslim” och förklarade sig vara anhängare till de islamistiska rörelserna Hamas och Hizbollah samt den shia-islamiska republiken Iran. I samma artikel beskrev han Ruhollah Khomeini, ledare för den islamiska revolutionen i Iran och senare landets statsöverhuvud, som en ”förebild för de islamiska motståndsrörelserna”.

Tre år senare lämnade Mohamed Omar islamismen. På bloggen ”Det goda samhället” skriver han 2019 en lång artikel med rubriken ”Har islam någon positiv effekt på svensk kultur?” Han avslutar så här:

Finns det någon positiv effekt som islam kan ha på Sverige? Något som kan berika vår kultur? Jag kommer inte på något.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.