Från atombombsångest till klimatalarmism

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

Jag bläddrar igenom den gamla folkbildningstidningen Folket i Bild från 1957 (nr 16). Den speglar ett Folkhemssverige som börjat öppna sina ögon mot omvärlden, särskilt västerut, och häpnat. ”Amerikas gangsterjournalist nr 1 Walter Winchell” har 34 miljoner lyssnare på radio. Han ”intervjuar en neger som råkat illa ut vid slagsmål”. Vilhelm Moberg (i helfigur, sällsynt med bild-byline på den tiden) berättar om sina första år ”som radskrivare” på en mindre svensk lokalredaktion.

Sedan bär det ut i Stora Världen igen. Under rubriken Vulkaner och bananer skildrar författaren Arthur Lundkvist plantagearbetarnas liv i Ecuador. En novell handlar om kannibaler i Paris. Därefter blir det åter hemvävt: Fru Majken Hansen på Västmannagatan i Stockholm försäkrar, att hon och maken alldeles själva monterat sitt eget kök. Oroliga ungdomar på landsbygden skriver till tidningens frågespalt och undrar om det verkligen finns någon framtid i jordbruket.

Men det som sticker ut är tidningens bärande reportageserie, som behandlar hotet från atombomben. Under 1950- och 60-talet var ångesten utbredd, främst bland intellektuella och ungdomar, för att ”A-bomben” skulle göra slut på oss alla. 1957 hade det bara gått tolv år sedan krigsslutet. De två atombomber som släpptes över Hiroshima och Nagasaki, den hittills enda kärnvapenanvändningen i krig, satte definitivt punkt för andra världskriget, med cirka 200 000 omedelbara civila dödsoffer. Därtill ska föras alla som drabbades av strålningsskador.

Det var vanligt att kalla sig för pacifist, ett ord som tycks ha utmönstrats, efter att hippierörelsen tio år senare solkat ned begreppet med alltför mycket världsfrånvändhet och hallucinogener. Under 70-talet kom sedan de unga militanta vänsteraktivisterna att ta över och förvandla drömmen om ”peace and love” till stadsgerillor.

Anledningen till texterna i Folket i bild om atombomshotet, var ett upprop från arbetarförfattaren och stockholmsskildraren Per-Anders Fogelström (1917-1998). Han var en drivande kraft i Aktionsgruppen mot svensk atombomb och blev senare ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Fogelström lanserade ”den positiva pacifismen”, som i korthet gick ut på att de summor som lades på kärnvapen, istället skulle gå till humanitära insatser, för att lindra världens nöd. På så sätt skulle vi få ett starkare skydd i form av avspänning, slippa det kalla krigets upprustning mellan öst och väst.

Elva av dåtidens kända motståndare mot atomkrigets verklighet uttalar sig i reportaget i Fogelströms anda, bland andra riksdagskvinnan Inga Thorsson, ordförande i det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Hon tar upp vätebomben, med tusentals gånger starkare laddning än en ”vanlig” atombomb, och kallar den för ”det värsta brottet i mänsklighetens historia hittills, ett osynligt strålkrig mot kommande släktled”.

Författarinnan och kväkaren Emilia Fogelklou hoppas ”brinnande, att Sverige – med dess säregna förutsättningar – härvidlag finge bli ett av föregångsfolken”. Arbetarförfattarinnan Moa Martinsson understöder detta med acklamation: ”Sveriges tradition som fredsälskande land ger förpliktelser att med all makt gå in för strid mot atomvapnet. För vår ungdoms skull, för vår framtida äras skull.” Författaren Werner Aspenström polemiserar mot att ”försvarsvännerna”, som tror på terrorbalans, försöker förminska bombens motståndare. De ”drömmer om ett fredsrike, där vargarna och lammen betar tillsammans på ängen och mellan grästuggorna samtalar på esperanto”, när det istället handlar om att satsa på internationellt hjälparbete.

För första gången i alla de över 60 år gamla veckotidningstexter som jag har läst, stöter jag här på ordet värdegrund. Det är Expressens litteraturkritiker Åke Lindström som säger sig inte tvivla på pacifismens värdegrund, men som samtidigt menar att när alla är skräckslagna blir rationella argument otillräckliga. Stockholms-Tidningens ledarskribent Ulrich Herz fyller i: ”När vi samlats i helvetet, efter sista skrällen – då ska vi ha demokrati!” Holger Eriksson, sekreterare i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen talar sig varm för passivt motstånd med ett citat från försvarsmyndighetens broschyr Om kriget kommer. Det skulle också kunna stämma in på Sverige idag, efter de två senaste decenniernas omvälvande demografiska förändring: ”Om trakten där Du bor måste uppges till fienden, kan Du ändå uträtta mycket för Ditt folk och Ditt land. Det finns andra ’vapen’ än – vapen. Motarbeta inkräktarna genom ett segt passivt motstånd.”

Dagens Sverige träder fram, som ur det framkallningsbad man använde sig av för att göra foton, innan den digitala tekniken tog över. Nästan allt har vänts i sin motsats och, precis som i framkallningsprocessen, blir svart till vitt och vice versa. Det gäller basala värden som synen på kön, den västerländske mannen, familjen och nationen, vilket jag tidigare skrivit om här.

En sak tycks emellertid vara konstant: människans ständiga skräck för undergången. På rak arm efter atombomben kommer jag på följande dödshot för planeten och mänskligheten, som media rapporterat om: överbefolkningen, naturkatastrofer i form av DDT (Rachel Carsons Tyst vår 1962), skogsdöden, försurningen av haven, ozonlagrets försvinnande, dödliga sjukdomar som aids och pandemier som coronan. Alla dessa hot har lyfts fram stort i våra medier, för att sedan lika snabbt försvinna och byta skepnad. Vem talar exempelvis om ozonlagret idag? Undergångskänslan tycks däremot vara ständigt närvarande och möjlig att underblåsa. Den är en mäktig mänsklig drivkraft, kanske eftersom vi är den enda art i naturen som är medveten om sin egen förestående utplåning.

Nu har vi koldioxiden och klimatalarmismen, med Greta Thunberg som anklagande och krävande översteprästinna. Jämför vi henne med kärnvapenmotståndarna kan man hävda att dessa stod inför ett betydligt mer reellt hot. Vätebombssprängningar hade av USA genomförts i Stilla Havet sedan 1952. Sovjetunionen följde exemplet. Frankrike, England och Kina skaffade också kärnvapen. Under Kubakrisen 1962 stod världen på randen till ett globalt kärnvapenkrig. Sovjet var på väg att placera ut missiler på Kuba, riktade mot det amerikanska fastlandet. Världen höll andan under 13 dagar, innan de sovjetiska fartygen vände och katastrofen avvärjdes.

Det är betydligt mer oklart i vilken utsträckning människan genom koldioxidutsläpp idag hotar planetens och sin egen överlevad. Men en sak är säker: Per-Anders Fogelström och hans likar drevs i sin skräck för ett atombombskrig betydligt mer av sitt förnuft, än den religiösa apokalyptiska känsla som har slagit klorna i dagens klimatalarmister. Den tidens aktivister hade inte någon medvind från etablissemanget. Greta får tala i FN, åka på världsturné och välsignas av påven.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.