Testosterontönt?

Det här är en text från millennieskiftet. Jag hade glömt den men efter en omläsning tyckte jag den fortfarande var relevant.

I radio hör jag en utrikeskorrespondent kåsera över hur engelska media beskriver svenskarna. Bland annat påstås att vi ger våra möbler personliga namn och antagligen går vi omkring hemma och småpratar med dem. ”Beviset” är att ett stort svenskt möbelföretag har döpt sina produkter (förvaringshurtsen Billy etc.).

Hiskliga generaliseringar över olika folk är en kul genre. Jag skrattar fortfarande över de fransmän som Herman Lindqvist beskrivit, de som häller konjak i fågelbaden, så att småfåglarna ska få något att dricka även när termometern visar frysgrader.

Hurdana ”vi och det andra” är räcker emellanåt betydligt längre än till kåseriet. Och perspektivet kan täcka nästan vad som helst: vad är det t.ex. för skillnad mellan kristna och muslimer? Eller mellan män och kvinnor?

Könsroller är ett av genrens mer populära teman. Se t.ex. en debattartikel betitlad ”Från veolurman till testosterontönt” söndagen den 16:e november 1997 på – DN Debatt i Dagens Nyheter. Där hävdar Marie Demker, docent i statskunskap, att grabbigheten ökat i Sverige. Hon menar att dagens män förväxlar manlighet med grabbighet:

Vi kan höra i debattprogram hur — mestadels Stockholmsbaserade – grabbar ihärdigt försvarar en ”brudar, bärs och bilar”-kultur som det verkliga uttrycket för manlighet. Som kvinna på tjänsteresa kan man i dag på ett flygplan få höra en kommentar som: ”Va´ många snygga tjejer det är med idag, då!” åtföljd av en brett leende 50-årig man. Hur kan detta komma sig i detta jämställdhetens decennium?

Här presenteras kåserimaterial som ett seriöst debattinlägg av en vetenskapligt utbildad person. Marie Demker fastslår ett tidens tecken utan att ha andra än privata iakttagelser att bygga på. Den akademiska titeln ger henne således rätt att hävda sin åsikt på ett helt annat sätt än vad som är möjligt för en kåsör, och inte på vilken plats som helst, utan på det offentliga samtalets finaste arena.

Givetvis får Marie Demker mothugg. T.ex. hör jag en radiodebatt mellan henne och Mats Drougge, redaktör för den numera nedlagda tidningen Slitz. Drougge är ilsken och har gott om invändningar. Han framhåller att denna typ av grabbighet har en motsvarighet i en flärd- och flamskultur, som odlas i damtidningarna, som för övrigt upplagemässigt är betydligt större än herrtidningarna. Kvinnorna är alltså inte på något sätt ”bättre” i betydelsen könsneutrala. Men i kraft av att vara det förtryckta könet kan de ta ut svängarna mer. I en ledare i påföljande nummer av Slitz skriver Mats Drougge:

Kvinnotidningarna får behålla sin ton mot läsekretsen medan våra formuleringar ofta misstolkas. I senaste Amelia hittar du en artikel om hur tjejerna ska behandla sina feta pojkvänner så att de börjar banta. Och vi killar garvar åt det. Om Slitz däremot publicerade artikeln ”Så får du din feta flickvän att tappa sju kilo”, skulle det med största sannolikhet klassificeras som kvinnoförakt.

Männen angriper inte kvinnlig jargong på samma sätt som Marie Demker angriper grabbigheten. Drougges uppfattning är att såväl män som kvinnor hade rätt att odla sina intressen, så länge de är någorlunda solidariska mot varandra, med avseende på städning, matlagning, tvätt och alla andra vardagsbestyr. Jämlikhet är för Drougge inte detsamma som att tänka ungefär lika, utan att agera solidariskt. Han menar att killar här är orättvist behandlade av ett antal högröstade kvinnor. Själv flänger han minsann iväg till dagis efter jobbet och hämtar upp sina ungar, tvättar och lagar mat etc. När han har gjort sin beskärda del av hem- och familjesysslor, anser han sig på söndagsmorgonen ha full rätt att titta på ett formel 1-lopp i TV utan att bli kritiserad för grabbighet. Han känner sig kort sagt förolämpad och det gäller antagligen inte bara honom själv utan just män som blir utsatta för den här typen av ”påhopp”.

Könsroller är ett starkt ideologiskt fält där känslorna lätt kommer i svallning och där generaliseringar är svåra att göra. När Marie Demker hävdar sin uppfattning, så har hon inte – i vetenskaplig mening – någon kontroll över sitt underlagsmaterial. Hon har träffat karlar hon tycker är grabbiga, hon har åsikter. Men om denna grabbighet är på tillväxt eller inte, därom kan hon rimligen inte ha någon vetenskapligt grundad uppfattning.

Det är inte stort bättre för Mats Drougge, han har också åsikter. Men i två avseenden har han ett överläge. För det första tar hans åsikter formen av en protest, och han hämtar exempel från sitt eget dagliga liv. Han varken generaliserar eller saluför dem såsom seriöst underbyggda.

För det andra gör han en distinktion mellan könsbundna intressen och könsbundna handlingar och visar att den som har könsbundna intressen, trots detta kan vara fullt kapabel att i handling vara jämlik. T.ex. är det fullt möjligt att den femtioåring som Marie Demker avlyssnar på flygplanet och håller fram som ett varnande exempel, i själva verket ägnar sitt liv åt att verka för jämlikhet mellan könen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.